Mannen som blev kung på trots - Karl XIV Johans sista tid

 

 

För några veckor sedan hävdade jag att Sverige har två dynastigrundare som kan anses ”ha format sitt eget öde”, dvs. huvudsakligen blivit kungar på egen hand, baserat på egna meriter eller handlingar, Gustav Vasa och Karl Johan. Gustav Vasas eftermäle har i huvudsak varit positivt. Även om en senare tids historiker gärna framhåller hans mer brutala sidor står nog ändå bilden av ”Riksbyggaren” tämligen ohotad. Omdömena om Karl Johan tycks mer osäkra. Marskalk Bernadotte ingår inte heller i det allmänna historiemedvetandet på samma sätt som sin företrädare från 1500-talet – att Gustav Vasa gömde sig i Dalarna vet varje svensk, hur många kan rakt upp och ner ge namnet på ett eller flera fältslag där general/ marskalk Bernadotte lett sina trupper till seger? Ändå är hans liv minst lika spännande och växlingsrikt som Gustav Vasas.

Hos äldre historiker finns en tendens att nedvärdera den förste Bernadotte. Åke Ohlmarks ger i sin krönika över svenska kungars död en huvudsakligt mörk bild av honom: utdömd som fältherre av ”experten” Napoleon, ”än idag ansedd som förrädare av fransmännen, slug, skuggrädd och snål, fick aldrig nog av att samla på hög. Kunde ha lärt sig svenska om han gjort sig lite möda”. Blev visserligen, ”som alla kungar”, populär på ålderns höst men egentligen inte sörjd av någon, utom möjligen av hustrun. Tonen blir rent ut sagt lite smågnällig. Dessutom hävdar Ohlmarks, något egendomligt: ”Hur han en gång var som fältherre vet vi inte.”[1]

Om vi vet något är det väl just att sakförarsonen från Pau var en god fältherre. Bernadotte levde nämligen (i motsats till många fältherrar genom historien), i ett land och i en tid där enbart meriterna spelade roll för befordran. Även om de flesta fältherrar och generaler som fått namn av stora krigare också varit framgångsrika har det överväldigande flertalet varit av ”förnäm börd”. Även om flera adliga fältherrar(inte minst i Sverige), också visat genuin begåvning för sitt yrke, kvarstår det faktum att deras karriär ytterst styrts av deras ursprung. Marskalk Bernadotte började som vanlig simpel soldat i ett franskt infanteriregemente och slutade sin franska bana som general, furste med namn av prins och marskalk av Frankrike. En sådan karriär hade varit omöjlig utan revolutionen och ogenomförbar för någon som saknat kompetens och läggning för sitt yrke. Bernadotte gjorde sig bevisligen dessutom ett namn som ädelmodig mot besegrade fiender. Utan ryktet om hans humana behandling av de svenska fångarna vid Lübeck 1806 skulle marskalkens namn aldrig nått officerskretsarna i Sverige och aldrig lanserats som tänkbar tronföljare efter statsvälvningen tre år senare. Bernadotte var visserligen långt ifrån den ende av enkelt ursprung i sin tid som blev både furste och kung, men av Napoleons många generaler var han ensam om att grunda en dynasti som under de senaste 200 åren suttit orubbad på tronen, trots alla omvälvningar som skakat Europa under tiden. Man kan naturligtvis kalla Bernadotte förrädare eller sängkammarregent om man så önskar. En sak står emellertid klar: Obegåvad var marskalk Bernadotte inte, varken som fältherre eller statsman.         

Karl Johan själv såg naturligtvis sin gärning i en positiv dager. Då han mot slutet av sitt liv vid mitten av 1840-talet författade ett slags minnesruna över sig själv, förklarade han sig i tidens romantiska stil ha ”regerat över ett folk som vetat att försvara sina rättigheter och vars förfäder – de fornnordiska asagudarna – för att undgå det romerska tyranniet sökte en fristad här i Skandinavien. Varifrån de århundraden senare drog åstad för att i sin tur sätta skräck i romerska folk”.[2]  Kungens skildring av hur han en gång beslutat tacka ja till att bli svensk tronföljare är rolig läsning, oavsett sanningshalten. Karl Johan berättar att han i stort sett bestämt sig för att säga nej till Sveriges krona, då han fick veta att kejsar Napoleon haft ett samtal med marskalk Davout.[3] Angående Bernadottes kandidatur till Sveriges tron hade Napoleon sagt: ”Prinsen av Ponte Corvo tror sig om allt men han är inte där ännu”.

Att Napoleon på detta sätt mer eller mindre avskrev Bernadottes chanser att bli vald fick marskalkens alltid lättantända temperament att flamma upp: Om han blev vald skulle han minsann acceptera! Napoleon hade också(inte helt oriktigt sommaren 1810), varnat Bernadotte att svenskarna hoppades för mycket av honom. Han skulle aldrig bli lycklig i detta avlägsna land, sönderslitet av inre och yttre stridigheter. Även denna dystra förutsägelse hade stärkt Bernadotte i hans beslut att tacka ja till tronen.[4] Resultatet hade blivit en i praktiken 34 års regering och grundandet av en verklig dynasti, med en son och fyra sonsöner i tronföljden. Inte dåligt för en sakförarson från Pau, tänkte förmodligen Bernadotte där han satt och skrev sitt egenhändiga eftermäle. Som avslutning konstaterade kungen lite skrytsamt att ”Ingen fyllt en bana liknande min alltsedan den tid jorden steg upp ur kaos”.[5]      

De sista åren blev svåra, som de gärna blir för den som levt ett aktivt liv och känner sina krafter svika. Efter en lätt ridolycka 1838 blev det besvärligare för Karl Johan att rida men i det längsta fortsatte den gamle krigaren att bevista truppövningarna på Ladugårdsgärde till häst. Han led av ledgångsreumatism, håret glesnade så att han fick anlägga peruk, hans tänder lossnade. Till detta kom oppositionens allt högljuddare kritik, inte minst mot hans beroende av greve Magnus Brahe. Som alltid gjorde kritiken honom vred och ledsen: Hur kunde man anklaga honom för egennytta, han som gjort så mycket för sitt adoptivland! Svenskarna är emellertid när det kommer till kritan ett rojalistiskt  folk, vilket Karl Johan fick uppleva i februari 1843, då 25 år gått sedan han blivit kung.[6] Med ens tycktes all kritik som bortblåst. Det lär ha blivit rena folkfesten och man erinrade sig att den gamle kungen ändå uträttat mycket i sitt nya land, inte minst att han skänkt riket fred(ett tillstånd vi som bekant lyckats bevara in i vår egen tid). Ett knappt år senare, i januari 1844, drabbades Karl Johan av slag. Därefter var han i stort sett onåbar för omvärlden men kom ibland upp till ytan igen, dock inte alltid till omgivningens glädje: ”Ni är förrädare allesammans”, dundrade han till de församlade strax före slutet. En annan gång visade han det mod inför det oundvikliga som anstår en sann soldat: ”Jag varken önskar döden eller fruktar den”. På morgonen 8 mars viskade den gamle: ”Oscar, Oscar, Vi skall försvara oss”. Så var allt över.

Henrik Reuterdahl, som senare blev både ärkebiskop och ecklesiastikminister och som vid denna tid var universitetsbibliotekarie i Lund och huvudredaktör för Theologisk quartalskrift, sade senare apropå sin reaktion vid dödsbudet:

”Jag hör inte till dem som kritiklöst beundrade Karl Johan. Jag såg i honom en stor personlighet ehuru behäftad med stora svagheter. I Sverige satte man honom måhända till en början något för högt, men sedan nedsänkte man honom mycket för djupt”.[7]               

  

---

[1] Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut (1983), s. 106-08.

[2] Man kan undra om Karl Johan själv tänkt ut denna storstilade formulering

 eller om någon, kanske den trogne greve Brahe, givit ett och annat ”tips” hur det vore lämpligast att uttrycka sig.

[3] Davout var Bernadottes främste rival bland Napoleons generaler, möjligen med undantag för Bertier. Deras antipati för varandra hade vid minst ett tillfälle orsakat oreda i ordergivningen inför ett väntat fältslag.

[4] Man kan alltså säga att Bernadotte blev svensk tronföljare på rent trots.

[5] Det är tveksamt om detta stämmer. Redan Predikaren konstaterar som bekant att ”intet nytt sker under solen”. Om man däremot begränsar sig till kategorin svenska kungar är det riktigt att få om någon kan mäta sig med Karl Johan, i synnerhet med hänsyn till hans ursprung. Gustav Vasa är dock en svår konkurrent. Han var visserligen född adelsman men förlorade allt han ägde och riskerade att avrättas som upprorsman. Trots detta och mot alla odds blev han inte bara kung utan lyckades också regera oavbrutet i nära 40 år. Vi kan nöja oss med att konstatera att Karl Johan var en värdig (och överlägsen)? Efterföljare till ”riksbyggmästaren”.

[6] Då jag ovan hävdar att Karl Johan regerat i 34,( eller kanske snarare 33) år utgår jag från att hans regentskap i praktiken började redan 1810. Med utgångspunkt från Karl XIII:s död i februari 1818 regerade Karl XIV Johan i 26 år, en månad och tre dagar. 

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Kenne Fant, Stamfadern(1994), kapitel 85-86 och 88. Angående  Henrik  Reuterdahl, se Henrik Reuterdahl – Wikipedia.