En
företeelse som visserligen förknippas med kungahus och andra förnäma familjer
men som de flesta nog inte associerar till i första hand i samband med
dynastier, är hovdvärgarna och narrarna. Om man reflekterar över dem förknippas
de förmodligen främst med medeltid och renässans, trots att hovdvärgar är kända
sedan antiken. Under medeltid och
renässans var det närmast på modet för kungar och furstar i Europa att hålla
sig med minst en dvärg eller narr. Deras uppgift kunde både vara att underhålla
gäster med upptåg och andra tokigheter och att ”säga sanningar” till sin herre,
sådant som ingen annan vågade säga men som fursten borde få höra.[1]
Dessa män och kvinnor var ofta kroppsligt ”deformerade”, med puckelrygg eller
annan form av ”vanskapnad”. De sågs både som dårar och varelser med en
hemlighetsfull makt – att komma nära en dvärg ansågs bringa lycka, men de kunde
räkna med både hugg och slag om deras herre blev missnöjd. Sverige är knappast
”hovdvärgarnas land”, men vi har några stycken att visa upp. Erik XIV hade
dvärgen Herkules, som lär ha fått sitt namn som en hånfull anspelning på det
skepp med samma namn svenskarna erövrade i vad som blev inledningen till
Nordiska sjuårskriget. Eriks svägerska Katarina Jagellonica hade sin kvinnliga
dvärg Dorothea, som dock långt ifrån att vara någon narr var sin härskarinnas
närmaste förtrogna. Så sent som i början av 1700-talet hade Karl XII en egen
dvärg vid namn Luxemburg. Vad vi här skall ägna oss åt är emellertid en episod från
1700-talets Ryssland, som väl illustrerar vad dvärgar kunde få utstå men
onekligen har sina komiska poänger.[2]
Under
1730-talet styrdes Ryssland av Anna Ivanovna, Peter den stores brorsdotter –
dvs. hon var regent. Var gällde själva styrandet av riket överlät hon det med
varm hand åt sina gunstlingar. Anna hade i sena tonåren gifts bort med hertigen
av Kurland, som då nominellt tillhörde Polen-Litauen och idag utgör en del av
västra Lettland. Hertigen hade dock avlidit under parets resa till sitt rike
och den nyblivna änkan hade, på farbror Peters befallning tvingats fortsätta
färden ensam för att garantera det ryska inflytandet i hertigdömet.[3]
Här levde nu Anna under relativt små omständigheter och det var kanske
naturligt att hon lärde sig njuta av det goda livet kunde skänka. Med tiden
inledde hon ett förhållande med sin sekreterare Ernst Johann von Biron(Bühren),
en adelsman av något dunkel härkomst.[4]
Efter
kusinen Peter II:s död valde ett starkt parti ur ryska högadeln Anna till
kejsarinna, mot att hon accepterade flera inskränkningar i sin maktutövning.
Sedan hon genom en mindre statskupp i Moskva lyckats annullera dessa löften,
övertig hon sina företrädares ställning som enväldig ”härskare över allt
Ryssland”.[5]
Efter något år slutade hon emellertid att delta i riksrådets sammanträden och
ägnade sig istället åt diverse nöjen: fester, sex med Bühren, skjuta fåglar
från Vinterpalatsets fönster samt andra mer eller mindre spektakulära upptåg.
Den egentliga makten övertogs, förutom av gunstlingen Bühren, av flera tyska
och några ryska adelsmän.[6]
Ett av Annas
stora nöjen var just dvärgar, ju fulare desto bättre. Liksom så många andra
furstar fascinerades hon av dessa ”monster” och tyckte om att se dem göra
grimaser och fåna sig. På så sätt, menade kejsarinnan, lärde man sig både hur ”normala”
människor såg ut och stimulerades att själv vårda sin hälsa. Därför fanns det
ett eget litet hov av fysiskt, ibland även psykiskt, handikappade personer vid
tsarhovet. I denna grupp ingick en kvinnlig kalmuck som tydligen åtnjöt sin
härskarinnas särskilda intresse. En dag ropade hon att hon hade lust att gifta
sig och Anna lovade uppfylla hennes önskan. En adelsman ur rikets förnämsta
aristokrati ställde upp på spektaklet. Han var ingen dvärg eller led av annat
kroppsligt ”lyte”, men eftersom kejsarinnan tyckte om att låta folk spela pajas
inför sig brukade han hänga på – allt för hovgunsten. På utsatt dag, i februari
1740, samlades en stor mängd bröllopsgäster i Petersburg. De hade kallats från
rikets alla hörn och bar sin respektive hemtrakts särskilda dräkter. I en halvt
ståtlig, halvt löjlig procession drog gästerna genom staden till ljudet av
klockor och gälla instrument – några red till häst andra på en hjort, en hund
eller en gris. Brudparet red elefant. Gunstlingen Bühren, nu hertig av Kurland,
stod för festmåltiden. När så allt var klart fördes de nygifta till
”bröllopsgården”, vilken visade sig vara ett palats helt gjort av is.[7]
Här fanns sovgemak, badrum, matsal, gallerier, statyer, kanoner, en konstgjord
elefant och två pyramider – allt gjort av is. (Även sängkammarens inventarier
var gjorda i detta material). För att brudparet inte skulle smita iväg till
något varmare härbärge stod vakter vid ingångarna. Det var bara att, under
kejsarinnans glättiga övervakning, lägga sig i den kylslagna bädden som vilket
nygift par som helst. Därefter uppsökte Anna sin egen varma säng i
Vinterpalatset.[8]
Brudparet hade inte frusit ihjäl
nästa morgon men lär ha åkt på en rejäl förkylning och blivit lite blåslagna.
Exakt hur det gick sedan är tydligen oklart men de två skall småningom ha
emigrerat och faktiskt fått två barn. Efter hustruns död gifte adelsmannen om
sig och levde ytterligare många år. Vad kejsarinnan Anna beträffar var hennes
tid utmätt, om det nu var hennes allmänt utsvävande liv eller någon specifik sjukdom
som orsakade det. Hon avled åtta månader efter det kylslagna bröllopet i
oktober 1740, 47 år gammal.[9]
[1] Ett klassiskt exempel ur skönlitteraturen är naturligtvis narren i Shakespeares ”Kung Lear”.
[2] Angående Erik XIV:s dvärg, se Katarina Harrison Lindbergh, Det nordiska sjuårskriget 1563-1570(2021. Beträffande Katarina Jagellonicas tjänarinna och dvärgen Luxemburg, se Dorothea (hovfunktionär) – Wikipedia och Anders Luxemburg – Wikipedia. I förbigående kan nämnas att skrivaren personligen hyser ett speciellt intresse för Luxemburg, alltsedan jag i pojkåren hörde SR:s uppsättning av Strindbergs Karl XII(1986), där denne dvärg spelar en viss roll. I skrivande stund har jag dessvärre icke funnit nog material att ge denne man en egen text. Jag hoppas en dag göra en blogg om ”Dvärgen från Kumla”.
[3] Hertig Fredrik Wilhelm Kettler var en ättling till Ordensstatens siste stormästare, som erhållit Kurland som förläning 1561. Sedan Anna blivit kejsarinna övertogs Kurland, åtminstone på papperet, av hennes makes farbror, som residerade i Danzig(nuvarande Gdansk).Mittau(nuvarande Jelgava), var Kurlands huvudstad.
[4] Bührens farfar hade ingått i tjänarstaben hos dåvarande hertigen av Kurland(enligt Troyat var han stalldräng).. Fadern avancerade till officer och var uppenbarligen nog välbärgad att låta Ernst johann studera i Königsberg(nuvarande Kaliningrad). Bûhren relegerades och återvände till hertighovet. Enligt egen uppgift var han av fransk adlig härkomst och lät därför stava sitt namn ”Biron”(som det fortfarande stavas på nätet.). Tack vare sin härskarinnas gunst blev han med tiden själv hertig av Kurland. (Se Ernst Johann von Biron – Wikipedia).
[5] Angående kejsarinnan Annas maktövertagande, se Dynastihistoria: Konsten att överlista ett högadligt råd.
[6] Detta innebar inte att Ryssland helt stagnerade som expansiv stormakt. Man ingick en koalition med Österrike(Tyskromerska riket), mot Ottomanska riket, i syfte att skapa ryskt herravälde i Svarta havet. Bland annat ockuperades Krim, vilket man dock tvingades lämna till följd av freden i NisS 1739.I G. A Bürgers version av den ryktbare Münchhausens äventyr deltar baronen i detta ryskturkiska krig. Enligt Troyat var det ändå under Annas regering(1734), som Ukraina definitivt införlivades med ryska kejsardömet. Jag har dock inte lyckats få detta bekräftat.
[7] Byggnaden skall ha varit tjugo meter lång, tio meter hög och sju meter bred.
[8] Det var inte det palats med samma namn som finns i Petersburg idag. Det började byggas först under kejsarinnan Elisabets regim 1741-61.
[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), främst s. 94-98. Se även Anna Ivanovna – Wikipedia.
Otroligt men sant! Ingrid
SvaraRadera