Historier om
kändisars kärleksliv i allmänhet och kungligheters i synnerhet hör väl till det
mest kittlande att fantisera kring och skvallra om för allmänheten. Kungligheter
som av kärlek gifter sig med en enkel undersåte är ett klassiskt sagotema och
verkliga kungligheters kärleksliv utgör ofta ett kärt tema för historiker.
Särskilt spännande blir det om det verkligen handlar om kärlek – inte tillfällighetsaffärer av det slag som 16-1700-talets
enväldiga kungar brukar förknippas med, utan verklig lidelse där allt vad
kunglighet och värdighet heter plötsligt förlorar sin betydelse för de
inblandade. Ju hopplösare kärleken är, desto mer fängslande blir egentligen
historien. Ett känt exempel med svenska förtecken är förhållandet mellan Axel
von Fersen och Marie Antoinette – Inte nog med att hon var drottning, gift med
kungen av Frankrike och därför oåtkomlig för en simpel adelsman. Deras relation
utspelades också mot bakgrund av en revolutionär tid som tillslut krossade dem
båda. Deras brev till varandra och om varandra förmedlar minnet av en både
vacker och sorglig kärlekssaga.
Kärleken
mellan Gustav II Adolf och Ebba Brahe är idag kanske mindre allmänt känd men
brukar nämnas i böcker om tiden. På 1700-talet, inte minst under Gustav III,
var det ett kärt ämne inom svensk dramatik. Bilden av hjälten som räddade
Sverige från det katolska hotet men inte lyckades övertala sin mor att få gifta
sig med kvinnan han älskade var (och är väl ännu i viss mån), gripande att
föreställa sig. En tredje, som det verkar halvt mytisk, kärleksrelation är den
mellan Johan III:s dotter prinsessan Anna och Gustav Brahe.
Gustav Brahe
var andre överlevande son till greve Per Brahe den äldre och alltså kusinbarn
till Gustav Vasas söner.[1]
Trots att han var omkring tio år äldre uppfostrades han vid Johan III:s hov
tillsammans med kungaparets båda barn, Sigismund och Anna. Relationen mellan
kungadottern och grevesonen har uppenbart fängslat romanförfattare genom
tiderna men vad som egentligen är sant tycks osäkert. Min egen personliga
kunskap om denna kärlekshistoria baseras på två romanförfattares verk: Anna
Sparres Prinsessan av Vasa(1991), och
Rune Pär Olofssons romansvit med motiv från vasatiden från 1970-talet. Båda är
ense om att Gustavs och Annas kärleksrelation inleds under Annas tidiga tonår i
början av 1580-talet, även om de känt varandra tidigare. Därefter är bilden
skiftande. Hos Sparre är Gustav den ”gåpåiga” i förhållandet. Den 25-årige
greven möter den 15-åriga prinsessan och blir genast förälskad. Utan tvekan
eller hämningar vill han gifta sig med Anna som ganska snart besvarar hans
känslor. Kungaparet motsätter sig tanken, om än kanske delvis av olika skäl. De
unga skils åt för en tid men hinner innan dess med flera möten, av vilka ett
slutar med en kärleksscen som med vår tids ögon halvt om halvt kan betecknas
som våldtäkt på minderårig. (Senare
hävdas rent av att Anna vid detta tillfälle skulle ha blivit gravid och gjort
abort under en tids vistelse i Vadstena kloster).[2]
Förhållandet fortsätter trots detta och blir med tiden allmänt accepterat. De
många politiska och personliga påfrestningarna nöter dock ned prinsessans
kärlek alltmer och då det under exilen i Polen visar sig att Brahe fått en son
med en annan kvinna bryter Anna förhållandet, trots att vänskapen formellt
fortsätter. På Brahes dödsbädd försonas paret.
Hos Olofsson
är bilden mer nyansrik. Anna är redan under barndomen svärmiskt förälskad i sin
avlägsne frände, som tillslut närmast flyr från hovet och gör krigstjänst i
Baltikum. Vid sin återkomst möter han på nytt prinsessan och blir nu verkligen
förälskad men söker ändå hålla en viss distans till henne, erinrande
rangskillnaden: ”Du är prinsessa, jag är ingenting”. Även om också Anna tvekar
inför det slutgiltiga steget, är det här närmast hon som är den pådrivande –
några gånger säger hon sig rentav vara redo att leva med Gustav utan
äktenskaplig vigsel(ett på den tiden närmast hedniskt tänkesätt). Det är dock
först i samband med Sigismunds val till polsk kung 1587, då Anna är nitton och
Gustav tjugonio år, som förhållandet fullbordas i fysisk mening. Trots detta
finns hos honom hela tiden en önskan att bryta förbindelsen – som han känner
ingenstans leder och skadar dem båda. Brahes förhållande med en polsk hovdam
inleds här mycket tidigare än hos Sparre och Anna känner både till och
accepterar det, om än med sorg. Vad hon innerst inne känner är oklart men att
Gustav fortfarande har en stor plats i hennes hjärta är tydligt. Då hovdamen
blir gravid är det närmast som en befrielse för Brahe, men han vågar inte, som
han först planerat, ”visa hennes mage” för prinsessan.[3]
Förhållandet är slut men vid ett tillfälle gråter Brahe vid minnet av det förgångna.
Anna Vasa
och Gustav Brahe tillhörde båda den förlorande sidan i kampen om kronan och makten
i vasatidens Sverige. De var dessutom samtida med så färgstarka och
betydelsefulla karaktärer som en Karl IX, Gustav Adolf, Ebba Brahe och kansler Oxenstierna.
Kanske är det därför deras kärlek snarare tycks intressera romanförfattare än
historiker. De fakta som presenteras i saken är påfallande knappa. Vad man
tycks ense om är att Gustav Brahe konsekvent varit lojal mot Johan III:s
släktgren av vasafamiljen men varken Fryxell i sina Berättelser ur svenska historien från mitten av 1800-talet eller
Lars Ericson Volker i sin biografi över Johan III(2004), säger något om ett
förhållande mellan honom och prinsessan Anna.[4]
Populärhistorikern Herman Lindqvist skriver å andra sidan i sin bok De vilda vasarna(2016), att Anna
”uppenbarligen hade en nära relation” med Brahe men att Sigismund ansett att
hon borde gifta sig med en kunglighet. Författaren gör dock ingen stor affär av
saken utan fokuserar mer på prinsessans sociala och hortikulturella verksamhet
under de många åren i polsk exil. Går man till frågan vem som först påstått att
de två haft en kärleksrelation kan det finnas skäl till misstänksamhet. Arne
Losman citerar i sin krönika över släkten Brahe hertig Karl(Karl IX), som i sin
egen rimkrönika nämner att Anna haft hemliga möten med Brahe i Erik Sparres hus
i Stockholm. Sparre var gift med Gustavs äldre syster Ebba. Där, skriver hennes
farbror, behagade det Anna att Brahe ”kom i kammeren allene och klappade hennes
vite bene”. Han brukade också spela på luta för henne.[5]
Karl IX
utmärker sig sällan för finkänslighet i omdömen om sina motståndare och Anna Vasa
hörde till de mest avskydda. Han kunde skriva om henne som den personifierande
ondskan och ”orsak till rikets olycka och undergång”. Å andra sidan var
hertigen samtida med de händelser han skildrade och han bör ha haft tillgång
till förstahandsuppgifter när det gällde brorsdotterns kärleksliv, i synnerhet
om historien med Brahe varit känd vid hovet. Att han uttrycker sig oförskämt
betyder inte nödvändigtvis att han i sak far med osanning om Annas och Gustavs
förhållande.[6] Det finns också uppgifter om att Brahe en gång
anhållit om prinsessans hand hos brodern Sigismund och då fått ”ett åtminstone
inte nekande svar”.[7] Som
synes, inte mycket till konkreta fakta. Vad vi vet är att Gustav Brahe var den
ende av de fyra bröderna i sin generation av släkten som konsekvent stod på
Sigismunds sida i kampen mot hertig Karl och att han, andre överlevande son i
Sveriges förnämsta ätt utanför kungahuset, var den ende som aldrig gifte sig.
Inte heller Anna Vasa gjorde det, trots att hon var dotter till en regerande
konung, syster till en annan konung och hade många friare genom åren. Hon är
därmed den(bortsett från drottning Kristina), första av tre svenska prinsessor
sedan Gustav Vasas dagar som aldrig ingått äktenskap.[8]
Kanske Anna efter många om och men drog slutsatsen att ett äktenskap med Gustav
trots allt var för riskabelt och kanske Brahe drog samma slutsats som Fersen
200 år senare: ”Jag kan ej tillhöra den enda kvinna jag ville tillhöra. Den
enda som verkligt älskat mig. Därför vill jag inte binda mig vid någon”. Detta
hindrade som bekant inte greve Fersen att ha förhållanden med andra kvinnor men
dessa förhållanden minskade å andra sidan inte heller hans kärlek till
drottningen.
Gustav Brahe
avled i exil i Polen 1615. Anna, likaledes i exil, följde honom tio år senare.
[1] Han var farbror till Gustav Adolfs ungdomskärlek.
[2] Även om det inte sägs rent ut kan man gissa att Anna efter detta blivit ofruktsam.
[3] I sitt förhållande med denna hovdam fick Brahe sonen Johan som tillsammans med en utomäktenskaplig kusin 1646 adlades Örnevinge av drottning Kristina, en anspelning på örnvingarna i Brahesläktens vapen Örnevinge nr 352 - Adelsvapen-Wiki(tabell 4). Det kan noteras att denne utomäktenskaplige Braheättling i sin tur gifte sig med en utomäktenskaplig ättling till Erik XIV.
[4] I förordet till första bandet i1982 års nyutgåva av Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien skriver Axel Strindberg att förlaget(Gidlunds), här publicerat ”ett urval som torde utgöra de viktigaste kapitlen”. Det är alltså tänkbart att den kände akademikern och prästmannen behandlat Brahes och prinsessans förhållande i originalet till sitt stora verk. I nyutgåvan av andra bandet nämns endast att Brahe, som uppfostrats tillsammans med kung Johans barn ”var och förblev alltid med dem nära förbunden”. Att ”Ondagsbbröllopet”, den skandal som Anna Vasa oftast förknippas med, överhuvudtaget inte nämns kan också tyda på att nyutgivarna i stort sett valt att ”hoppa över” vad författaren eventuellt skrivit om prinsessans stormiga liv. Att Ericson Volker, som när hans biografi över Johan III gavs ut fortfarande bara kallade sig Ericson, inte nämner prinsessans förhållande till Brahe kan förklaras med det uppenbara att fadern varit hans huvudperson.
[5] Olofsson skildrar just ett sådant hemligt möte hemma hos Sparres i sin roman Lyckans tärning(1972), dock utan några slippriga undertoner i hertig Karls stil. Arne Losman, I grevarnas tid, en Brahe-historia genom 400 år(1994), s. 51.
[6] Hertigens hätskhet bottnade antagligen i insikten att Anna i praktiken var den enda i sin släktgren av vasafamiljen som hade kraft att stävja hans egna maktambitioner. Hon var protestant men absolut lojal med sin katolske bror och hon hade bevisligen stark vilja. Det är fascinerande att kontrafaktiskt fråga sig hur Sverige utvecklats under 1600-talet om Anna övertagit Sveriges tron medan brodern vistades i Polen. Hertigens allmänna omdömen om brorsdottern citeras av Lindqvist.
[8] De övriga två är Gustav III:s syster Sofia Albertina och Oscar I:s dotter Eugénie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar