Gamla kungar och unga kvinnor - lidande eller vägen till frihet?

 

Den som i vår tid studerar kungahusens historia, särskilt senmedeltid och renässans, blir lätt upprörd över de många exemplen på äktenskap mellan äldre män och unga kvinnor, närmast flickor. Vi läser om hur tonåringar som Katarina Stenbock i Sverige och Katherine Howard i England mot sin vilja gifts bort med kungar som varit minst trettio år äldre än de själva, ofta sjukliga och tyranniska. Därmed förlorade dessa ungdomar all möjlighet att i framtiden gifta sig med en ung vacker man som de själva valt och som, i motsats till dessa ålderstigna kungar, skulle ha varit i stånd att göra dem lyckliga. Ibland(av någon anledning särskilt i Sverige), berättas historier om friare som flickorna redan haft och kanske till och med varit förlovade med men som istället fått gifta sig med en syster eller annan nära släkting till sin käresta – enbart därför att en utlevad kung som inte kunnat vara utan ”lammkött” gripits av åtrå. I Sverige framstår just fallet Katarina Stenbock som särskilt upprörande – en flicka på sjutton år bortgift med en man på över femtio, dessutom en man med minst sagt häftigt temperament och krämpor i både tänder, öron och ben som gjorde honom allt lynnigare ju längre tiden gick. ”Gubbsjuka”, säger de flesta svenskar och vänder sig bort i avsmak, förmodligen med sin negativa inställning till kungar i allmänhet och Gustav Vasa i synnerhet förstärkt med ytterligare en minuspost.

Felet med detta är, som så ofta med historiska studier, att man överför vår tids värderingar på det förflutna. De tårdrypande berättelserna om hur flickor som Katarina Stenbock sprungit och gömt sig då den ålderstigne kunglige friaren kommit och hur de sedan aldrig kunnat glömma sin ungdomskärlek är sannolikt rena påhitt av romantikens historieskrivare under sent 17- och tidigt 1800-tal eller åtminstone starkt överdrivna. Man begår också misstaget att utan vidare sammankoppla giftermål med sexuell åtrå. Förvisso finns exempel på äldre kungligheter som rent fysiskt dragits till unga flickor. Henrik VIII i England betecknade vid femtio års ålder sin senaste drottning, en flicka på omkring nitton-tjugo år, som ”min ros utan törnen” och omgivningen noterade hans iver att skämma bort henne och visa sig ungdomlig. När det småningom visade sig att flickan var långt ifrån den oskuld han trott henne vara fick kungen en chock, växlade mellan gråt- och raserianfall och lät slutligen avrätta henne i februari 1542.[1]  Allt tyder på att Henrik i sitt femte äktenskap, uppenbart inte till full belåtenhet, sökt ”göra sin plikt som äkta man” i den äktenskapliga sängen.

När Margareta Lejonhuvud avlidit på sensommaren 1551 stod Gustav Vasa ensam med en familj på tio barn, från den knappt årsgamle Karl till storebror Erik på sjutton år. Även om man naturligtvis hade kvinnor anställda vid hovet behövdes det en ledargestalt, någon som kunde ta ett samlat grepp för ansvaret om småttingarna, särskilt förstås flickorna och lille Karl. Kungen själv hade vare sig ork, kompetens eller tid för uppgiften. Dessutom måste jungfrur och andra kvinnor som ville göra karriär vid hovet ha en högste chef att ty sig till och rent praktiska hushållsuppgifter, som skötseln av kläder och kontroll av räkenskaperna på vardagsnivå, behövde också en kvinnlig ”högste kontrollant”. Hovet behövde med andra ord en drottning och familjen en husmodersgestalt. Att Gustav Vasa i det läget valde att gifta sig med en 17års flicka, medlem av en av rikets främsta ätter och vars far alltid varit lojal mot kungen var egentligen ganska naturligt. Att hennes mor var syster till den döda drottning Margareta såg Gustav förmodligen som en fördel. De kände familjen. Det var bara att ”hoppa in”.[2]

Det som fick ansvarskännande personer, särskilt det högre prästerskapet, att höja på ögonbrynen var inte det tilltänkta parets stora åldersskillnad utan deras nära släktskap. Eftersom Katarina Stenbock var drottning Margaretas systerdotter var Gustav Vasa hennes ingifte morbror. Det kom snubblande nära vad Tredje Mosebok hade att säga om otillåtna äktenskapsled, men kungen påpekade strävt att något direkt förbud mot äktenskap med en avliden makas systerdotter inte fanns i Den Heliga Skrift.[3]  Dessutom fastslog han uttryckligen att detta inte handlade om någon passion från hans sida utan att ge hovet en drottning och familjen en modersgestalt ”de kungliga barn till hjälp och tröst”. Naturligtvis fick Gustav som han ville – han hörde till de härskare som alltid får igenom sin vilja, med piska, psykologisk krigföring eller personlig auktoritet. De motsträviga rättade in sig i ledet och i augusti 1552 stod bröllopet på Vadstena slott. Katarina Stenbock hyste säkerligen ”blandade känslor” inför vad som förestod. En nära 40 år äldre man var knappast vad hon drömt om i sina föreställningar om äktenskapet men inget tyder på att hon försökt undkomma sitt öde. Kanske insåg hon, som den väluppfostrade adelsdam hon var, att detta var hennes plikt mot familjen och en stor upphöjelse för henne själv. Under sin korta tid på tronen fyllde hon sina plikter exemplariskt och när kungen låg på sin dödsbädd 1560 sov hon i hans rum, redo att ge den hjälp hon kunde. Hon fick ett långt, visserligen stundom stormigt med i stort sett lyckligt liv. Under styvsönernas inbördeskrig var hon som en fast klippa i ett upprört hav, höll på sin rätt och sökte hjälpa släktingar som råkat illa ut.

Katarina Stenbock avled i december 1621, vid 86 års ålder.[4] 

Också Gustav Vasas son Johan III valde att på ålderns höst gifta sig med en ung flicka, Gunilla Bielke jämnårig med hans dotter Anna.[5] Liksom fadern motiverade han sitt nya äktenskap med att han behövde stöd, dock mindre för de vuxna barnens skull än för sin egen. Den nya drottningen skulle hjälpa kungen mot ”sjukdomar, mellankoliska affekter, djupa tankar och annat mycket bekymmer”. Denna gång kom motståndet främst från kungens egna syskon, som fisförnämt menade att Johan ”gifte ned sig” om han tog en simpel adelsdam till drottning, varpå Johan surt påpekade att de ju själva var av adlig börd både genom sin mor och far. Precis som fadern fick Johan sin vilja igenom och i februari 1585 stod bröllopet i Västerås, dock i brodern hertig Karls frånvaro till Johans vrede. Denna gång blev äktenskapet uppenbarligen inte helt platoniskt, ty på våren 1589 föddes sonen Johan.[6] Kungen avled ytterligare tre år senare. Gunilla Bielkes tid som änka blev kort. Hon avled 1598, vara 30 år gammal.

 

I efterhand kan det verka egendomligt att varken Katarina Stenbock eller Gunilla Bielke tycks ha övervägt att gifta om sig när väl deras kungar var döda. Åtminstone Katarina var fortfarande frisk och levnadsglad och, av allt att döma, i stort sett orörd av sin make. Hennes underhåll som änkedrottning tycks inte ha fastställts närmare av Gustav Vasa, som i sitt testamente endast tillsade sönerna att se till styvmoderns ”gagn och bästa uthi alla måtto”. Som änka hade hon visserligen rätt till ett eget hov men var detta hov skulle dväljas tycks kungen ha överlåtit åt sönerna att göra upp om, eller åtminstone inte ha brytt sig om att närmare fastställa skriftligt. Rent tekniskt borde inga hinder ha funnits för Katarina att söka sig en ny make.[7]  Det fanns prejudikat i tidens moderna historia, inte minst den engelska.

Adelsdamen Jacquetta av Luxemburg hade vid omkring 18 års ålder 1433 gifts bort med den omkring 25 år äldre engelske hertigen av Bedford, farbror till dåvarande kung Henrik VI. Det är möjligt att hertigen trott sig utvidga sina kontakter i det engelskockuperade Frankrike genom detta giftermål, eller kanske trodde han att flickan hade särskilda gåvor som kunde brukas i rikets tjänst. Hur som helst blev äktenskapet kort. Hertigen avled efter två år utan ha fått någon arvinge. Jacquetta gifte sig då, helt på eget initiativ och i hemlighet med Richard Woodville, en av hertigens medarbetare. Han var adelsman men absolut inget lämpligt gifte för en dam släkt med tyskromerska kejsare. Det blev skandal och paret fick 1 000 pund i böter men togs snart åter till nåder och tjänade troget kungaparet så länge de satt på tronen. Jacquetta och Richard fick fjorton barn, av vilka hela tretton uppnådde vuxen ålder. de var uppenbart mycket lyckliga.[8]

Catherine Parr, Henrik VIII:s sista drottning och den olyckliga Katherine Howards efterträderska, hade redan varit gift två gånger då kungen fick ögonen på henne vårvintern 1543. Kung Henrik var ungefär tjugo år äldre än Catherine, sjuklig, lynnig och med ett rykte som vid denna tid började påminna om Riddar Blåskägg. Dessutom var Catherine enligt vad hon senare påstod själv förälskad i Thomas Seymour, en före detta svåger till kungen. Sedan ”Gud fört en häftig strid mot hennes vilja”(en formulering som både Katarina Stenbock och Gunilla Bielke säkert skulle instämt i), accepterade även Catherine sitt öde. Liksom sin svenska namne hade hon snarare till uppgift att sköra den representativa sidan av drottningskapet och att vårda kungens krämpor än att betjäna honom sexuellt. Efter nära fyra år var prövningen(åtminstone som det verkade), över och någon gång under våren eller sommaren 1547 gifte sig änkedrottningen med sin efterlängtade riddare. Detta äktenskap blev dock varken särskilt långt eller lyckligt, delvis därför att Seymour gjorde närmanden till den unga prinsessan Elisabet som bodde hos det nygifta paret. Sedan flickan sänts bort tycktes allt ordna sig men Catherine avled i barnsäng i september1548. Några månader senare avrättades Seymour för förräderi.[9]

Även engelska kungadöttrar kunde råka ut för ovälkomna friare. I mitten av 1510-talet befann sig Frankrikes kung, Ludvig XII, i en svår situation. Han var omkring 50 år, plågad av gikt och sjukdom och hade ingen tronarvinge. Däremot hade han en dotter, prinsessan Cloud, som han fått med Anna av Bretagne. Eftersom kvinnor inte kunde ärva tronen hade Ludvig i praktiken adopterat sitt kusinbarn, Frans av Angouléme, som erkänts som tronföljare och gifts bort med Cloud. Ingen var egentligen nöjd med arrangemanget, varken bruden eller brudgummen eller deras respektive mödrar. Inte ens kung Ludvig var fullt till freds. Unge Frans, omkring de tjugo, hade gjort några mindre lyckade insatser i krigståg mot spanjorerna i Navarra och i övrigt mest ägnat sig åt dryckeslag och umgänge med kvinnor i Paris, dock inte med sin hustru. ”Den där pojken kommer att förstöra allt”, utbrast Ludvig och började se sig om efter en prinsessa med vilken han kunde gifta om sig och kanske få en egen son. Hans blickar föll på Mary av England.

Mary var yngre syster till Henrik VIII, vid denna tid en ung levnadsglad man som älskade fester och sport. Mary var också levnadsglad och dessutom vacker ned sin slanka kropp, blonda hår och ljusa hy. Hon och Henrik var goda vänner och avgjort varandras favorit i familjen. När den 18åriga prinsessan fick veta att hennes bror av politiska skäl tänkte gifta bort henne med en giktbruten nedsliten man på 52 lär hon både ha gråtit och rasat. Hon tänkte verkligen inte acceptera detta, ”fästmannen” fick vara kung av Frankrike hur mycket han ville! Liksom de kvinnor vi diskuterat ovan accepterade Mary tillslut sitt öde men hon ställde ett villkor: ”När Ludvig dör skall jag få gifta mig med vem jag vill”! Henrik gick in på saken, förmodligen mest för att få systern foglig och i tron att han säkert kunde hitta någon ny passande brudgum, om nu Ludvig XII dog utan arvinge. Där tog han grundligt fel. Mary reste till Frankrike med stort följe i september 1514. Som för att illustrera hur hon kände sig inför det kommande äktenskapet stormade det och störtregnade under hela överfarten och den fortsatta resan till Paris. Kung Ludvig blev så upptänd vid åsynen av sin brud att han kysste henne offentligt, ett klart brott mot konventionerna. Inte bara kungen utan också ”kronprinsen” blev förtjust i sin ”styvmor”. Till slut tvingades hans egen mor, en kvinna med minst sagt stora ambitioner för sin son, gripa in och påpeka att Frans riskerade förstöra sin framtid om han gjorde Mary gravid.[10] Kungen gjorde sitt bästa att fullgöra sin äktenskapliga plikt, men hans krafter var på upphällningen. Tydligen insåg han att hans nya hustru knappast gladde sig åt äktenskapet.

”Jag har en present som kommer göra er mycket lycklig”, sade han en dag.

”Vad då”, frågade Mary”.

”Min död”, svarade kungen med ett bistert leende.

Natten till Nyårsdagen 1515, drygt tre månader efter bröllopet, avled kung Ludvig under stora plågor. Mary handlade nu snabbt. I brev hem skrev hon att den nye kungen, nu Frans I, ”varit oförskämd i diverse angelägenheter, ingalunda till min ära”. Detta fick Henrik att sända en av sina närmaste vänner till Frankrike, Charles Brandon, hertig av Suffolk. Denne lågadelsman var känd för att ha kvinnotycke och hade redan ett antal äktenskapshistorier bakom sig. Trots detta och trots att Henrik uppenbarligen visste att Brandon och Mary kastat sina blickar på varandra, sändes han nu som kungens sändebud till Frankrike. Exakt hur intrigerna därefter löpt är osäkert men även Frans I hade intressen att bevaka i vad som skedde. Om Mary sändes hem som ”jungfru” och kunde ”återanvändas” som pant i Englands politiska förhandlingar, fanns risken att hon skulle förenas med Habsburgprinsen Karl, som inom överskådlig tid kunde förväntas ärva stora delar av Europa. Därför gjorde Frans sitt bästa att förena Mary med Suffolk. I mars 1515 skrevs äktenskapskontrakt mellan dem båda i Paris. Sedan Henrik VIII rasat ut en tid och alla parter i viss utsträckning bedragit varandra gällande hemgift och diverse dyrbarheter, tilläts paret återvända till England, där de slutligen vigdes inför Henrik VIII i maj samma år. Mary och Suffolk tycks ha varit lyckliga. De fick tre barn av vilka inget kom att spela någon viktigare roll. En dotterdotter kom att bli den olyckliga ”niodagarsdrottningen Jane Grey, som avrättades 1554,[11]   

I ovanstående exempel har vi granskat hur ett antal äldre kungar gift sig med unga kvinnor eller flickor under renässansen, både i Sverige och nere på kontinenten. Även om kvinnorna knappast önskat sig ett dylikt giftermål och därför kan anses förtjäna medlidande, framgår ändå att det mycket sällan eller aldrig varit fråga om ”passion” eller ”gubbsjuka” från kungarnas sida. De har velat få stöd och hjälp, både med de rent praktiska administrativa och representativa uppgifter som normalt ansågs falla inom drottningens sfär vid ett hov och med mer privata angelägenheter, som att ansvara för en stor familj eller hjälpa en åldrande furste med hans krämpor, kanske helt enkelt vara ett trevligt sällskap för honom.[12]  Även där passionen haft ett finger med i spelet, som då Ludvig XII gifte sig med den engelska prinsessan Mary, är det praktiska syften, inte fysisk åtrå, som fått kungen att ta det första steget till giftermålet. Det skall också noteras att dessa äktenskap ibland i slutänden lett till kvinnans frigörelse, särskilt när det gäller kvinnor av furstlig eller kunglig börd. Varken Jacquetta av Luxemburg eller prinsessan Mary skulle någonsin haft möjlighet att gifta sig med en lågadlig man om de inte först äktat en man av deras eget stånd.(Jacquetta skulle överhuvudtaget inte träffat Richard Woodville utan äktenskapet med hertigen av Bedford). Även om de inte öppet kunde tillkännage sina planer utan tvingades ingå sina nya äktenskap i hemlighet, erbjöd statusen som änka efter en kung eller kunglig person en tid av avskildhet och isolering vilken flera av dessa kvinnor utnyttjade till att gifta sig med den man de själva valt, ofta med mycket goda resultat. Varför svenska änkedrottningar valt att avstå från denna möjlighet är en annan fråga. Kanske Katarina Stenbock varit nöjd med sitt liv som änka efter den man som i ljuset av händelserna efter sin död måste ha framstått som något av en enande kraft, en landsfader. Hur som helst fick hon ett långt liv som riket främsta dam, ingen dålig utdelning i vasatidens Sverige.

Avslutningsvis skall anmärkas att giftermål mellan en äldre man av kunglig börd och en yngre kvinna ingalunda uteslutande är ett medeltida eller renässansfenomen. 1972 gifte sig greve Lennart Bernadotte med Sonja Haunz, en kvinna som arbetade på hans egendom Mainau vid Bodensjön. Hon var 35 år yngre än han. De båda hade kommit varandra allt närmare. Sonja hade vuxit upp på Mainau och var mot slutet av 60-talet grevens assistent i hans fototekniska arbete och i praktiken företagets ekonomiansvarige. Grevens allt sämre förhållande till sin första hustru ökade Sonjas personliga värde för honom. Tillslut, om än efter stor vånda gifte de sig. Även om detta inte skedde utan svåra slitningar inom familjen tycks ingen av dem ha ångrat sig. De fick över 30 år tillsammans och hela fem barn. I sina memoarer påpekar greve Lennart fördelarna med att ta en hustru ur den yngre generationen. På så sätt fick han en medhjälpare som, när han själv blivit för gammal, utan svårighet kunde ta vid. Som slutkläm ger han rådet: Vill du ha din fru som efterträdare i jobbet, välj henne inom generationen efter dig”.[13]     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                               

     

 

                                                                                                                                                          

 

 

 

 

 

 

 

   

              

               

---

[1] Katherine Howard blev därmed den andra av Henrik VIII:s sex gemåler som avrättades.

[2] Katarinas mor, fru Birgitta Lejonhuvud, hade i själva verket haft tjänst som tillfällig ”barnvakt” åt kungafamiljen närmaste tiden efter drottningens död. Gustav skrev då till henne och bad att hon och systern Märta(gift med Svante Sture), skulle komma till hovet för att ha ”akt och tillsyn med våre älskelige små barn, till dess att vi kunne få se vad Gud allsmäktig med oss och dem göra täckes” Kanske var det i detta sammanhang som kungen och Birgitta började dryfta tanken att göra hennes dotter till drottning..  

[3] Om Sverige fortfarande varit ett katolskt land skulle ett sådant äktenskap ha krävt dispens av påven i Rom. Omkring tjugo år tidigare använde Henrik VIII just en text i Tredje Mosebok som motivering för annulleringen av sitt äktenskap med Katarina av Aragonien, broderns änka.

[4] Som nämnts ovan finns berättelser om det offer Katarina fick göra i sitt äktenskap. Hon skall ha varit förlovad med adelsmannen Gustav Johansson(Tre Rosor), då kungen framförde sitt frieri. Efter giftermålet kunde hon aldrig glömma sin älskade: En natt hörde kungen henne mumla i sömnen: ”Konung Gustav håller jag mycket kär, men Rosen förgäter jag aldrig”. Anders Fryxell framställer historien mer eller mindre som fakta i sina Berättelser ur svenska historien, band 1(nyutgåva 1982), medan Karin Tegenborg Falkdalen i sin biografi över drottningen(2015), tycks ta den som legend. Man kan onekligen fråga sig hur en sådan detalj som de avslöjande orden i sängkammaren förts vidare till eftervärlden. Skulle Gustav Vasa eller Katarina ha nedtecknat en sådan, bokstavligt talat, sängkammarhemlighet?

[5] Med dagens mått mätt var kung Johan inte så gammal, bara 48 år, vid tiden för sitt andra giftermål. De svåra problemen och sorgerna på senare år gjorde honom dock gammal i förtid och han var knappast, lika lite som fadern, någon drömprins för en flicka i tonåren.

[6] Kanske sonen Sigismunds avresa till Polen två år tidigare väckt kung Johans önskan att befästa tronföljden med ytterligare en arvinge. Hertig Johan av Östergötland avled barnlös 1618, 29 år gammal.

[7] Johan III skänkte mot slutet av sitt liv Gunilla Bielke att antal gårdar, som hertig Karl säkert skulle ha skyndat sig att lägga beslag på om hans svägerska gift om sig. Att Gunilla dessutom hade en son med kungen innebar att hon var fastare knuten till Vasafamiljen. Hennes obrutna änkestånd efter Johans död är alltså fullt förklarligt. Angående Johan III:s andra äktenskap, se Lars Ericson(Wolkes), biografi över kungen från 2004, s. 320-23.

[8] Se Dynastihistoria: Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna.

[9]  Se Dynastihistoria: Den sista drottningen.

[10] Frans var bara två år äldre än Mary. Ironiskt nog hade de säkert blivit ett strålande kungapar. Frans antog aldrig titeln Dauphin, kronprins, eftersom han inte var son till den regerande kungen.  

[11]  Angående Mary Tudors äktenskap, se Leonie Freida, Francis I ,the maker of modern France(2018), s. 39-46 och 57-59. Se även Dynastihistoria: Prinsessan och hertigen och där gjorda anvisningar. Citaten ur Freidas bok har översatts av mig.

[12] Ett undantag från denna regel kan sägas vara Henrik VIII:s femte äktenskap, som kortfattat berörts ovan. Det tycks klart att kungen verkligen känt sig fysiskt dragen till sin 30 år yngre ”ros utan törnen”. Detta äktenskap blev också det sorgligaste av tidens många liknande.

[13] Lennart Bernadotte, Mainau Min medelpunkt, memoarer(1995), s.374. Sonia Bernadotte avled tragiskt nog redan i oktober 2008, knappt fyra år efter Lennarts död.