Kunglig kärleksförklaring - tänkbar bakgrund till svensk version av Greensleaves

 

Att jag skriver så mycket om engelsk historia beror kanske delvis på att jag kommer från ett anglofilt hem. Min far älskade England. Han hade varit i London flera gången och bodde en tid på Dartmoorheden, där bland annat Conan Doyles roman ”Baskervilles Hund” utspelas. Nå! En engelsk sång min far var särskilt förtjust i var ”Greensleaves”. Han blev lyrisk när den spelades och visst är den vacker att lyssna på. Vem som komponerade den och när är omdebatterat. Det finns många versioner – en handlar om julen och Jesusbarnet. En annan, som lär vara den ursprungliga, om en mans olyckliga kärlek till en kvinna(lady Greensleaves). Mannen tar ett sorgset farväl av sitt hjärtas dam, betygar henne sin kärlek och ber henne att inte svika honom.

Enligt en tradition skall denna text ha skrivits av ingen mindre än kung Henrik VIII, då denne trånade efter hovdamen Anne Boleyn, som senare blev hans hustru och avrättades 1536. Enligt vad som nu anses riktigt härrör de första kända nedteckningarna av folkvisan å andra sidan från 1580-talet, vilket gör det minst sagt osannolikt att kungen skulle ha författat originalet mer än ett halvsekel tidigare.[1]

För några veckor sedan hörde jag en svensk version av Greensleaves med titeln ”Marias sång”, insjungen av Peter Jöback(text Ulf Schagerström).[2] Den var helt ny för mig. Jag hade varken hört texten eller kände till dess existens. Jag blev omedelbart fängslad. Av texten framgår att det är mörk kväll i jultid, obekant var eller när. Sångaren, gissningsvis en ung man, verkar ha besök av en efterlängtad person, förmodligen en kvinna. Antingen förknippar skalden henne rent allmänt med värme och lycka eller kommer hon kanske från ett fjärran land, ty texten inleds med frågan:

             Säg, vem är du som har kommit hit från den ljusa och varma våren

             Vem är du som vill stanna här och dela de flyende åren.

I nästa vers antyds att någon form av förbjuden kärlek är med i spelet. Poeten utbrister:

            Hur har du lyckats att ta dig hit till mitt hjärta och till min saknad

        Säg, vad har fått dig att söka mig där min dröm är så väl bevakad

   

Sista strofen ger en vacker stämningsbild och antyder åter en romantisk hemlighetsfullhet:

                Låt vägen hit ligga gömd i snö och kom in till elden och friden

                Låt tiden stanna i denna stund

                Kom, vi stannar den brusande tiden

 

Refrängen lyder:

                 Hör hur julens klockor slår

                 hör hur de spelar natten lång

                 Kom, kom och värm dig här i skydd av Marias sång[3]

 

Vi förstår genast att detta handlar om en ung man som en snöig julkväll får besök av sin älskade mot omgivningens vilja, alternativt längtar efter att få besök av sagda dam. Sedan jag lyssnat till denna version ett antal gånger, slog det mig plötsligt att den, teoretiskt alltså, mycket väl kunde ha skrivits av Henrik VIII, men inte då han var kung utan ännu prins av Wales.

 

Vintern 1501-02 tycktes England och dess nye kung stå på höjden av sin makt. Dryga 15 år hade gått sedan Henry Tudor, en adelsman av walesiskengelsk härkomst och med ett visserligen avlägset men dock kungligt påbrå, övertagit tronen efter sin seger i slaget vid Bosworth. Genom sitt giftermål med prinsessan Elisabeth av York hade han ytterligare stärkt sitt tronanspråk och de båda hade begåvats med två söner och två döttrar, alla redo att på olika sätt brukas i dynastins och rikets tjänst. Av allt att döma var makarna dessutom lyckliga tillsammans.

Efter flera år av förhandlingar och förberedelser hade tronföljaren prins Arthur av Wales gifts bort med Katarina av Aragonien, yngsta dotter till Spaniens kungapar Ferdinand och Isabella. Bröllopet firades med en storslagen ceremoni i London i november 1501 och även om brudgummen själv verkade blek och tystlåten och helt överskuggades av sin yngre bror, den tioårige hertig Henrik av York, var det väsentliga tills vidare att huset Tudor vunnit erkännande bland Europas stormakter.[4] Så föll dråpslagen i tur och ordning. Först dog tronföljaren på slottet Ludlow vid gränsen mot Wales, drygt 15 år gammal i april 1502. Tio månader senare avled drottningen i barnsäng, precis 37 år gammal.[5] Plötsligt stod Henrik VII ensam med en 11-årig son som tronföljare – en olycka eller oväntad sjukdom och hans dynasti skulle vara utplånad. Till råga på allt fanns det flera tronpretendenter, av vilka i synnerhet Edmund de la Pole, hertig av Suffolk, etablerat sig som officiell kandidat och reste runt i Europa för att finna ”sponsorer” som kunde bekosta en invasion av England. Av rapporter kungen mottog verkade det som de flesta betraktade hans ätt som uträknad så snart han själv avlidit. Att Henrik VII under sådana förhållanden drabbades av depression och försämrad hälsa är inte märkligt.[6]

För att stärka sin dynasti och vinna tid ordnade kungen en trolovning mellan sonen Henrik och svärdottern Katarina. Sådana arrangemang  fordrade dispens från påven, eftersom kontrahenterna i kyrkans ögon var syskon efter Katarinas första äktenskap. Även om formuleringarna i duspensen inte behagade alla inblandade, erhöll man i sinom tid det åtrådda dokumentet från Rom och det bestämdes att giftermålet skulle ske i juni 1505, då prinsen blivit 14 år och räknades som myndig. Under mellantiden hann dock mycket vatten rinna under broarna och dagen innan bröllopet skulle stå förklarade prinsen, på sin fader konungens befallning, att han protesterade mot giftermålet med broderns änka.[7]

Katarina var nu ensam i ett främmande land, med en svärfar som i stort sett betraktade henne som en felslagen investering, trots att hon fortfarande officiellt var förlovad med prins Henrik. Under de närmaste åren levde hon närmast i husarrest, med ett mycket snålt tilltaget underhåll och knappt i stånd att bekosta de mest grundläggande behov – i breven till sin far berättade hon att hon måst sälja sina smycken för att köpa mat och klädkontot var, åtminstone enligt hennes egen mening, närmast obefintligt: Hon var ”nästan naken”. Hennes ställning som ”änkeprinsessa av Wales” gjorde henne dock till medlem av den kungliga familjen och hon vistades ofta vid hovet. Sin ”make” Henrik fick hon emellertid bara träffa sporadiskt. Något närmare umgänge förekom inte.[8]

Också Henrik var hårt hållen. En spansk diplomat rapporterade hem att prinsen hölls lika strängt isolerad som en ung flicka utestängd från världen: ”Han bor i ett rum som bara kan nås genom kungens svit, går endast ut för att träna, omgiven av en begränsad krets av lärare och vänner, utvalda av kungen. För andra är vid livsstraff förbjudet att tala med honom. Han går bara ut i parken genom en privat dörr. Äter alltid ensam på sitt rum och öppnar aldrig munnen annat än för att svara på vad hans far eller farmor säger till honom.[9] Inte heller här var det fråga om medveten elakhet. Kungen ville med all säkerhet skydda sin ende överlevande son för faror. Det är naturligtvis möjligt att spanjoren, frustrerad över det uppskjutna giftermålet med Katarina, överdriver prinsens isolering, men att den tonårige Henrik upplevt det som påfrestande att ständigt övervakas av fadern kan vi utgå ifrån.

Vad kände då prins Henrik för Katarina? Efter faderns död i april 1509 gifte sig den nye kungen inom sex veckor med broderns änka. Själv gav han genom åren olika förklaringar till den brådstörtade privata vigseln, alltefter vad tiden men säkert också känslan fordrade – än var det kärlek, än ett löfte till den döende fadern som fått honom att handla som han gjorde. Historiker som David Starkey och Antonia Fraser tror på kärleksmotivet, medan John Guy lutar åt att politiska bevekelsegrunder spelat främsta rollen. Med utgångspunkt från vad vi vet om kungens karaktär verkar det förra mest sannolikt. Henrik VIII är, på gott och ont, känd som en av västerlandets mest passionerade kungar genom tiderna. Ännu dryga trettio år efter sin första vigsel, vid nära femtio års ålder och efter tre avverkade drottningar, vägrade denne man att äkta en kvinna som inte appellerade till honom i fysisk bemärkelse, även om han senare accepterade henne som sin ”goda syster”. Det giftermål som ändå ingicks med Anna av Kleve i februari 1540 blev det kortaste av alla kung Henriks legendariska äktenskap. Att tro att samme konung vid knappa 18 år, för att behaga sin döde far eller av hänsyn till politiska konjunkturer, skulle ha ingått ett giftermål som inte på något sätt motsvarade hans egna böjelser förefaller helt verklighetsfrämmande. Vi kan därför utgå ifrån att både Henrik VIII och Katarina av Aragonien var lyckliga att i juni 1509 äntligen få gifta sig och börja leva tillsammans.[10]

Mot denna bakgrund är det möjligt att i fantasin föreställa sig en scen som illustration till texten i Ulf Schagerströms svenska version av ”Greensleaves”.

Det är en mörk julkväll på Greenwich eller Richmond Palace(sannolikt 1507 eller 1508). Den 16-17årige prins Henrik, Englands tronföljare sedan fem år, sitter ensam i sitt rum. En brasa sprakar i spisen. Facklor i hållare kastar sitt skugglika sken på väggarna. Ett vax- eller talgljus brinner på bordet. Där står också en bägare vin och en karaff för påfyllning.[11] På en fönsterbänk ligger en luta. Det är stjärnklart. Snön gnistrar i månskenet. Därute hörs en klocka kalla till andakt och åminnelse av Gudsmodern Maria, hon som en gång upplevde det stora undret i Betlehem. Vad som sedan händer är inte helt säkert. Kanske har Katarina av Aragonien på hemliga vägar lyckats ta sig till fästmannens rum, eller sitter han och önskar att hon skall göra det?

Han tar upp lutan och börjar spela. Sedan han funnit rätta melodin skriver han ned orden, allteftersom de kommer upp i huvudet:

         Säg, vem är du som har kommit hit från den ljusa och varma våren  

         Vem är du som vill stanna här och dela de flyende åren

         Hör hur julens klockor slår

          Hör hur de spelar natten lång

           Kom, kom och värm dig här

           I skydd av Marias sång

 

Än en gång bör påpekas att Henrik VIII aldrig skrev dessa rader, men visst är tanken suggestiv![12]     

        

 

---

[1] Det är å andra sidan klart dokumenterat att kungen var en hängiven kompositör. Han har efterlämnat över 30 stycken, både sånger och instrumentala verk. Texterna hyllar ofta ungdomen och kärleken.

[2] Peter Jöback, Jag kommer hem igen till Jul(2002). 

[3] Min kvalificerade gissning är att ordet ”sång” här syftar på ljudet av en kyrkklocka, kanske helgad åt ljungfru Maria.

[4] Prins Henrik ledsagade sin blivande svägerska till altaret vid vigseln i ST Paul och på den efterföljande festen dansade han sig så varm att han måste kasta av sig jackan. En och annan bland åskådarna bör ha undrat om inte detta när allt kom omkring var deras blivande kung. De skulle i så fall snart få rätt. 

[5] Elisabeth av York avled på sin födelsedag II februari 1503.

[6] Att han dessutom tycks ha älskat sin gemål gjorde knappast saken bättre. Beskrivningen av hur de båda tröstar varandra vid nyheten om äldste sonens död 1502 är gripande läsning ännu efter drygt 500 år. Man tänker på Per Brahe den äldres ord om stämningen vid svenska hovet efter drottning Margareta Lejonhufvuds död 1551: ”Solen miste sitt sken”. 

[7] Det huvudsakliga skälet till det inställda bröllopet antas vara Isabellas av Kastilien död hösten 1504. Därmed upphörde unionen mellan de två iberiska rikena och Katarinas av Aragonien position försvagades, Det blev nu mer angeläget för England att knyta an till Habsburgarna, som inom överskådlig tid kunde väntas ärva såväl Burgund som Kastilien, utöver själva det tyskromerska riket.

[8] Även akademikern och författaren Terry Breverton, som överlag anser Henrik VII vara en av Englands bästa härskare genom tiderna, medger i sin biografi att kungen behandlat svärdottern ”tämligen ovarsamt(seemingly uncarring treatment)”. Det var dock sannolikt inte fråga om ren elakhet. Henrik behövde pengarna till andra ändamål, som att muta kejsaren att inte understödja de engelska dissidenterna på kontinenten. Under allt detta fortsatte Katarina av Aragonien envist att hävda att hon var prins Henriks utvalda gemål och att ingen kunde ändra på detta. Med samma envishet hävdade hon senare äktenskapets giltighet då Henrik VIII sökte få det annullerat.   

[9] Översättningen till svenska(från Breverton), är min egen.

[10] Detta hindrar naturligtvis inte att Henrik VII på sin dödsbädd verkligen uppmanat sonen att snarast äkta Katarina. Motivet för att uppskjuta eller till och med inställa vigseln var, som omnämnts ovan, sannolikt att kungen hoppades på bättre allianser för sonen och riket. Dessa förutsättningar gällde dock bara så länge Henrik VII var i livet. När sonen stod i begrepp att inta tronen blev det viktigare att snabbt befästa makten genom äktenskap och arvingar. Angående frågan vad det nya kungaparet kände för varandra kan noteras Katarinas ständiga hänvisningar under olyckligare dagar till ”den kärlek som funnits mellan oss” och hennes försäkran inför slutet att ”mina ögon åtrår er mer än allt annat”. Henrik och Katarina måste rimligen en gång ha älskat varandra.  

[11] Denna scen har en viss förlaga i Margaret George Henrik VIII:s självbiografi(svensk översättning1989). I romanens första del, ”Kärlek och överdåd”, återges en scen där dåvarande tronföljaren sitter ensam i sitt rum på Greenwich och spelar luta och komponerar, önskande att ”min älskling vore här och kunde vila i min famn”, Det är dock inte vinter utan sensommarkväll och kompositionen har ingenting med ”Greensleaves” att göra. Greenwich och Richmond Palace var två av de slott vid Themsen där de första Tudorkungarna helst vistades.  

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Terry Breverton, Henry VII, the maligned Tudor King((2016, 2019), kapitel 9 och Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), kapitel två. Se även John Guy, Henry VIII, The Quest for Fame(2014, 2019), kapitel 1 och Henry VIII: Mind of a Tyrant Part Two with David Starkey.