Konsten att skriva ett bygdespel - Lennart Bernadotte som dramatiker

 

Ibland får man ett hugskott, gör en stor upptäckt och får Nobelpris! Eller kommer på en ny design för hemmamöbler och står plötsligt som ledare för en hel företagskedja. Det gäller bara att få den där snilleblixten! Problemet är att man sällan själv inser vilket genidrag man har gjort. Många får inte uppleva resultatet och skulle aldrig ha kunnat föreställa sig att deras lilla idé ”den där gången för länge sedan” verkligen lämnat så djupa spår. De flesta sådana här hugskott har med teknik eller andra former av vetenskap att göra men de kan också dyka upp inom kulturen. Ett fint(men allmänt mindre känt,) exempel på det finns inom släkten Bernadotte.

Det är många Bernadotter, både kungliga och icke kungliga, som sysslat med kultur. Mest känd är väl målaren prins Eugen med sina vackra landskapsvyer eller ”sångarprinsen Gustav(”sjung om” och ”Glad såsom fågeln).” Den som läst på lite extra vet kanske att både Karl XV och Oscar II försökte sig som poeter(Karl dessutom som målare). Oscars skriverier är kanske, för att utrycka sig finkänsligt, en aning svårsmälta – han blev lätt för mång- och storordig.[1] Karls poetiska förmåga må bedömas av andra. De båda bröderna blev också goda vänner med och understödde flera av tidens kulturpersonligheter - Karl ”sponsrade” exempelvis den unge August Strindberg i början av hans karriär.[2]  Att Gustav V:s yngre son Wilhelm kallades ”diktarprinsen” vet kanske inte så många svenskar idag men han omgav sig med en omfångsrik vänkrets av sin tids kulturpersonligheter ur olika genrer och skrev både reseskildringar och poesi. Hans son Lennart är känd som ”blomsterprinsen”. Rent allmänt vet man förmodligen att han bodde på slottet Mainau i Tyskland större delen av sitt liv och där skapade ett rent paradis inom hortikulturen. Han hade dock många andra strängar på sin lyra, eller snarare luta och gitarr, som han gärna spelade i yngre dagar. I Sverige blev han mest känd för sitt arbete inom fotokonst och film men sjöng också vackert och drog sig inte för att sätta ihop tillfällighetskupletter om så skulle vara, bland annat när vännen Evert Taube fyllde år. I trakterna kring tätorten Köpmanholmen, sydväst om Örnsköldsvik i Ångermanland, minns man dock Lennart Bernadotte av helt andra skäl.               

Under förra hälften av 1940-talet var Lennart Bernadotte en drygt 30-års man som mer eller mindre flytt från Tyskland för att undgå nazisternas klåfingrighet. Det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna bosätta sig permanent på det gamla ordernsslottet i Bodensjön som farmodern och hennes bror testamenterat åt honom.[3] Den suspenderade prinsen hade gjort sig ett namn som fotograf och filmman – ja även som skådespelare. Dessutom var han starkt engagerad i ideella verksamheter, som Barnens och De bindas dag. Någon gång under andra världskriget – det framgår inte exakt när men bör ha varit sensommaren eller hösten 1942, besökte herr Lennart Bernadotte den lilla orten Köpmanholmen sydväst om Örnsköldsvik, där familjen Hedberg, vänner till hans far, drev ett större industriföretag.[4] Efter några misslyckade försök som fiskare övergick den forne prinsen och hertigen av Småland till att samtala med Ingeborg Hedberg, styrelseordförande i traktens hembygdsförening. De båda tog en promenad och hamnade på en stor äng som sluttade ned mot Nätraälven, ovanför hembygdsgården – Vilken fin teaterscen, tänkte Bernadotte:[5]

-          Här brukar ni väl spela teater, frågade han närmast retoriskt.

-           Nej, svarade fru Hedberg, det har vi aldrig gjort.

-           På en sådan här plats. Den är ju som skapad för skådespel!

-          Vi har inga pjäser.

-          Det går väl att göra något åt, tyckte Bernadotte.

Fru Hedberg fick glimten i ögat – Skriver du en pjäs åt mig?

Bernadotte blev nu lite ställd, men svarade halvt på skoj – Javisst, det går väl bra,

-          OK, genmälde fru Hedberg och skakade hand.

Gustav V:s sonson erfor här ett ögonblicks fasa men samlade sig snabbt – Har du någon bygdehistoria som jag kunde spinna vidare på?

-          Ja, vi har sägnen om den despotiske storbonden som dödade prästen framför altaret, fast vad som är sant är ju svårt att avgöra efter så lång tid.

Här fanns ett fint stoff till drama, tänkte Lennart. Sedan gällde det förstås att hitta lämplig ensemble, men Ingeborg Hedberg var säker på sin sak – Skriv du pjäsen så hittar jag skådespelarna.     

Eftertankens kranka blekhet grep honom – Vad hade han gett sig in på! Men en uppmuntrande stämma viskade i hans inre – Visst fixar du det. Visa vad du kan!

 

Det tog sin tid, omkring 1,5 år gissade han senare, men på vårkanten 1944 dök bygdespelet Kam i Nesom upp med sin intrig och sina karaktärer. Lennart beskriver i sina memoarer hur spännande och roligt det var att se de olika gestalterna ta form i fantasin och, ännu underbarare, att när skådespelet väl antagits av Ingeborg Hedberg, finna att hon lyckats hitta precis de rätta skådespelarna till varje roll: - De spelade inte, de föreställde inte de var. Att ge dem regi var en njutning, skriver greve Lennart. 

Projektet brottades med svårigheter som med 80 års distans och en helt annan teknikvärld nästan kan verka medeltida – eftersom man inte hade någon som helst ljudförstärkning måste alla vara noga med att tala högt och tydligt. Inga peruker – det blev till att låta håret växa till rätt längd inför premiären! Scenkläderna var(åtminstone delvis), gjorda av filt och pappersmassa – billigt men inte så lätt att använda som material för sömnad. Tillslut sommaren 1945, med andra ord strax efter krigsslutet, var det dags för premiär på skådespelet Kam i Nesom, där kärlek och rättvisa segrar över ondska och grymhet under brytningstiden mellan asatro och kristendom.[6] Författaren var själv sufflör och ”skådespelet blev en stor framgång”.

När man läser greve Lennarts minnen av denna tid, är det bestående intrycket hans och aktörernas genuina glädje över ett fint samarbete Han skriver:

– Känslan att väcka tankar och hugskott till liv med hjälp av äkta människor. Sällan har jag utanför Mainau upplevt något dylikt. Jag känner ännu värmen och hänförelsen när jag ledde min entusiastiska och av premiärnervositet eggade skara mot seger.

 

30 år senare skrevs ytterligare ett bygdespel – Häxan, med handlingen förlagd till samma trakter men med motiv från 1600-talet. Här får vi inte samma utförliga beskrivning av styckets tillkomsthistoria och premiär, troligen därför att författaren inte själv haft möjlighet att leda arbetet på samma sätt som med Kam i Nesom.[7]   Kontakterna från förra gången fanns emellertid delvis kvar och traktens entusiaster sägs ha klarat uppgiften ”med den äran”. Som avslutning på berättelsen om sitt författarskap skriver greve Bernadotte;

”Mina båda bygdespel har hittills framförts nästan varje sommar. För samordning av verksamheten har de ansvariga på de berörda orterna bildat den gemensamma institutionen Bernadotte-spelen. Det är inte utan att man känner sig stolt, tacksam och hedrad”.

Av sökningar på nätet framgår att åtminstone Kam i Nesom spelats regelbundet sommartid, om än inte varje år. Senast det med säkerhet framfördes i Ångermanland var 2017, även om det framgår att planer funnits att sätta upp spelet till 75årsjubleet 2020.[8] Ännu för några år sedan uppfördes det på samma äng där en gång Lennart Bernadotte vandrade omkring med en energisk dam och spontant frågade: ”Ni brukar väl spela teater här”? Vilka succéer kan inte uppstå av en slump!                               

---

[1] Herman Lindqvist diskuterar kung Oscars litterära verksamhet i sin biografi Oscar II, den konungsligaste av alla kungar(2022).

[2] Kanske ett skäl så gott som något till den avsky broder Oscar senare kom att hysa mot den etablerade författaren?

[3] Noga räknat åt prins Wilhelm, med avsikt att efter dennes död övergå till sonen. I praktiken blev det från början Lennart som tog ansvar för ”eländet”, som prinsen betecknade det då ganska förfallna och vanvårdade Mainau. Med tanke på resultatet måste man säga att arrangemanget utföll lyckligt.

[4] Titeln greve av Visborg erhölls först 1951.

[5] Följande replikskifte och citat är hämtade ur Lennarts Bernadottes memoarer, Mainau- min medelpunkt(1995), s. 80 ff. Även om några ord och formuleringar bytts ut återges texten i stort sett ordagrant.   

[6] Av Nätra hembygdsförenings historik framgår att spelet uruppfördes 15 juli 1945, alltså för nästan exakt 80 år sedan. Det är inte utan att man i efterhand undrar om spelets upplägg gjorts med en liten blinkning åt det aktuella världsläget. Själva författandet tycks nära på ha sammanfallit med västmakternas landstigning i Frankrike. Angående Nätra hembygdsförening, se Historik | Nätra Hembygdsförening.

[7] Av ovannämnda historik framgår att det senare spelet uruppförts 1977.

[8] Det har även uppförts på skansen i Stockholm.