Rysk envåldshärskare besöker London

 

Så har London fått celebert besök! USA:s nuvarande president lär vara det första nordamerikanska statsöverhuvud som besökt Storbritannien två gånger. Historiskt sett är ju detta med gästande stadschefer och presidenter någonting nytt. Fram till 1700-talet hände det nästan aldrig att kungar och likställda besökte varandra, inte ens när man förde viktiga förhandlingar om krig och fred.[1] Dess mer uppskakande slog nyheten ned då Rysslands tsar Peter i december 1696 för rikets ledande män, såväl världsliga som andliga, tillkännagav sin avsikt att företa en längre resa(”en ambassad)” genom Västeuropa, med särskild betoning på Nederländerna, England och Tyskromerska riket.  Om det var ovanligt för en västeuropeisk härskare att lämna sitt rike var bara tanken närmast hädisk för en ryss – det innebar ju att umgås med hedningar, äta deras mat, kanske till och med(hemska tanke), anlägga västerländsk klädedräkt eller raka av sig skägget! En ryss som reste utomlands betraktades kort sagt som suspekt av sina landsmän. Tsar Peter, vid denna tid en ung man på 24 år och långt ifrån någon ”Peter den store”, hade emellertid redan hunnit sätta sig tillräckligt i respekt för att ingen skulle drista sig att ifrågasätta hans beslut, i alla fall inte rakt upp och ner, och alltså beredde sig förvåren 1697 ett följe på nära 250 personer för sin långa färd till ”det barbariska västerlandet”.[2] I följet fanns diplomater, adelsmän, tjänare mm och dessutom en grupp unga män som betecknades ”volontärer”. De hade till uppgift att under färden ta kontakt med framstående personer på de platser man besökte och rent allmänt bekanta sig med västerlandets kultur och seder. Bland dessa ynglingar fanns en man som kallade sig Pjotr Michajlov(ibland med tillägget ”timmerman”). Det var ingen annan än tsaren, som under denna resa officiellt ville framstå som en vanlig, enkel man i sitt eget följe. Att på något sätt avslöja vem ”timmermannen” var lär i princip ha varit belagt med dödstraff – men naturligtvis visste alla, både i följet och de ansvariga i de städer man gästade, hur det låg till.[3]

Resan blev i praktiken ett slags kombination av bidningsresa, upptäcktsfärd, yrkesutbildning och spionresa. Tsaren ville lära sig mer om europeisk militär- och byggteknik och knyta viktiga kontakter med Europas ledande män, både politiskt och intellektuellt, men samtidigt få kunskap om olika rikens och städers försvarsanläggningar. Detta senare var inte minst fallet i svenska Baltikum. Den gamle guvernör Erik Dahlberg, en man med egen erfarenhet av spionverksamhet från Karl X Gustavs dagar, blev minst sagt misstänksam då hans ryska ”gäster” tecknade av Rigas befästningar och mätte djupet i vallgravarna. ”timmerman Pjotr” tyckte för sin del att svenskarna visade sig ohövliga när de inte utan vidare lät honom och hans följe gå omkring hur som helst i staden. I brev hem hävdade Peter att han och de andra behandlats ”som slavar”, samtidigt som han helt skamlöst med osynlig skrift återgav uppgifter om stadens garnison och försvar och konstaterade att svenskarna var ”föga tillmötesgående”.[4]             

Färden fortsatte och kom att omfatta allt från suporgier till lärda, politiska samtal ned kurfurstinnan av Hannover. På ett varv i Amsterdam byggde tsaren egenhändigt en fregatt och fick betyg som ”skicklig timmerman”. Han antastade borgarkvinnor på öppen gata och studerade döda kroppar i Amsterdams anatomiska teater. Efter några månader fortsatte Peter mot England, som ofta enbart följd av sina närmaste förtrogna.         

