Kärlekshistorien
mellan konung Gustav II Adolf och adelsdamen Ebba Brahe hör till de mest
omtalade händelserna av detta slag i Sveriges historia. Ändå var det som hände
vid svenska hovet i början av 1610-talet, som Zweig skriver apropå en likande
händelse i äldre historia: ”egentligen något av det mest naturliga man kan
tänka sig” – två unga människor förälskade sig i varandra. Det blev ingen
offentlig skandal – ingen enlevering eller något hemligt bröllop, ingen tog
sitt liv eller gjorde något annat dramatiskt. De båda ungdomarna tvingades
efter några år helt enkelt acceptera att de inte hade någon framtid tillsammans
och levde vidare på skilda håll. Arne Losman framkastar i sin Brahekrönika(I grevarnas tid 1994), att episoden då
det begav sig knappast varit allmänt känd. Det var först 150 år senare, då ett
skimmer låg över Gustav Adolfs dagar, som hjältekungens hopplösa kärlek väckte
dramatikers och historikers intresse, inte minst den konungs som bar det ena av
hans dubbelnamn och som aldrig glömde att understryka sitt släktskap med
vasakungarna.
Ebba Brahe
tillhörde den gren av släkten som valt att ställa sig på hertig Karls sida i
inbördeskriget mellan denne och brorsonen Sigismund. Till tack för detta fick hennes
far överta grevskapet Visingsborg efter en äldre bror som gått i exil. Det nya
kungaparet gynnade på olika sätt de medlemmar av familjen som stannat i
hemlandet och eftersom Brahe även rent rangmässigt tillhörde de förnämsta
släkterna i riket kom de att stå hovet nära. Det var alltså fullt naturligt att
greve Magnus enda dotter vid 15 års ålder sändes att uppvakta den för sin
manhaftighet och viljestyrka redan omtalade drottning Kristina av
Holstein-Gottorp.[1]
Det hov Ebba
kom till våren 1611 måste ha präglats av osäkerhet och sorg. Dels hade
danskarna nyligen förklarat krig och hotade Kalmar slott, ett av våra
viktigaste fästen mot den store grannen i söder. Dels låg Karl IX närmast för
döden. Den gamle kämpen som så länge satt fruktan och skräck i adeln, gjort så
många av dess kvinnor till änkor och dess barn faderlösa men också kommit sitt
hertigdöme att blomstra genom grundande av nya städer, satsningar på bergsbruk
och arbetskraftsinvandring från både dagens Belgien och den östra rikshalvan
Finland, var nu trött och slagrörd. Hans försök att utmana danske kungen på
duell bemöttes med öppet hån och förakt. Äldste sonen Gustav Adolf var knappt
sjutton år. Hur skulle det gå med Sverige? I oktober 1611 avled kungen och efter några
månader av förmyndarregering tillträdde sonen som regent.
Enligt en
ofta återgiven vers var Ebba Brahe mycket vacker: ”Gud målade en himmel under
himlen, pannan var som kristall, kinderna skära av morgonrodnad, läpparna som
rosor”... Ett visserligen sentida men ändå samtida porträtt visar mycket
riktigt en kvinna med vackert, välformat ansikte och ett lockigt ljusbrunt hår
med påtaglig lyster.[2]
Den drygt ett år äldre Gustav Adolf lär
ha sett ut som något av en viking – blond, ljus hy, hög panna, smalt ansikte,
ett litet ljust skägg, blå ögon.[3]
Detaljerna
kring Ebbas och kungens förhållande är höljda i dunkel. Vad vi har kvar är ett
antal brev från Gustav Adolf till Ebba och ett från Ebba till kungen.
Gissningsvis har Gustav förstört hennes övriga brev, kanske sedan förhållandet
tagit slut eller redan medan det pågick för att skydda sitt hjärtas hemligheter
för hovets och(inte minst), kungamoderns blickar. Ebba och Gustav bör ha
träffats under barndomen och kanske också lekt med varandra. Deras mer
passionerade känslor bör, efter dateringen på bevarade brev, ha uppstått någon
gång under 1612 eller något tidigare. En kvalificerad gissning är att det skett
i samband med den nye kungens sorgearbete efter Karl IX:s död. Ebbas mor hade
dött på våren 1611. Här stod två jämnåriga, vackra ungdomar som båda just
förlorat en förälder och var på väg mot en ny fas i livet, han dessutom i
egenskap av kung av en visserligen fortfarande svag men ambitiös östersjömakt -
för närvarande invecklad i krig med Danmark, Polen och Ryssland. Att Gustav Adolf i det läget förälskat sig i
en av moderns vackraste(den vackraste)? hovjungfrur är psykologisk sett fullt naturligt.
Ebba var säkert både rörd och smickrad och tvekade inte att besvara hans
känslor.[4]
De som i vår tid citerat eller givit ut
ett urval av de bevarade breven har antingen, i sin strävan att i möjligaste
mån återge originalen, gjort breven svårlästa för en sentida läsekrets eller
tvärtom, berövat dem all känsla av tidsfärg och autenticitet.[5]
Att Gustav Adolf älskat sin ”hjärtans alldrakäraste fränka” står i viket fall
bortom allt tvivel.
Att göra
Ebba Brahe till drottning var i princip ingen omöjlighet. Hon var varken av
bondesläkt som Karin Månsdotter, eller en adelsflicka utan arv att medföra i
hemgift som Johan III:s andra hustru Gunilla Bielke. Hennes far var av den
förnämsta grevliga ätten i landet, herre till Visingsborg och president i den
nygrundade Svea hovrätt. Blev Ebba drottning fanns det en möjlighet att ett av
rikets grevskap skulle återgå till kronan. Kvinnor ärvde visserligen inte jord
av sina fäder, men sådant kan en kung alltid lösa om han önskar. Paret var
dessutom nästan jämnårigt, i motsats till vad som varit fallet både i Erik
XIV:s och Johan III:s äktenskap, för att inte tala om Gustav Vasas tredje. Det
är inte uteslutet att Karl IX rentav skulle understött sonens äktenskapsplaner
om han hört talas om dem, eller blivit rosenrasande vid blotta tanken. Ett
äktenskap inom Sveriges förnämsta adel borde garantera aristokratins lojalitet
med den regerande grenen av huset Vasa och kanske förmå några av dissidenterna
i Polen att återvända hem. Å andra sidan skulle det av nödvändighet samtidigt
ha stärkt inflytandet hos de släkter den gamle kungen så länge bekämpat och
kanske riskerat att göra hans son till ett verktyg i deras händer - Allt är
möjligt inom kontrafaktisk historieskrivning. Som det var blev det
änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som hade avgörandet i sina händer
och om eftervärlden är ense om något, är det att hon i högsta grad motarbetade
sonens planer på äktenskap med en inhemsk adelsdam.
Karl IX:s
änka brukar framställas som sträng och elak därför att hon hindrade sonen att
gifta sig med den kvinna han älskade. Svante Norrhem påpekar i sin biografi om
Ebba Brahe från 2007 att drottningens agerande även kan ses med andra ögon: Det
var hennes uppgift att hjälpa Gustav Adolf att ingå en allians som kunde gagna
riket – att inte göra det vore att brista i ansvar för familjen och landet. En
konungs giftermål var en angelägenhet för staten, inte en fråga om privata
känslor. Om kungen till äventyrs glömde detta var det omgivningens plikt att
påminna honom. En mor hade här vissa företräden eftersom hon fortfarande kunde
göra anspråk på att bli åtlydd, även om sonen råkade vara kung. Detta må vara
riktigt och logiskt resonerat men drottning Kristinas handlande får ändå något
grymt över sig, då man märker att hon agerade olika i förhållande till sin son
och hans älskade. Gustav Adolf fick inte direkt avslag på sin önskan att gifta
sig med Ebba. Istället manade modern honom att vänta några år för att ”pröva
kärleken”. Om han efter denna tid fortfarande var kär i flickan skulle de få
gifta sig, lovade Kristina. Rådet i sig verkar klokt ur vår moderna, rent
mänskliga synpunkt: Hur många förälskelser inledda i tonåren håller ett helt
liv? Men Ebba utsattes tydligen för en stark press att ge upp tanken på sin
kunglige tillbedjare. I januari 1615, då deras kärlek pågått omkring 3 år, bad
hon Gustav Adolf att sluta verka för ett framtida giftermål, eftersom hon fick
lida för hans envishet. I synnerhet riskerade hon änkedrottningens onåd. I sitt
svarsbrev manade kungen Ebba att hålla ut: Han var säker på förklarade han, att
om de båda visade sig ståndaktiga kunde änkedrottningens vrede ”vändas med
tiden till dess större kärlek”. Att änkedrottningen å ena sidan gav sin son
halva löften om ett framtida äktenskap med Ebba, å andra sidan pressade flickan
att bryta med honom luktar onekligen en aning hyckleri och grymhet. Å andra
sidan antyder kungens trosvissa övertygelse att det vore möjligt att övertala
änkedrottningen att mor och son uppriktigt älskat varandra. Hennes strävan var
i första hand att ge sonen ”ett värdigt” äktenskap, inte att trakassera hans
ungdomsförälskelse. Man bör även hålla i
minnet att andra kvinnor genom tiderna motarbetat sina söners äktenskapsplaner,
inte minst i furstedynastier.[6]
Under loppet
av 1615 tycks det ha blivit allt tydligare, åtminstone för Ebba, att de
älskandes giftermålsplaner höll på att rinna ut i sanden. På hösten föregående
år hade hon flyttats från kungamoderns hov till Strömsholm, där den nu snart
80-åriga Katarina Stenbock residerade. De flesta menar att Kristina flyttat
Ebba från sitt hushåll för att öka avståndet till Gustav Adolf och därigenom
göra slut på romansen.[7]
Det måste ha varit med minst sagt blandade känslor Gustav Vasas änka tog emot
sin unga släkting i huset. Omkring sextio år tidigare hade hon själv varit i
Ebbas situation, fast tvärtom. Trots att hon varit trolovad med en man hon
älskade hade hon vid 17 års ålder mer eller mindre tvingats gifta sig med en 40
år äldre man med tandvärk, dåliga ben och hetsigt humör bara därför att han
råkade vara kung. Nu stod hon inför en ung kvinna, av allt att döma djupt
förälskad i en ung monark som älskade henne tillbaka men de tu fick inte bli
till ett eftersom föräldrarna vägrade ge sitt tillstånd. Mannen ifråga var
dessutom Katarinas styvsonson. Ingen tycks ha intresserat sig för Ebbas mera
personliga relationer till sin nya härskarinna men kanske var förflyttningen
till Strömsholm verkligen positiv för henne. Katarina Stenbock visste vad Ebba
gick igenom och kunde säga de rätta tröstande orden. Hon hade dessutom
personlig erfarenhet av familjen Vasa. Kanske hjälpte hon Ebba Brahe att förstå
att(för att citera hennes egen make), ”det bär mer galla än honung”, att vara
drottning vid deras hov, hur förälskad hon än var just nu. Vore det inte bättre
att ta sig en man ett snäpp ned på samhällsstegen, en man som vore henne värdig
även fast han inte var kung. En sådan man uppenbarade sig snart nog, greven och
generalen Jakob De la Gardie.
Deras
bröllop stod vid midsommartid 1618 med kungahusets främsta medlemmar
närvarande, alla utom Gustav Adolf som förstårligt nog höll sig borta denna dag
med motiveringen att han hade mycket att göra. Kanske var det trots allt en
lättnad för alla att han inte deltog i bröllopet. Vad kungen och Ebba innerst
inne kände vet vi inte men tiden läker alla sår. Åren gick. Ebba och Jakob fick
många barn och började etablera sig som den främsta högreståndsfamiljen i
landet, åtminstone vad magnificens beträffade. Gustav Adolf fann sin furstliga
brud, gifte sig och drog ut i nya krig. Så kom drabbningen vid Lützen i
november 1632 – Kungen var död. Efter flera månader fördes liket hem till
Sverige. Änkedrottning Maria Eleonoras ”oresonliga” sorg och fiendskapen mellan
henne och rådet är välbekant. En av de få inom adeln som ägde hennes förtroende
var, enligt Norrhem, gripande nog ingen annan än Ebba Brahe. Hon skall bland
annat ha tjänstgjort som budbärare mellan änkedrottningen och rådet vid de
segslitna förhandlingarna om kungens begravning.[8]
Jag har inte hittat någon som bekräftar eller styrker denna uppgift men om det
stämmer måste Maria Eleonora verkligen ha litat på Ebba Brahe – de måste ha
varit goda vänner. Scenen som framträder är rörande efter nära 400 år - Två
kvinnor som borde varit bittra rivaler sörjer tillsammans den man de båda
älskat. Kanske gav det drottningen stöd och tröst att tala med den kvinna som i
ungdomen älskat hennes make och på sätt och vis delade hennes förlust. Kanske
rördes Ebba av mötet med den kvinna som vigts vid den man hon en gång drömt att
dela livet med. Man kan anta att en sådan syn skulle ha glatt Gustav Adolf.
Ebba Brahe
avled vid 78 års ålder 1674.
[1] Enligt en historia skall Ebbas mor på dödsbädden ha bett sin väninna drottningen att ta hand om hennes dotter. Det finns i sig inget ologiskt i detta men familjens rang förutsatte närmast en tjänst i drottningens hushåll för flickan, oavsett föräldrarnas personliga relationer.
[2] Kusinen Per Brahe den yngre har samma vackert glänsande ljusbruna hår på ett porträtt från ungdomstiden. Det är dock kortare än Ebbas.
[3] Som bekant blev han med tiden tämligen fet. Ovanstående beskrivning är hämtad ur Gustav II Adolf, tal & skrifter(2013) redaktion och urval Mikael Mosesson, s. 44. Urval av kungens och Ebbas kärleksbrev återges på s. 44-55
[4] Det är naturligtvis fullt möjligt att Ebba varit den som tagit initiativet till ett varmare förhållande men jag betvivlar detta. Om Ebba varit djärv nog att förklara kungen sin kärlek, borde hon också varit stark nog att uthärda änkedrottningens pikar och snubbor. Gustav Adolfs brev tyder snarast på att han oroat sig för hur hans käresta skulle klara påfrestningarna.
[5] Mosesson återger breven med moderniserad stavning men med dåtida språkbruk. Även om vissa ord förklaras i noter gör detta texten onödigt svårläst. Detta gäller i synnerhet Ebbas enda bevarade brev till kungen(19 oktober 1614), där den ursprungliga stavningen bevarats intakt. Norrhem å sin sida återger korta ”citat” ur kungens brev, där denne tilltalar Ebba med ”du”, betecknar änkedrottningen som ”min mamma” och talar om Ebbas ”pappa”. Naturligtvis använde Gustav II Adolf aldrig så moderna uttryckssätt om sin mor, vare sig i brev eller dagligt tal: Han sade ”Hennes Majestät, min Frumoder”. Ebbas far var ”Er herrfader”. (Frågan är om någon svensk tonåring överhuvudtaget betecknade sina föräldrar ”mamma” eller pappa” på 1600-talet). Historikern Hans Villius behärskade på sin tid konsten att göra äldre texter begripliga för lekmän utan att därför förstöra tidsfärgen, en konst väl värd att bevara.
[6] Det är ett historiskt faktum att flera ”stora kungar” haft dominanta mödrar som sökt styra sina söners äktenskap och i högsta grad visat sitt ogillande i de fall där pojkarna trotsat deras vilja. Franska änkedrottning Anna(Ludvig XIV:s mor), avstyrde på det bestämdaste sonens planer(hur allvarligt menade de nu var), att gifta sig med en systerdotter till kardinal Mazarin. Napoleons dominanta mor tålde inte den frånskilda Josephine som svärdotter, trots att hon tvingades acceptera fakta i tretton år. Lovisa Ulrika såg Gustav III:s giftermål med en dansk prinsessa närmast som en personlig förolämpning. Såväl Gustav III som Napoleon hade förövrigt Gustav Adolf som idol.
[7] Anders Fryxell hävdar i sina Berättelser ur svenska historien, andra bandet(nyutgåva 1982), att det var Gustav Adolf som ville skydda sin älskade från moderns trakasserier och därför ombesörjde flyttningen. Ebbas farmor var syster till Katarina Stenbock.
[8] Svante Norrhem, Ebba Brahe, makt och kärlek under stormaktstiden(2007).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar