Kungars
utomäktenskapliga söner är sällan allmänt kända av eftervärlden. Ofta vet man
inte ens med säkerhet hur många barn en kung har utom äktenskapet, eftersom det
långtifrån är säkert att alla blivit erkända. Det är inte heller säkert att en
”kunglig bastard” tillåts göra karriär vid hovet eller inom förvaltningen. De
utomäktenskapliga – eller naturliga barn som man ibland säger, som fått en
plats i historien är i regel just de som gjort en framgångsrik karriär. I
Sverige intar Carl Carlsson Gyllenhielm en särställning. Som son till den
blivande Karl IX och en prästdotter vid namn Karin gjorde han en både lång och
framgångsrik karriär som ämbetsman och avled vid nära 80 års ålder som en av
rikets främsta män 1650. En utomäktenskaplig kunglighet som varken gjorde
karriär eller levde särskilt länge var Henry Fitzroy hertig av Richmond, son
till Henrik VIII och hovdamen Bessie Blount. Att Henry ändå blivit ganska känd
beror kanske på att hans mor lyckades ha ett kortare förhållande med kung
Henrik utan att vare sig gifta sig med honom eller bli avrättad. I trots av sin
”oäkta börd” tilldelades Henry också flera betydelsebärande titlar och det är
inte uteslutet att kungen en tid övervägt att göra honom till tronföljare.
Henry
Fitzroy föddes sommaren 1519, troligen någon gång i början av juni, i ett
kloster i Essex dit misstress Blount hade förts för att föda sitt barn utom
synhåll för hovets blickar.[1]
Kungen hade inlett sitt förhållande med henne då drottning Katarina av
Aragonien varit gravid med, vilket man som vanligt utgick från, en son och
tronarvinge.[2] Under senhösten 1518 nedkom Katarina emellertid
med en dotter som snart avled. Man kan förmoda att Henrik VIII känt viss bitterhet
då han ett drygt halvår senare mottog nyheten att han fått en välskapt och av
allt att döma frisk son med en kvinna som inte var hans hustru och som därför
vare sig kunde bli drottning av England eller överföra tronanspråk på sina
söner – Varför lät Gud Englands kung få friska bastarder men livsklena prinsar
och prinsessor? Ännu så länge var det dock inte tal om att förskjuta den av
hovet såväl som folket och kung Henrik själv djupt respekterade drottningen,
inte heller att köra Bessie Blount och hennes son på porten. Henrik VIII
erkände genast faderskapet och lät sin trogne rådgivare kardinal Wolsey vara
gudfar vid dopet. Till tecken på sin värdighet som kungason gavs gossen faderns
förnamn och tillnamnet Fitzroy(son till kungen). Medan modern giftes bort med
en riddare av lägre rang uppfostrades Henry som det furstebarn han var,
periodvis kanske till och med vid hovet.
Det var dock
först vid sex års ålder, sommaren 1525, som Henry på allvar kom i hovets och
diplomatins blickfång. Först upptogs han i den ärevördiga Strumpebandsordern
och satt vid kungens sida under ordrenskapitlet i Windsor. Några dagar senare
upphöjdes han vid en stor ceremoni till hertig av Richmond och Sommerset samt
earl av Nottingham och tilldelades dessutom, trots sin ringa ålder, titeln engelsk
lordamiral.[3] I adelsbrevet förklarades att Richmond skulle ha högre rang än alla andra
hertigar i riket – bortsett från de söner inom äktenskapet kungen kunde tänkas
få i framtiden.[4] Visserligen tilldelades flera kungliga
släktingar ståtliga utmärkelser och äretitlar vid samma tillfälle, men för
samtiden var signalen tydlig – kungen sökte på smygvägar lansera sin
utomäktenskaplige son som blivande tronarvinge! ”Han(Richmond), står nu närmast
under kungen i rang och kan lätt förberedas för högre uppgifter”, konstaterade
Venedigs ambassadör.[5]
Drottning Katarina lär ha blivit djupt upprörd över ”styvsonens” upphöjelse,
som hon såg som ett hot mot dottern Marias anspråk på tronen. Henry hade också, naturligtvis på papperet,
utsetts till högste ansvarige för bevakningen av skotska gränsen, vilket gav
ett utmärkt svepskäl att placera honom på visst avstånd från hovet på godset
Sheriff Hutton i Yorkshire. Här hade Richmond ett eget litet hov på uppemot 250
personer och behandlades som den kungason han var – han höll audiens sittande
under en baldakin. Pojken delade sin fars intresse för friluftsliv och musik,
men det visade sig bli en aning för mycket jakt och sport och för lite
intellektuella studier. Kungen anställde därför humanisten och Cambridgeläraren
John Palsgrave, som ansågs vara expert på att få skoltrötta ungdomar att
intressera sig för sina studier: ”Palsgrave”, deklarerade Henrik VIII: ”Jag
överlämnar min jordiska juvel i era händer. Bibringa honom dygd och lärdom”. Informatorn löste problemet genom att blanda
lek och studier ”så att de som ser på ibland inte vet om vi leker eller
studerar”. Resultatet blev att hertigen åter fann intresse i sina studier och
visade sig lika begåvad ”som någon annan pojke”. Ett tag vistades Richmond i Cambridge
där han studerade tillsammans med andra adelsynglingar. Vilka planer kungen
egentligen hade för sin son är osäkert. Weir tycks mena att han allvarligt
övervägt att göra ”bastarden” till sin arvinge, medan Fraser anser att han på
sin höjd lekt med tanken, vilket väl trots allt är mest sannolikt.[6]
En kort tid tycks man ha funderat på att göra Fitzroy till härskare över ett
nyupprättat irländskt kungadöme(naturligtvis under engelsk överhöghet). Kungens
rådgivare skall emellertid ha varnat för de problem ett sådant arrangemang
kunde vålla i framtiden. Planerna skrinlades. Vilka planer Henrik än haft
förändrades allt då hans passion för hovdamen Anne Boleyn inleddes. Hertigen,
som nu blivit 14 år, giftes hösten 1533 bort med Mary Howard, en kusin till den
nya drottningen. Äktenskapet tycks dock aldrig ha fullbordats. Richmonds roll
tycks i tonåren mest ha inskränkt sig till att närvara vid officiella tillfällen(inklusive
avrättningar).[7] Detta
innebar dock inte att han kommit i onåd. Han bodde vid hovet och hade eget
residens i London. När processen mot drottning Anne inletts anklagades hon(bland
annat), för att ha försökt mörda både kungens dotter från första äktenskapet
och Henry Fitzroy. ”Gudskelov att du undkommit den skamlösa kvinnan som
planerade att förgifta dig”, utbrast kungen snyftande och omfamnade sin son
efter Annes fängslande. Den 17årige hertigen av Richmond var verkligen sjuk,
vilket kanske delvis förklarar hans minskade betydelse vid 1530-talets mitt. Av
allt att döma led Richmond av Tuberkulos. Han avled 22 eller 23 juli 1536 i St James
Palace i London, nyss fyllda 17 år. Eftersom kungen ännu inte hade någon son
inom äktenskapet fanns nu ingen manlig tronföljare . Efter att först ha
jordfästs i ett kloster i Norfolk fördes hertigens kvarlevor till familjen
Howards församlingskyrka, St Michael, Framlingham Suffolk. Graven kan ännu
beskådas..8]
[1] Ordet misstress betyder i detta sammanhang helt enkelt fröken och skall inte ses som någon anspelning på Bessies förhållande med kungen.
[2] Det ansågs inte lämpligt att ha samlag med en havande kvinna, vilket enligt tidens sed gav mannen, åtminstone om han var kung, rätt att inleda ett utomäktenskapigt förhållande.
[3] Richmond var det earldöme som tillhört Henry Tudor innan denne besteg tronen som Henrik VII efter slaget vid Bosworth 1485. Sommerset förknippades med familjen Beaufort, Henrik VIII:s farmors släkt. För övrigt kan noteras att Carl Carlsson Gyllenhielm faktiskt utsågs till svensk Riksamiral, dock först sedan han gott och väl blivit vuxen och inte av sin far, Karl IX utan av halvbrodern Gustav Adolf..
[4][4] Utöver Richmond fanns vid mitten av 1520-talet två engelska hertigar – Charles Brandon av Suffolk och familjen Howard av Norfolk.
[5] Alison Weir, Henry VIII King and Court(2001, nyutgåva 2008), s. 253. Äversättningen till svenska ör min egen, liksom översättningarna nedan.
[6] Att utropa en utomäktenskaplig son till tronarvinge kunde lätt ha väckt liv i tronanspråken hos släkter som Howard eller Courtnay, våda med släktband till tidigare engelska kungar . Dessutom skulle drottning Katarina av Aragonien och hennes habsburgska släktingar knappast ha accepterat att prinsessan Marias rättigheter åsidosattes på ett så flagrant sätt.
[7] Richmond bevittnade bland annat Anne Bokeyns avrättning i maj 1536.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok(se not 5 och där gjorda sidhänvisningar). Se även Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), och där gjorda sidhänvisningar och Henry FitzRoy, Duke of Richmond and Somerset - Wikipedia.