Vistelsen i England präglades av den säregna blandning av rå hänsynslöshet och genuin nyfikenhet på främmande kulturer och seder som var karaktäristisk för den man som på gott och ont lade grunden till det moderna Ryssland. När Kung Vilhelm III, som skickat tsaren sin egen lustjakt för överfarten till England, besökte sin gäst i det ståtliga borgarhus i London där han inkvarterats, var Peters rum så inpyrt med dåliga odörer att kungen bad att få öppna fönstret. Å andra sidan tillbringade tsaren en dag i Överhuset och anmärkte att det inte var så dumt att undersåtarna hade rätt att säga sin mening: ”På den punkten borde vi ta efter England”.[5] Tsaren uppförde sig delvis som en ordinär turist – han besökte Towern i London och universitetet i Oxford men hyste ett särskilt intresse för skeppsvarv och andra former av industrier – bland annat besöktes en likkistfabrik. En av tidens ledande kyrkomän, biskop Burnet av Salisbury som träffade Peter vid flera tillfällen, konstaterade att denne hade större begåvning och kunskaper än man skulle tro om en man med hans bakgrund. Hans temperament och anlag för grymhet var emellertid sådana att den djupt fromme prelaten förundrade sig över att Gud ”upphöjt en så våldsam man till en så hög maktposition över en så stor del av världen”. 

I trots av den höge gästens många besvärande egenheter uttryckte kung Vilhelm vid tsarens avfärd sin lycka ”att ha fått motta en man av sådan kvalitet” och utbad sig ynnesten att Peter skulle sitta modell för hovmålaren Kneller, vilket också skedde. De båda furstarna utbytte gåvor – Peter fick en fregatt medan britternas konung förärades en oslipad diamant. Vare sig kung Vilhelms omdöme om tsaren dikterades av äkta känslor eller av lättbad att bli av med en påfrestande besökare, var den amiral i förstaden Deptford vid Themsen som fick den tvivelaktiga äran att några månader hysa Peter i sitt hus(tsaren hade lämnat sin Londonbostad), knappast angelägen om ett återbesök. Efter ryssarnas avfärd fann han bostaden fullkomligt förstörd – fönster och dörrar krossade eller borttagna, tapeterna nerspydda, parkettgolvet uppbrutet, dyrbara målningar använda som måltavlor för pistolskjutning, trädgården demolerad. Det blev nödvändigt att bygga om huset. Kostnaderna betalades ur engelska statskassan.

Vad man än må anse om USA:s nuvarande president: kung Charles behöver åtminstone inte bygga om Windsor efter det nyligen genomförda statsbesöket.[6]     

---

[1]  Den ende svenske kung efter Kalmarunionens fall och före Gustav III som själv lett en förhandlingsdelegation är Gustav Vasa under förhandlingarna med Danmark 1524. Karl X Gustav var ännu ”bara” Kristinas kusin och presumtive fästman då han deltog i förhandlingarna efter trettioåriga kriget.

[2] Tsaren kom att stanna borta i nära 1,5 år.

[3] Att använda ”pseudonym" var i och för sig inte ovanligt för en prins eller kung på resa, vare sig det nu skedde av försiktighet eller längtan efter spänning. Gustav II Adolf kallade sig ”överste Gustav Carlsson” då han for på friarfärd i Tyskland. De flesta tilldelade sig själva mer eller mindre egenkonstruerade grevetitlar – som ”greven av Haga”(Gustav III), eller greve von Falkenstein(kejsar Josef II). Att beteckna sig som hantverkare var något unikt. Översatt till svenska kallade sig tsaren ”timmerman Peter Mikaelsson”.   

[4] Vi ser att ryska ledares åsikt att omvärlden utan knot bör acceptera deras expansionspolitik har djupa rötter. Å andra sidan bör vi minnas att det på Peters tid inte fanns något allmänt accepterat regelsystem eller överstatliga institutioner med uppgift att reglera staternas och folkens förhållande till varandra.

[5] Troyat ifrågasätter, säkerligen med rätta, huruvida Peter verkligen menat allvar med sina ord. Det bör också noteras att det var överhuset tsaren besökte. Inget sägs om att han skulle varit varit så djärv att han besökt underhuset, den verkliga ”folkförsamlingen” i Storbritannien.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyats biografi över Peter den store(svensk översättning i nyutgåva 1993), kapitel 6, främst s. 93-99.

Henry Fitzroy, hertig av Richmond - Henrik VIII:s bastard

 

Kungars utomäktenskapliga söner är sällan allmänt kända av eftervärlden. Ofta vet man inte ens med säkerhet hur många barn en kung har utom äktenskapet, eftersom det långtifrån är säkert att alla blivit erkända. Det är inte heller säkert att en ”kunglig bastard” tillåts göra karriär vid hovet eller inom förvaltningen. De utomäktenskapliga – eller naturliga barn som man ibland säger, som fått en plats i historien är i regel just de som gjort en framgångsrik karriär. I Sverige intar Carl Carlsson Gyllenhielm en särställning. Som son till den blivande Karl IX och en prästdotter vid namn Karin gjorde han en både lång och framgångsrik karriär som ämbetsman och avled vid nära 80 års ålder som en av rikets främsta män 1650. En utomäktenskaplig kunglighet som varken gjorde karriär eller levde särskilt länge var Henry Fitzroy hertig av Richmond, son till Henrik VIII och hovdamen Bessie Blount. Att Henry ändå blivit ganska känd beror kanske på att hans mor lyckades ha ett kortare förhållande med kung Henrik utan att vare sig gifta sig med honom eller bli avrättad. I trots av sin ”oäkta börd” tilldelades Henry också flera betydelsebärande titlar och det är inte uteslutet att kungen en tid övervägt att göra honom till tronföljare.    

Henry Fitzroy föddes sommaren 1519, troligen någon gång i början av juni, i ett kloster i Essex dit misstress Blount hade förts för att föda sitt barn utom synhåll för hovets blickar.[1] Kungen hade inlett sitt förhållande med henne då drottning Katarina av Aragonien varit gravid med, vilket man som vanligt utgick från, en son och tronarvinge.[2]  Under senhösten 1518 nedkom Katarina emellertid med en dotter som snart avled. Man kan förmoda att Henrik VIII känt viss bitterhet då han ett drygt halvår senare mottog nyheten att han fått en välskapt och av allt att döma frisk son med en kvinna som inte var hans hustru och som därför vare sig kunde bli drottning av England eller överföra tronanspråk på sina söner – Varför lät Gud Englands kung få friska bastarder men livsklena prinsar och prinsessor? Ännu så länge var det dock inte tal om att förskjuta den av hovet såväl som folket och kung Henrik själv djupt respekterade drottningen, inte heller att köra Bessie Blount och hennes son på porten. Henrik VIII erkände genast faderskapet och lät sin trogne rådgivare kardinal Wolsey vara gudfar vid dopet. Till tecken på sin värdighet som kungason gavs gossen faderns förnamn och tillnamnet Fitzroy(son till kungen). Medan modern giftes bort med en riddare av lägre rang uppfostrades Henry som det furstebarn han var, periodvis kanske till och med vid hovet.

Det var dock först vid sex års ålder, sommaren 1525, som Henry på allvar kom i hovets och diplomatins blickfång. Först upptogs han i den ärevördiga Strumpebandsordern och satt vid kungens sida under ordrenskapitlet i Windsor. Några dagar senare upphöjdes han vid en stor ceremoni till hertig av Richmond och Sommerset samt earl av Nottingham och tilldelades dessutom, trots sin ringa ålder, titeln engelsk lordamiral.[3] I adelsbrevet förklarades att Richmond skulle ha högre rang än alla andra hertigar i riket – bortsett från de söner inom äktenskapet kungen kunde tänkas få i framtiden.[4]  Visserligen tilldelades flera kungliga släktingar ståtliga utmärkelser och äretitlar vid samma tillfälle, men för samtiden var signalen tydlig – kungen sökte på smygvägar lansera sin utomäktenskaplige son som blivande tronarvinge! ”Han(Richmond), står nu närmast under kungen i rang och kan lätt förberedas för högre uppgifter”, konstaterade Venedigs ambassadör.[5] Drottning Katarina lär ha blivit djupt upprörd över ”styvsonens” upphöjelse, som hon såg som ett hot mot dottern Marias anspråk på tronen.  Henry hade också, naturligtvis på papperet, utsetts till högste ansvarige för bevakningen av skotska gränsen, vilket gav ett utmärkt svepskäl att placera honom på visst avstånd från hovet på godset Sheriff Hutton i Yorkshire. Här hade Richmond ett eget litet hov på uppemot 250 personer och behandlades som den kungason han var – han höll audiens sittande under en baldakin. Pojken delade sin fars intresse för friluftsliv och musik, men det visade sig bli en aning för mycket jakt och sport och för lite intellektuella studier. Kungen anställde därför humanisten och Cambridgeläraren John Palsgrave, som ansågs vara expert på att få skoltrötta ungdomar att intressera sig för sina studier: ”Palsgrave”, deklarerade Henrik VIII: ”Jag överlämnar min jordiska juvel i era händer. Bibringa honom dygd och lärdom”.   Informatorn löste problemet genom att blanda lek och studier ”så att de som ser på ibland inte vet om vi leker eller studerar”. Resultatet blev att hertigen åter fann intresse i sina studier och visade sig lika begåvad ”som någon annan pojke”. Ett tag vistades Richmond i Cambridge där han studerade tillsammans med andra adelsynglingar. Vilka planer kungen egentligen hade för sin son är osäkert. Weir tycks mena att han allvarligt övervägt att göra ”bastarden” till sin arvinge, medan Fraser anser att han på sin höjd lekt med tanken, vilket väl trots allt är mest sannolikt.[6] En kort tid tycks man ha funderat på att göra Fitzroy till härskare över ett nyupprättat irländskt kungadöme(naturligtvis under engelsk överhöghet). Kungens rådgivare skall emellertid ha varnat för de problem ett sådant arrangemang kunde vålla i framtiden. Planerna skrinlades. Vilka planer Henrik än haft förändrades allt då hans passion för hovdamen Anne Boleyn inleddes. Hertigen, som nu blivit 14 år, giftes hösten 1533 bort med Mary Howard, en kusin till den nya drottningen. Äktenskapet tycks dock aldrig ha fullbordats. Richmonds roll tycks i tonåren mest ha inskränkt sig till att närvara vid officiella tillfällen(inklusive avrättningar).[7] Detta innebar dock inte att han kommit i onåd. Han bodde vid hovet och hade eget residens i London. När processen mot drottning Anne inletts anklagades hon(bland annat), för att ha försökt mörda både kungens dotter från första äktenskapet och Henry Fitzroy. ”Gudskelov att du undkommit den skamlösa kvinnan som planerade att förgifta dig”, utbrast kungen snyftande och omfamnade sin son efter Annes fängslande. Den 17årige hertigen av Richmond var verkligen sjuk, vilket kanske delvis förklarar hans minskade betydelse vid 1530-talets mitt. Av allt att döma led Richmond av Tuberkulos. Han avled 22 eller 23 juli 1536 i St James Palace i London, nyss fyllda 17 år. Eftersom kungen ännu inte hade någon son inom äktenskapet fanns nu ingen manlig tronföljare . Efter att först ha jordfästs i ett kloster i Norfolk fördes hertigens kvarlevor till familjen Howards församlingskyrka, St Michael, Framlingham Suffolk. Graven kan ännu beskådas..8]                   

---

[1] Ordet misstress betyder i detta sammanhang helt enkelt fröken och skall inte ses som någon anspelning på Bessies förhållande med kungen.

[2] Det ansågs inte lämpligt att ha samlag med en havande kvinna, vilket enligt tidens sed gav mannen, åtminstone om han var kung, rätt att inleda ett utomäktenskapigt förhållande.

[3] Richmond var det earldöme som tillhört Henry Tudor innan denne besteg tronen som Henrik VII efter slaget vid Bosworth 1485. Sommerset förknippades med familjen Beaufort, Henrik VIII:s farmors släkt. För övrigt kan noteras att Carl Carlsson Gyllenhielm faktiskt utsågs till svensk Riksamiral, dock först sedan han gott och väl blivit vuxen och inte av sin far, Karl IX utan av halvbrodern Gustav Adolf..

[4][ Utöver Richmond fanns vid mitten av 1520-talet två engelska hertigar –  Charles Brandon av Suffolk och familjen Howard av Norfolk.

[5] Alison Weir, Henry VIII King and Court(2001, nyutgåva 2008), s. 253. översättningen till svenska är min egen, liksom översättningarna nedan.

[6] Att utropa en utomäktenskaplig son till tronarvinge kunde lätt ha väckt liv i tronanspråken hos släkter som Howard eller Courtnay, båda med släktband till tidigare engelska kungar . Dessutom skulle drottning Katarina av Aragonien och hennes habsburgska släktingar knappast ha accepterat att prinsessan Marias rättigheter åsidosattes på ett så flagrant sätt.

[7] Richmond bevittnade bland annat Anne Bokeyns avrättning i maj 1536.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok(se not 5 och där gjorda sidhänvisningar). Se även Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), och där gjorda sidhänvisningar och Henry FitzRoy, Duke of Richmond and Somerset - Wikipedia.