9 augusti
2023 skriver historieprofessor em Harald Gustafsson vid Lunds universitet i SVD:s streckare om
svenska kontra danska högerpartiers sätt att förhålla sig till historien. Under
rubriken ”När SD tappade tron på kraften hos Karl XII” återger professor
Gustafsson i korthet resultatet av en avhandling vid Malmö universitet över
viket bruk svenska respektive danska ”populistiska partier” i vår tid gör av
historien för sin politiska agenda. Det konstateras att medan Dansk Folkeparti
fortfarande gärna gör hänvisningar till sitt lands äldre historia, med
händelser som köpenhamnarnas försvar mot svenskarna 1658, förlusten av Skåne
eller medeltida mord på utländska fordringsägare, har SD på senare år, ungefär
sedan sekelskiftet, tagit för vana att framställa sig som förvaltare och
försvarare av den svenska folkhemstanken från Per Albins dagar – man dyrkar
snarare(eller säger sig dyrka), svensk demokrati än svensk stormaktstid. Också
Dansk Folkeparti talar gärna om värdet av demokrati och hyllar minnet av dess
grundande i Danmark under 1800-talet, men minnet av äldre historia synes spela
betydligt större roll för DF än SD.
Att det
blivit så anses bero på Sverigedemokraternas nazistiska ursprung. Hyllandet av
kungar som Karl XII eller vikingatidens krigare har, hävdas det i artikeln, i
så hög grad kommit att förknippas med 90-talets nazistiska kravaller 30
november att de sentida efterföljarna funnit för gott att överge det länge
sedan förgångna till förmån för den nutida svenska kulturen hotad av
invandrare, inte minst muslimer. Kunskapen om vår äldre historia anses dessutom
vara så bristfällig, i synnerhet bland de yngre, att hänvisningar till gamla
krigarkungar knappast skulle fungera som ”försäljningsargument” för
populisterna på högerkanten. Ett annat skäl till SD:s ovilja att knyta an till
”fornstora dar” kan vara vårt lands ovanligt fredliga historia de senaste 200
åren. Medan danskarna efter 1814 legat i krig med Preussen(Tyskland) två gånger,
förlorat Sóndrejylland och ockuperats av Nazityskland, har Sverige efter
förlusten av Finland levt ett förhållandevis tryggt liv bakom sin
neutralitetspolitik i förhållande till övriga världen, en politik vi nu synes
på väg att avveckla. Vi saknar, som Gustavsson skriver, ”moderna nationella
trauman” som, tillsynes paradoxalt men inte ologiskt, kan skapa starka
hållpunkter att samlas kring för populistnationalistiska rörelser. Gustavsson
rundar av med att konstatera att det blir intressant att följa den fortsatta
utvecklingen av de nationalistiska partiernas historiesyn- och bruk i såväl
Sverige som Danmark.
För mig
personligen ställer Gustavssons artikel andra frågor i fokus. Enligt honom är
alltså stormaktstidens kungar i våra dagar oanvändbara för politisk propaganda,
de framstår som främmande och skrämmande för folk i allmänhet och kan inte
uppamma vår ”nationella stolthet”. De flesta yngre svenskar (ungefär 15-40 år),
vet dessutom för lite om dem för att bli särskilt sporrade av deras minne. Ändå
är det ett faktum att Karl XII fortfarande hör till de mer kända av Sveriges
regenter och att hans liv och gärning alltjämt diskuteras. Denne kung har
bedömts olika genom tiderna, ibland som skurk ibland som hjälte: Det tycks gå i
cykler. För tillfället är det den negativa bilden som dominerar. Det senaste
exemplet är författaren Magnus Västerbros bok Tyrannens tid(2021). Ger det aktuella världsläget kanske hopp om en
förändring?
I vår tid
ser vi på nytt ett aggressivt Ryssland angripa sina grannar. Under Karl XII var
Ukraina åtminstone periodvis lierat med Sverige. Även om hetmanen(hövdingen),
Mazepa länge tvekade att bryta med tsaren, kom han ändå i slutänden att delta i
slaget vid Poltava på svensk sida och följde svenskarna till Bender, där han
kort senare avled.[1] Jag vet inte vilken syn ukrainare i allmänhet
har på Karl XII i våra dagar men 1992 uppgav Herman Lindqvist i sitt program om
krigarkungen att ”Det våras för Karl XII och Mazepa i dagens Ukraina”.[2]
Deras inställning har säkert inte blivit mindre positiv på senare tid. Även om
vi nog inte ska räkna med någon allmän svensk renässans för minnet av stormaktstidens
krigarkungar, är tiden kanske inne för en ny ”storhetstid” för Karl XII, en tid
då svenskarna ser honom och hans män mer som offer än som anstiftare av ett
långvarigt krig, som en(visserligen på
sikt besegrad), beskyddare av både det egna landet och av folken på andra sidan
Östersjön mot en nyvaknad rysk stat med stormaktsambitioner. Låt oss samtidigt
hoppas att en sådan renässans inte leder till fler röster för partier som SD
utan till ökad medvetenhet om vikten av att kämpa för demokrati och frihet.
Boson Gidner,
historisk skribent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar