Henry Fitzroy, hertig av Richmond - Henrik VIII:s bastard

 

Kungars utomäktenskapliga söner är sällan allmänt kända av eftervärlden. Ofta vet man inte ens med säkerhet hur många barn en kung har utom äktenskapet, eftersom det långtifrån är säkert att alla blivit erkända. Det är inte heller säkert att en ”kunglig bastard” tillåts göra karriär vid hovet eller inom förvaltningen. De utomäktenskapliga – eller naturliga barn som man ibland säger, som fått en plats i historien är i regel just de som gjort en framgångsrik karriär. I Sverige intar Carl Carlsson Gyllenhielm en särställning. Som son till den blivande Karl IX och en prästdotter vid namn Karin gjorde han en både lång och framgångsrik karriär som ämbetsman och avled vid nära 80 års ålder som en av rikets främsta män 1650. En utomäktenskaplig kunglighet som varken gjorde karriär eller levde särskilt länge var Henry Fitzroy hertig av Richmond, son till Henrik VIII och hovdamen Bessie Blount. Att Henry ändå blivit ganska känd beror kanske på att hans mor lyckades ha ett kortare förhållande med kung Henrik utan att vare sig gifta sig med honom eller bli avrättad. I trots av sin ”oäkta börd” tilldelades Henry också flera betydelsebärande titlar och det är inte uteslutet att kungen en tid övervägt att göra honom till tronföljare.    

Henry Fitzroy föddes sommaren 1519, troligen någon gång i början av juni, i ett kloster i Essex dit misstress Blount hade förts för att föda sitt barn utom synhåll för hovets blickar.[1] Kungen hade inlett sitt förhållande med henne då drottning Katarina av Aragonien varit gravid med, vilket man som vanligt utgick från, en son och tronarvinge.[2]  Under senhösten 1518 nedkom Katarina emellertid med en dotter som snart avled. Man kan förmoda att Henrik VIII känt viss bitterhet då han ett drygt halvår senare mottog nyheten att han fått en välskapt och av allt att döma frisk son med en kvinna som inte var hans hustru och som därför vare sig kunde bli drottning av England eller överföra tronanspråk på sina söner – Varför lät Gud Englands kung få friska bastarder men livsklena prinsar och prinsessor? Ännu så länge var det dock inte tal om att förskjuta den av hovet såväl som folket och kung Henrik själv djupt respekterade drottningen, inte heller att köra Bessie Blount och hennes son på porten. Henrik VIII erkände genast faderskapet och lät sin trogne rådgivare kardinal Wolsey vara gudfar vid dopet. Till tecken på sin värdighet som kungason gavs gossen faderns förnamn och tillnamnet Fitzroy(son till kungen). Medan modern giftes bort med en riddare av lägre rang uppfostrades Henry som det furstebarn han var, periodvis kanske till och med vid hovet.

Det var dock först vid sex års ålder, sommaren 1525, som Henry på allvar kom i hovets och diplomatins blickfång. Först upptogs han i den ärevördiga Strumpebandsordern och satt vid kungens sida under ordrenskapitlet i Windsor. Några dagar senare upphöjdes han vid en stor ceremoni till hertig av Richmond och Sommerset samt earl av Nottingham och tilldelades dessutom, trots sin ringa ålder, titeln engelsk lordamiral.[3] I adelsbrevet förklarades att Richmond skulle ha högre rang än alla andra hertigar i riket – bortsett från de söner inom äktenskapet kungen kunde tänkas få i framtiden.[4]  Visserligen tilldelades flera kungliga släktingar ståtliga utmärkelser och äretitlar vid samma tillfälle, men för samtiden var signalen tydlig – kungen sökte på smygvägar lansera sin utomäktenskaplige son som blivande tronarvinge! ”Han(Richmond), står nu närmast under kungen i rang och kan lätt förberedas för högre uppgifter”, konstaterade Venedigs ambassadör.[5] Drottning Katarina lär ha blivit djupt upprörd över ”styvsonens” upphöjelse, som hon såg som ett hot mot dottern Marias anspråk på tronen.  Henry hade också, naturligtvis på papperet, utsetts till högste ansvarige för bevakningen av skotska gränsen, vilket gav ett utmärkt svepskäl att placera honom på visst avstånd från hovet på godset Sheriff Hutton i Yorkshire. Här hade Richmond ett eget litet hov på uppemot 250 personer och behandlades som den kungason han var – han höll audiens sittande under en baldakin. Pojken delade sin fars intresse för friluftsliv och musik, men det visade sig bli en aning för mycket jakt och sport och för lite intellektuella studier. Kungen anställde därför humanisten och Cambridgeläraren John Palsgrave, som ansågs vara expert på att få skoltrötta ungdomar att intressera sig för sina studier: ”Palsgrave”, deklarerade Henrik VIII: ”Jag överlämnar min jordiska juvel i era händer. Bibringa honom dygd och lärdom”.   Informatorn löste problemet genom att blanda lek och studier ”så att de som ser på ibland inte vet om vi leker eller studerar”. Resultatet blev att hertigen åter fann intresse i sina studier och visade sig lika begåvad ”som någon annan pojke”. Ett tag vistades Richmond i Cambridge där han studerade tillsammans med andra adelsynglingar. Vilka planer kungen egentligen hade för sin son är osäkert. Weir tycks mena att han allvarligt övervägt att göra ”bastarden” till sin arvinge, medan Fraser anser att han på sin höjd lekt med tanken, vilket väl trots allt är mest sannolikt.[6] En kort tid tycks man ha funderat på att göra Fitzroy till härskare över ett nyupprättat irländskt kungadöme(naturligtvis under engelsk överhöghet). Kungens rådgivare skall emellertid ha varnat för de problem ett sådant arrangemang kunde vålla i framtiden. Planerna skrinlades. Vilka planer Henrik än haft förändrades allt då hans passion för hovdamen Anne Boleyn inleddes. Hertigen, som nu blivit 14 år, giftes hösten 1533 bort med Mary Howard, en kusin till den nya drottningen. Äktenskapet tycks dock aldrig ha fullbordats. Richmonds roll tycks i tonåren mest ha inskränkt sig till att närvara vid officiella tillfällen(inklusive avrättningar).[7] Detta innebar dock inte att han kommit i onåd. Han bodde vid hovet och hade eget residens i London. När processen mot drottning Anne inletts anklagades hon(bland annat), för att ha försökt mörda både kungens dotter från första äktenskapet och Henry Fitzroy. ”Gudskelov att du undkommit den skamlösa kvinnan som planerade att förgifta dig”, utbrast kungen snyftande och omfamnade sin son efter Annes fängslande. Den 17årige hertigen av Richmond var verkligen sjuk, vilket kanske delvis förklarar hans minskade betydelse vid 1530-talets mitt. Av allt att döma led Richmond av Tuberkulos. Han avled 22 eller 23 juli 1536 i St James Palace i London, nyss fyllda 17 år. Eftersom kungen ännu inte hade någon son inom äktenskapet fanns nu ingen manlig tronföljare . Efter att först ha jordfästs i ett kloster i Norfolk fördes hertigens kvarlevor till familjen Howards församlingskyrka, St Michael, Framlingham Suffolk. Graven kan ännu beskådas..8]                   

---

[1] Ordet misstress betyder i detta sammanhang helt enkelt fröken och skall inte ses som någon anspelning på Bessies förhållande med kungen.

[2] Det ansågs inte lämpligt att ha samlag med en havande kvinna, vilket enligt tidens sed gav mannen, åtminstone om han var kung, rätt att inleda ett utomäktenskapigt förhållande.

[3] Richmond var det earldöme som tillhört Henry Tudor innan denne besteg tronen som Henrik VII efter slaget vid Bosworth 1485. Sommerset förknippades med familjen Beaufort, Henrik VIII:s farmors släkt. För övrigt kan noteras att Carl Carlsson Gyllenhielm faktiskt utsågs till svensk Riksamiral, dock först sedan han gott och väl blivit vuxen och inte av sin far, Karl IX utan av halvbrodern Gustav Adolf..

[4][4] Utöver Richmond fanns vid mitten av 1520-talet två engelska hertigar –  Charles Brandon av Suffolk och familjen Howard av Norfolk.

[5] Alison Weir, Henry VIII King and Court(2001, nyutgåva 2008), s. 253. Äversättningen till svenska ör min egen, liksom översättningarna nedan.

[6] Att utropa en utomäktenskaplig son till tronarvinge kunde lätt ha väckt liv i tronanspråken hos släkter som Howard eller Courtnay, våda med släktband till tidigare engelska kungar . Dessutom skulle drottning Katarina av Aragonien och hennes habsburgska släktingar knappast ha accepterat att prinsessan Marias rättigheter åsidosattes på ett så flagrant sätt.

[7] Richmond bevittnade bland annat Anne Bokeyns avrättning i maj 1536.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok(se not 5 och där gjorda sidhänvisningar). Se även Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), och där gjorda sidhänvisningar och Henry FitzRoy, Duke of Richmond and Somerset - Wikipedia.