Riksbyggaren på dödsbädden - Gustav Vasas död

                Gustav Vasa mot slutet av sitt liv, målning av Wilhelm Boy  

                                                     

                                                                                 
En dynastigrundares död är ofta säregen: dvs. om hans väg till makten varit skickelsediger och äventyrlig och han sedan regerat länge och präglat sin tid. Av de fyra kungar som grundat svenska dynastier i modern tid (vilket här räknas som 1500-talet och framåt), är det två som verkligen kan sägas ha format sitt eget öde – Karl Johan och Gustav Vasa.[1] Bägge kom till makten efter år av omvälvande händelser som fört dem båda genom segrar och nederlag, blodbad och fältslag, flykt och segrar. Även om det i efterhand kan sägas att Karl Johan är den som gjort den verkliga klassresan, han var ju varken kunglig eller av adlig börd och gick sannerligen den långa vägen, från simpel soldat i ett franskt regemente till konung i eget rike, måste även Gustav Vasa ha begrundat sitt sällsamma öde där han låg på sitt yttersta hösten 1560.

40 år tidigare hade han varit en laglös förrädare på flykt som med ringa framgång sökt förmå omgivningen att åter resa sig mot danskarna. Under tiden blev hans far och flera andra släktingar avrättade, modern och flera systrar sändes bort i fångenskap. De flesta såg han aldrig mer. Hans arv och gods konfiskerades av Kronan. Vilka planer han än hade då han landsteg utanför Kalmar våren 1520 eller under resan genom Dalarna den följande senhösten och vintern – Att han skulle bli svensk kung, regera i nära fyra årtionden och skapa en stor familj med många prinsar och prinsessor kan han helt enkelt inte ha föreställt sig. I sitt sista tal till ständerna hade han just påpekat hur otrolig en sådan utveckling verkat den gången ”då jag gick i skog och skjul klädd i vadmalsklut, drack vatten och åt ynkeliga”. Men han hade blivit kung, likt fåraherden David som av Gud utkorats till furste i Jerusalem och nu, när han såg tillbaka på sitt liv, kunde han egentligen vara rätt nöjd med sitt verk. Han hade lagt grunden till en enad stat där alla gamla maktfaktorer, inte minst kyrkan, var krossade. De självsvåldiga bönderna och bergsmännen i Dalarna och Småland var kuvade. Adeln, som hans företrädare ”Kristian Tyrann” onekligen gjort honom tjänsten att kapa några huvuden på den där gången 1520, hade hållit sig lojal. Dess främsta representanter var hans nära släktingar och hade, om än efter lite buller i Västergötland i slutet av 1520-talet, lärt att böja sig för hans vilja. Han var rik – ägde omkring 5 000 hemman för egen del och kunde sägas med råge ha kompenserat sig för den förlust han lidit i sin ungdom på kung Kristians tid. I herr Eskils kammare gick högarna av silver nästan upp till taket. Kronan var bestämd att gå i arv inom hans ätt. Hans fyra söner tycktes garantera tronföljden och fick de bara egna arvtagare skulle huset Vasa sitta säkert på tronen. Men ändå! Där han låg i sin kammare på Stockholms slott i väntan på slutet kände han sig orolig vid tanken på framtiden. Vad skulle hända när han inte längre fanns?

Att efterlämna ett stort arv är under stundom svårare än att dö utfattig, ty den fattige behöver inte bekymra sig om sina ägodelars fortbestånd när han väl är död. Men den rike våndas över allt han samlat och vad som nu skall ske med det. Som Predikaren säger i Gamla Testamentet: ”Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort och den möda som jag hade nedlagt på dem. Se! Då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. …Och jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan, som skall komma efter mig, måste lämna vad jag har gjort och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre?”[2]

 Vare sig Gustav Vasa inför döden betänkte dessa Salomos visdomsord eller inte måste dess innebörd likväl ha slagit honom, ty hans arvtagare visade sannerligen en olycklig benägenhet att handla impulsivt och utan att reflektera. Hans äldste son hade fått i skallen att gifta sig med Englands nya drottning, trots att vilken sansad människa som helt kunde se att hon inte var intresserad och kanske aldrig skulle gifta sig. I dessa dagar var Erik på väg mot Elfsborg för att segla till England. Vad skulle det inte kosta riket, både i form av penningar och förödmjukelse. Och Johan, med sina ambitioner att få inflytande i Livland när nu Ordensstaten höll på att falla samman. Han, Gustav hade givit pojken ett hertigdöme i Finland för att ha uppsikt över förhållandena på andra sidan Östersjön, inte för att dra in landet i vågsamma krig med Ryssland eller Polen. Och skandalen i Vadstena förra vintern, som Cecilia ställde till med sin svåger Johan av Ostfriesland. Den affären hade klarats upp först nu, i september 1560, med att den unge mannen svurit på att flickans ära inte kränkts och att han själv aldrig skulle hämnas den behandling han fått utstå i fängelset. Bortsett från själva skandalen hade Erik med all önskvärd tydlighet visat sin hetsighet och brist på självkontroll då greven arresterades. Var sådana hetsporrar vuxna att axla hans mantel. Skulle de inte förstöra hans verk inom bara några år?  Det var verkligen som om Predikarens ord om all denna världens fåfänglighet skrivits för och av honom själv.[3]  

Med detta grubbel över framtiden kom också ruelsen över det egna förflutna. Gustavs själasörjare, mäster Johannes, berättar att kungen bekänt sig vara ”illa tillfreds i mitt samvete” över att ”inte ha regerat som jag borde”. Att inför döden ängslas över begångna försyndelser var å andra sidan kutym på 1500-talet. Existensen av en gudomlig allmakt var något alla var ense om, även om frågan exakt hur människan borde förhålla sig till denna allmakt på senare år vållat åtskillig religiös och politisk splittring i Europa. Ingen kristen människa gick i döden utan att känna ånger särskilt inte en härskare, vars ämbete närmast förutsatte någon form av våldsutövning – kuvande av uppror, indrivning av impopulära skatter, krig med andra makter eller rentav mord på politiska motståndare. Om kungen/drottningen därtill allvarligt strävat att göra sin vilja gällande och utöva den suveräna makten i riket, och Gustav Vasa var förvisso en sådan härskare, var hårdhet och stränghet mot omgivningen och undersåtarna närmast oundvikligt. Att sedan inför döden uttrycka ånger över begångna missgärningar innebar endast ett medgivande av den egna dödligheten och litenheten inför den allsmäktige. Huruvida suveränen på ett rent personligt plan verkligen ansett sig ha handlat orätt är en öppen fråga.

Ovanpå minnen, oro för familjen och (eventuell), ruelse över begångna gärningar kom också tanken på undersåtarna ”Hur skall det gå med er svenskar under en annans styre”, lär Gustav ha muttrat. ”ni som förstår så lite av denna snöda världens angelägenheter”. Även om historiker som Lars Olof Larsson i vår tid syns mer benägna att framhäva kungens negativa sidor, hans hänsynslöshet, girighet och trolöshet, är det nog orätt att bortse från tanken att Gustav Vasa uppriktigt älskat sitt folk. Länge var säkert hans huvudsyfte som kung att berika sig själv – en egentligen ganska naturlig inställning med tanke på att han, en adelsman, en gång förlorat allt han ägde och gått fredlös i skogarna. Vem visste hur länge tronen skulle förbli hans? Bäst att samla i ladorna och bygga en fast grund att stå på. Men då man har regerat i trettiosju år, finner sig ha skapat en dynasti, förvandlat sig själv till patriark och vet att slutet är nära, känner man lika naturligt ansvar för dem man härskat över och undrar om någon annan skall vara i stånd att sköta landet lika väl som man själv. Visst hade Gustav dödat många, till och med gamla vänner och släktingar som trotsat honom. Kanske han rentav sänt sturarnas rättmätige arvinge i döden och många av hans forna tjänare hade drivits i exil eller förvisning från hovet.[4] Men allt detta hade skett för folkets skull, för deras bästa på lång sikt. Sade inte Bibeln ”Den man älskar, den agar man”, och Hustavlan gav husbonden rätt att prygla uppstudsiga familjemedlemmar och tjänare. Vad var konungen om inte folkets husbonde och då han var Guds ombud i sitt rike måste han ha rätt att döda dem som trotsat honom, såsom Gud slagit både kungar och riken då de trotsat Hans bud. Detta hindrar inte kungen från att uppriktigt älska sitt folk.

Även om allt detta nära 500 år senare kan förefalla som rena hårklyverier och svepsjäl, var det säkert vad den gamle kände där han låg på sitt yttersta. Han hade kommit till makten som ung revanschlysten adelsman, han dog som landsfader ängslig för undersåtarnas framtid.[5]

Vilka skiftande känslor och tankar kungen än kan ha erfarit, I september 1560 stod det klart att Gustav Vasa gick mot slutet. Som så ofta visade han sig envis och vresig. Då biktfadern bad honom skrifta sig snäste han: ”Sök hellre medel mot min sjuka mage och brännande huvud”. Då en hovman undrade om han önskade något suckade han å andra sidan: ”Ja, himmelriket men det kan du inte skänka mig”. Slutligen begärde han självmant sakramentet. Den sista morgonen  låg kungen som död. Hovet och familjen, de som var tillstädes, stod samlade kring honom. Prästen fortsatte sitt tal om Gud och himmelriket men kungens förre svåger Sten Lejonhuvud avbröt honom: ”Det har inget värde vad ni säger. Kungen hör er inte”. Fader Johannes stod på sig: ”Ers nåd, giv ett tecken om ni tror på Jesus Kristus och hör mina ord”! Till de församlades förvåning svarade kungen högt och tydligt: ”Ja”. Sedan var allt slut. Gustav Vasa, kungen som med viss rätt kan kallas vår förste moderne ledare, var död. Klockan var åtta på morgonen 29 september 1560.[6]    

          

 

                    

        

 

---

[1] Trots att benämningen ”Gustav Vasa” numera anses ohistorisk väljer jag ändå att använda den, dels för att den fortfarande är allmänt vedertagen, dels för att den ger en särmarkering åt en av de betydelsefullaste gestalterna i svensk historia.  

[2] Ovanstående bibelcitat är hämtat ur en inläsning av Jaques Werup som i sin tur ingår i en samling bibeltexter som lästs in av kända kulturpersonligheter, som Lars Gustafsson, Per Westerberg och Hans(Hasse), Alfredsson. Då jag inte längre har tillgång till Originalinspelningen kan jag inte ange vilket årtal inläsningen gjordes, men det bör ha varit någon gång i början av 1990-talet.  ,

[3] Den ende av de äldre sönerna Gustav Vasa odelat litat på mot slutet av sitt liv tycks ha varit Magnus som ”är mig kär, ty du har aldrig förtörnat mig”. Yngste sonen Karl, knappt tio år vid faderns död, kan kungen knappast ha haft någon klar uppfattning om. Ändå blev det ironiskt nog Karl(sedermera Karl IX), som mest liknade sin far till karaktär och politisk gärning.

[4] Professor Lars Olof Larsson menar att ”Daljunkern” sannolikt, som han själv påstod, var son till Sten Sture den yngre och sålunda kan ses som rättmätig arvinge till svenska tronen efter faderns död. Ynglingen avrättades på Gustav Vasas önskan av rådet i Rostock 1528.

[5] Författaren Maurice Druon, som skrivit romansviten Den dömda ätten om de franska kungarna under 1300-talets första hälft, reflekterar i samband med skildringen av Filip IV(den skönes), död 1314: ”Varenda människa tror mer eller mindre att världen kommit till på samma gång som hon och plågas i dödsögonblicket av tanken att nödgas lämna ett ofullbordat universum bakom sig”. Filip kan ses som förlöpare till reformationen: Han fängslade påven, vilket gav upphov till den ”babyloniska fångenskapen” i Avignon och ”stora schismen” inom katolska kyrkan. Om Filip varit samtida med Gustav Vasa hade han säkert infört protestantismen i Frankrike. Filip efterträddes för övrigt av tre söner i följd. Hans yngste son hetta dessutom Karl. 

[6] Denna text bygger huvudsakligen på prologen och epilogen till Lars Olof Larssons biografi Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?(2002), och Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s.73-77.