"En sann, laglig och äkta arvtagerska till detta rikes krona" - Elisabet I:s trontillträde

 

När Churchill utsågs till premiärminister i maj 1940 – i Storbritanniens mörkaste stund under kriget, var detta enligt vad han senare skrev något av en höjdpunkt i livet: ”Till sist hade jag fullmakt att kommendera över hela scenen. Jag kände det som om ödet ledsagade mig och som hela mitt hittillsvarande liv endast varit en förberedelse för denna timme, för denna prövning”.[1]

Hur mycket efterhandskonstruktion som ligger i dessa ord är svårt att avgöra. Med tanke på tyskarnas offensiv på västfronten och det nederlag britterna tycktes gå mot i Norge – ett nederlag Churchill i egenskap av marinminister ytterst var ansvarig för, är det väl sannolikt att han inte erfor enbart triumf vid tanken att just då utses till regeringschef. En person i engelsk historia som däremot, i det ögonblick hon fick budet om sin företrädares bortgång i november 1558, bör ha sett sitt förflutna som ”en förberedelse för denna timme, för denna prövning”, är Elisabet I.

Hennes hittillsvarande liv hade varit minst sagt kaotiskt. Född som tronföljerska, åtminstone i teorin, hade hon vid knappa tre års ålder fått uppleva moderns halshuggning och själv blivit klassad som bastard. Sina uppväxtår tillbringade hon på olika slott på landsbygden, visserligen behandlad som en fullvärdig medlem av kungafamiljen men ändå med märket som illegitim, frukten av ett misslyckat äktenskap bildligt talat stämplat på sin panna. 1544, då hon var 11 år, införde kungen henne åter i tronföljden, låt vara i tredje rummet efter halvbrodern, halvsystern och deras eventuella arvingar. Sett i backspegeln måste dessa uppväxtår då kung Henrik ännu levde trots allt ha framstått som de lyckligaste i Elisabets liv. Som prinsessa i skymundan fick hon studera och utvecklas i fred, därtill under övervakning av den trogna Kate Ashley, guvernanten som alltid stod vid sin skyddslings sida och var både lojal tjänsteande och trogen vän. I och med Henrik VIII:s död 1547 drogs flickan genast in i hovets intriger. Först togs hon om hand av sin styvmor Catherine Parr, vars nye make Tom Seymour mer eller mindre våldtog eller åtminstone trakasserade Elisabet sexuellt. Han tycks ha planerat att gifta sig med henne, om enbart av ärelystnad eller av personlig böjelse får lämnas osagt. Sedan Seymour arresterats blev Elisabet förhörd, misstänkt för förräderi och i förtäckta ordalag hotad med döden.[2] Sedan denna affär blåst över följde åter några år av lugn, då prinsessan utökade sina egendomar, studerade och levde som det anstod en förnäm dam i maktens kulisser.

Så kom 1553, då halvbrodern Edvard VI avled och den katolska halvsystern Maria besteg tronen. För Elisabet innebar det stor fara. I samband med ett uppror mot den nya drottningen arresterades prinsessan och sattes för en tid i Towern, varpå hon fördes till Woodstock House, där hon vistades ett knappt år till våren 1555 då hon tilläts återvända till hovet. Under de närmaste åren vistades Elisabet huvudsakligen på sitt gods Hatfield i Hertfordshire, cirka tre nutida svenska mil norr om dåvarande centrala London.  Hon förde ett hov i enlighet med sin rang men levde ändå ett relativt tillbakadraget liv, utom då hon vid officiella tillfällen besökte London och nästan alltid var den som ”stal showen” med sina magnifika intåg i huvudstaden. Elisabet fortsatte också ständigt att vara den hemlighetsfulla centralfiguren för missnöjet med drottning Marias katolska politik, trots att prinsessan personligen aktade sig att ge några bevis på delaktighet.[3]

I början av 1558 stod det klart för alla, utom den olyckliga drottningen själv, att Maria inte skulle få någon arvinge.  Det testamente hon skrev i slutet av mars utgick bergfast från att hon var gravid och hon lämnade tronen till ”min kropps arvingar, avkomma och frukt”. Aristokratin blev däremot allt säkrare att Elisabet inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli deras drottning och regent, varför de flesta adelsmän strävade att närma sig henne. Att Calais, Englands sista besittning på fastlandet sedan hundraårskrigets dagar, nyligen gått förlorat fick överhuvudtaget de senaste årens hela politiska kurs under Maria att framstå som ett misslyckande. Kanske skulle Anne Boleyns dotter bjuda riket en bättre framtid än Katarinas av Aragonien lyckats med. I tysthet började Elisabets anhängare förbereda sig för den kommande upphöjelsen.

Under tiden hade drottningen tvingats inse fakta – hon var inte gravid och hade sannolikt inte lång tid kvar att leva. Med svidande hjärta och hopknipna läppar gjorde hon ett tillägg till sitt testamente, där hon erkände att Gud icke sänt henne ”någon kroppslig frukt eller arvinge” och att hon troligen skulle efterträdas av ”min närmaste arvinge enligt detta rikes lag”, dvs. Elisabet.[4] Några dagar senare skickade drottningen en av sina trognaste hovdamer till halvsystern på Hatfield för att meddela att hon blivit erkänd som tronföljare. Maria bad endast Elisabet att hon skulle betala hennes skulder samt bevara den katolska tron i landet. Exakt vad Elisabet svarade är osäkert. Enligt en version utbrast hon att jorden måtte uppsluka henne om hon inte höll sig till den romerskkatolska tron, medan en protestantisk variant hävdar att hon sagt att hon inte skulle ändra något som kunde ”bevisas med Guds ord, som skall vara min religions enda grundval och rättesnöre”.[5] Vad som än sades visste förmodligen alla, inklusive den döende drottning Maria själv, att Elisabet bara försökte lugna henne. Hon var protestant och skulle så förbli. Det sändebud från Filip II som sökte vinna Elisabets gunst genom att framhålla hur hans herre talat för hennes sak och därmed aktivt bidragit till att hon erkänts som tronföljare, lyckades ännu sämre: Det engelska folket och ingen annan legitimerade hennes ställning som framtida drottning, förklarade Elisabet. Alldra minst hade Spaniens kung någon andel i den saken. Både imponerad och bekymrad återvände ambassadören till London. Han märkte alltför väl hur lite hans ord betydde. Filip II:s tid som engelsk prinsgemål var över. Det enda som återstod för att slutgiltigt bekräfta detta var drottning Marias död. Någon vecka senare kom slutet – drottning Maria I av England avled i sitt gemak i Saint Jame’s Palace i London tidigt på morgonen 17 november 1558. Det skedde så stilla att ingen märke det.

Starkey poängterar med vilken lätthet maktövertagandet genomfördes, särskilt med tanke på alla svårigheter Elisabet hittills haft att få sina rättigheter, närmast sin rätt att existera, erkänd. Bara några timmar efter den forna drottningens död tillkännagav lordkanslern vad som hänt i parlamentet. Sorgen var visserligen tung, konstaterade han. Men de närvarande hade därför inte mindre skäl att prisa Gud att han skänkt dem ”En sann, laglig och äkta arvtagerska till detta rikes krona”.

”Gud bevare drottning Elisabet”! genmälde de båda husens representanter.

Senare samma dag satt den nya drottningens råd i sitt första sammanträde på Hattfield. Elisabet måste sannerligen ha upplevt att hela hennes hitillsvarande liv bara varit en förberedelse ”för denna timma, för denna prövning”. Hon skulle fullfölja den med glans i 45 år.[6] 

            

         

---

[1] Ian Kershaw. Ödesdigra val, tio beslut som förändrade världen 1940-41 (svensk översättning 2009), s. 44.

[2] Tom (Thomas), Seymour var yngre bror till Henrik VIII:s tredje drottning Jane och efter kungens död alltså gift med hans änka Catherine Parr. Han blev därmed både styvmorbror och styvfar till Elisabet, som han minst sagt flirtade med. Ett exempel så gott som något på de tilltrasslade förhållandena vid ett äkta renässanshov. Efter Seymours arrestering påpekade Elisabets utfrågare att hon, liksom modern ”bara var en undersåte”. Angående relationen mellan Seymour och Elisabet, se Dynastihistoria: Den sista drottningen.  

[3] Starkey menar att Elisabet rimligen måste ha varit delaktig i den sammansvärjning som avslöjades under våren 1556 och där flera medlemmar av hennes hushåll bevisligen haft ett finger med i spelet. Trots att dessa personer arresterats klarade sig Elisabet, sannolikt på initiativ av Filip II av Spanien(som vid denna tid var gift med drottning Maria och engelsk prinsgemål). Kungen skall ha fruktat att Englands tron, i den händelse Elisabet förlorade sina rättigheter, skulle gå till den franskkontrollerade Maria Stuart av Skottland, vilket givetvis inte passade habsburgarna. (Kanske Filip även hoppades att i tidens fullbordan få gifta sig med sin svårfångade svägerska och sålunda behålla kontrollen över England).

 

[4] Det fanns teoretiskt andra kandidater att välja på. En närliggande var Margaret Douglas Marias och Elisabets katolske kusin, som drottningen hyste stor vänskap för och som hon tidigare betecknat som ”lämpligast att efterträda mig”. Margaret hade därtill två söner i sitt äktenskap med earlen av Lennox, varför tronföljden redan vore säkrad. På längre avstånd fanns Maria Stuart, skottarnas katolska drottning och nyligen gift med den franske tronföljaren.  Med ett dylikt val vore England, Skottland och Frankrike förenade till ett maktblock i Europas mitt. Slutligen kunde någon av den avrättade Jane Greys systrar tänkas kandidera, men de var båda protestanter och ur Marias strikt katolska synpunkt knappast mer godtagbara än Elisabet. Alla dessa alternativ skulle med säkerhet väckt ovilja på många håll och riskerat framtida oroligheter. Att drottningen trots sin personliga motvilja mot halvsystern valde att erkänna hennes rättigheter i testamentet, dock utan att nämna hennes namn, visar att ”Bloody Mary” varit i stånd att böja sig för politiska realiteter.     

[5] För en svensk låter detta som ett eko av Olaus Petris ord att han inte ville förbjuda någon att predika vad som kunde visas vara i enlighet med ”Guds rena ord”.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på David Sarkey, Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2000), främst kapitel 34-35 och 37-38.