Så har
London fått celebert besök! USA:s nuvarande president lär vara det första nordamerikanska
statsöverhuvud som besökt Storbritannien två gånger. Historiskt sett är ju
detta med gästande stadschefer och presidenter någonting nytt. Fram till
1700-talet hände det nästan aldrig att kungar och likställda besökte varandra, inte
ens när man förde viktiga förhandlingar om krig och fred.[1]
Dess mer uppskakande slog nyheten ned då Rysslands tsar Peter i december 1696
för rikets ledande män, såväl världsliga som andliga, tillkännagav sin avsikt att
företa en längre resa(”en ambassad)” genom Västeuropa, med särskild betoning på
Nederländerna, England och Tyskromerska riket.
Om det var ovanligt för en västeuropeisk härskare att lämna sitt rike
var bara tanken närmast hädisk för en ryss – det innebar ju att umgås med
hedningar, äta deras mat, kanske till och med(hemska tanke), anlägga
västerländsk klädedräkt eller raka av sig
skägget! En ryss som reste utomlands betraktades kort sagt som suspekt av
sina landsmän. Tsar Peter, vid denna tid en ung man på 24 år och långt ifrån
någon ”Peter den store”, hade emellertid redan hunnit sätta sig tillräckligt i
respekt för att ingen skulle drista sig att ifrågasätta hans beslut, i alla
fall inte rakt upp och ner, och alltså beredde sig förvåren 1697 ett följe på
nära 250 personer för sin långa färd till ”det barbariska västerlandet”.[2]
I följet fanns diplomater, adelsmän, tjänare mm och dessutom en grupp unga män som
betecknades ”volontärer”. De hade till uppgift att under färden ta kontakt med
framstående personer på de platser man besökte och rent allmänt bekanta sig med
västerlandets kultur och seder. Bland dessa ynglingar fanns en man som kallade
sig Pjotr Michajlov(ibland med tillägget ”timmerman”). Det var ingen annan än
tsaren, som under denna resa officiellt ville framstå som en vanlig, enkel man
i sitt eget följe. Att på något sätt avslöja vem ”timmermannen” var lär i
princip ha varit belagt med dödstraff – men naturligtvis visste alla, både i
följet och de ansvariga i de städer man gästade, hur det låg till.[3]
Resan blev i
praktiken ett slags kombination av bidningsresa, upptäcktsfärd, yrkesutbildning
och spionresa. Tsaren ville lära sig mer om europeisk militär- och byggteknik
och knyta viktiga kontakter med Europas ledande män, både politiskt och
intellektuellt, men samtidigt få kunskap om olika rikens och städers
försvarsanläggningar. Detta senare var inte minst fallet i svenska Baltikum.
Den gamle guvernör Erik Dahlberg, en man med egen erfarenhet av spionverksamhet
från Karl X Gustavs dagar, blev minst sagt misstänksam då hans ryska ”gäster”
tecknade av Rigas befästningar och mätte djupet i vallgravarna. ”timmerman
Pjotr” tyckte för sin del att svenskarna visade sig ohövliga när de inte utan
vidare lät honom och hans följe gå omkring hur som helst i staden. I brev hem
hävdade Peter att han och de andra behandlats ”som slavar”, samtidigt som han
helt skamlöst med osynlig skrift återgav uppgifter om stadens garnison och
försvar och konstaterade att svenskarna var ”föga tillmötesgående”.[4]
Färden
fortsatte och kom att omfatta allt från suporgier till lärda, politiska samtal
ned kurfurstinnan av Hannover. På ett varv i Amsterdam byggde tsaren
egenhändigt en fregatt och fick betyg som ”skicklig timmerman”. Han antastade
borgarkvinnor på öppen gata och studerade döda kroppar i Amsterdams anatomiska
teater. Efter några månader fortsatte Peter mot England, som ofta enbart följd
av sina närmaste förtrogna.
Vistelsen i
England präglades av den säregna blandning av rå hänsynslöshet och genuin
nyfikenhet på främmande kulturer och seder som var karaktäristisk för den man
som på gott och ont lade grunden till det moderna Ryssland. När Kung Vilhelm
III, som skickat tsaren sin egen lustjakt för överfarten till England, besökte
sin gäst i det ståtliga borgarhus i London där han inkvarterats, var Peters rum
så inpyrt med dåliga odörer att kungen bad att få öppna fönstret. Å andra sidan
tillbringade tsaren en dag i Överhuset och anmärkte att det inte var så dumt
att undersåtarna hade rätt att säga sin mening: ”På den punkten borde vi ta
efter England”.[5] Tsaren
uppförde sig delvis som en ordinär turist – han besökte Towern i London och
universitetet i Oxford men hyste ett särskilt intresse för skeppsvarv och andra
former av industrier – bland annat besöktes en likkistfabrik. En av tidens
ledande kyrkomän, biskop Burnet av Salisbury som träffade Peter vid flera
tillfällen, konstaterade att denne hade större begåvning och kunskaper än man
skulle tro om en man med hans bakgrund. Hans temperament och anlag för grymhet
var emellertid sådana att den djupt fromme prelaten förundrade sig över att Gud
”upphöjt en så våldsam man till en så hög maktposition över en så stor del av
världen”.
I trots av
den höge gästens många besvärande egenheter uttryckte kung Vilhelm vid tsarens
avfärd sin lycka ”att ha fått motta en man av sådan kvalitet” och utbad sig ynnesten
att Peter skulle sitta modell för hovmålaren Kneller, vilket också skedde. De
båda furstarna utbytte gåvor – Peter fick en fregatt medan britternas konung
förärades en oslipad diamant. Vare sig kung Vilhelms omdöme om tsaren dikterades
av äkta känslor eller av lättbad att bli av med en påfrestande besökare, var
den amiral i förstaden Deptford vid Themsen som fick den tvivelaktiga äran att
några månader hysa Peter i sitt hus(tsaren hade lämnat sin Londonbostad),
knappast angelägen om ett återbesök. Efter ryssarnas avfärd fann han bostaden
fullkomligt förstörd – fönster och dörrar krossade eller borttagna, tapeterna
nerspydda, parkettgolvet uppbrutet, dyrbara målningar använda som måltavlor för
pistolskjutning, trädgården demolerad. Det blev nödvändigt att bygga om huset.
Kostnaderna betalades ur engelska statskassan.
Vad man än
må anse om USA:s nuvarande president: kung Charles behöver åtminstone inte
bygga om Windsor efter det nyligen genomförda statsbesöket.[6]
[1] Den ende svenske kung efter Kalmarunionens fall och före Gustav III som själv lett en förhandlingsdelegation är Gustav Vasa under förhandlingarna med Danmark 1524. Karl X Gustav var ännu ”bara” Kristinas kusin och presumtive fästman då han deltog i förhandlingarna efter trettioåriga kriget.
[2] Tsaren kom att stanna borta i nära 1,5 år.
[3] Att använda ”pseudonym" var i och för sig inte ovanligt för en prins eller kung på resa, vare sig det nu skedde av försiktighet eller längtan efter spänning. Gustav II Adolf kallade sig ”överste Gustav Carlsson” då han for på friarfärd i Tyskland. De flesta tilldelade sig själva mer eller mindre egenkonstruerade grevetitlar – som ”greven av Haga”(Gustav III), eller greve von Falkenstein(kejsar Josef II). Att beteckna sig som hantverkare var något unikt. Översatt till svenska kallade sig tsaren ”timmerman Peter Mikaelsson”.
[4] Vi ser att ryska ledares åsikt att omvärlden utan knot bör acceptera deras expansionspolitik har djupa rötter. Å andra sidan bör vi minnas att det på Peters tid inte fanns något allmänt accepterat regelsystem eller överstatliga institutioner med uppgift att reglera staternas och folkens förhållande till varandra.
[5] Troyat ifrågasätter, säkerligen med rätta, huruvida Peter verkligen menat allvar med sina ord. Det bör också noteras att det var överhuset tsaren besökte. Inget sägs om att han skulle varit varit så djärv att han besökt underhuset, den verkliga ”folkförsamlingen” i Storbritannien.
[6] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyats biografi över Peter den store(svensk översättning i nyutgåva 1993), kapitel 6, främst s. 93-99.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar