Henrik VIII
och hans gemåler hör i stort sett till allmängodset för en historiekunnig
europé, till och med svensk – man vet åtminstone att han avrättade några av
sina drottningar och känner till namnet på en eller två av dem. Henrik har
förekommit flera gånger på denna blogg och dyker säkert upp igen, men denna
episod handlar om hans mindre kände rival och granne på andra sidan Kanalen –
Frans I av Frankrike. Att de båda kungarna var konkurrenter berodde inte bara
på att deras riken närmast av tradition brukade föra krig med varandra. De var
jämnåriga, även om Henrik var ett par år äldre. Båda blev kungar vid unga år –
Henrik 17, Frans 20 år.[1]
Bägge deras riken hade genomlidit ett traumatiskt 1400-tal med det regelbundet
uppblossande hundraårskriget och, delvis som en följd av detta, inbördeskrig
mellan olika släkter och fraktioner inom respektive lands högadel. De tillhörde
också, om än i varierande grad, familjer som nyligen bestigit tronen.[2]
Därför drömde båda i det tidiga 1500-talet om att bli en ny ”solkung” i sitt
rike. Både i egenskap av krigare och fredliga furstar såg de sig som pionjärer
- Likt medeltidens korsriddare längtade de att draga ut i krig för att hölja
sina troner, sina släkter och sig själva med ära och ryktbarhet, medan de vid
sina hov önskade skapa en kulturellt högtstående miljö med tidens bästa
filosofer, författare, kompositörer, målare och arkitekter knutna till sig – en
sorts renässansens motsvarighet till upplysningstidens kungar drygt 200 år
senare. Både Henrik VIII och Frans I författade och komponerade också egna
sånger och dikter. Inte undra på att dessa båda män(snarast ungtuppar de förstå
åren), var rivaler, både privat och i egenskap av suveräner.
Ett område
där Frans både var mer vidlyftig och samtidigt mer konventionell än Henrik
gällde frågan om äktenskap, trohet och älskarinnor. Där Henrik VIII, med några
få undantag i yngre dagar, avstod från att hålla sig med mätresser utan
föredrog att skilja sig från (ibland till och med halshugga), en misshaglig
drottning för att sedan raskt gifta om sig, hade Frans I helt öppna ”fasta förhållanden”
med åtminstone två kvinnor under sin regering, plus flera kortvariga
förbindelser – allt detta samtidigt som han levde i två helt konventionella
äktenskap med europeiska kungligheter, som åtnjöt alla de förmåner och
privilegier som tillkom Frankrikes drottning.[3]
Den första
mer betydande medlemmen i ”kungens lilla följe”, som Frans I:s harem internt
betecknades vid hovet, hette Françoise de Foix. Släkten gick tillbaka till
medeltiden, med sina egendomar huvudsakligen förlagda till Bearn i södra
Frankrike. Françoise själv tillhörde en yngre gren av familjen men som släkting
till Ludvig XII:s drottning var hon fin nog att uppfostras vid hovet. I tonåren
giftes hon bort med Jean de Laval, Sire de Cháteaubriant. Paret fick en dotter
som dessvärre avled ung. Då de kallades till hovet kort efter Frans I:s
tronbestigning var Françoise en levnadsglad kvinna i tjugoårsåldern. Hon
beskrivs som mörkhårig och slank med intresse för litteratur och poesi – precis
den sortens kvinna som attraherade kungen. Det dröjde en tid innan Frans fick
sin vilja igenom men från 1518 och sju år framåt anses Françoise ha varit hans
mätress.
Den lilla
episod som här helt kort skall berättas brukar tillskrivas Françoise. Det är
dock osäkert om den verkligen ägt rum. Anekdoten kommer från Brantóme, tidens
mest kände krönikör. Hans växlingsrika liv och inflytelserika släktingar förde
honom nära franska hovet.[4]
Som fallet är med de flesta krönikörer och memoarförfattare(i synnerhet i äldre
tid), föreligger risken för överdrifter och ren fabulering. Det är också
möjligt att illvilliga eller sensationslystna personer hittat på anekdoten –
Brantóme kan av lätt insedda skäl inte själv ha hört berättelsen för en långt
senare och det är som sagt inte ens säkert att damen ifråga är identisk med
Françoise de Foix.[5] Oavsett hur det förhåller sig är händelsen så
dråplig att den är rolig att höra för eftervärlden – som exempel på hur det kan
gå till i så kallat ”finare kretsar”. Enligt krönikan skall följande ha
inträffat.
Françoise de
Foix var inte den som nöjde sig med en älskare,
vore det så konungen av Frankrike. Hon hade också ett förhållande med Guillaume
Gouffier, amiral av Frankrike och kungens nära vän.[6]
En kväll omkring 1519 besökte amiralen Françoise i hennes rum, då plötsligt
kung Frans I inträdde i rummet. Hotande katastrof! Amiralen kastade sig
blixtsnabbt in i rummets öppna spis, som var dekorerad och prydd med stora
trädgrenar – det var som en mindre skog.[7]
Kungen gick fram mot sängen, men kände plötsligt att blåsan trängde. Han
ställde sig framför eldstaden och lät
sitt vatten över den olycklige adelsmannen, som uppenbarligen lyckades
behärska sig.[8] Så kunde
kungen och François njuta livets fröjder tillsammans, medan den förmodligen i
dubbel bemärkelse dyngsure amiralen vackert fick stå kvar i eldstaden,
längtande att skyndsamt uppsöka närmaste vattensamling och tvaga sig fri från
den kungliga orenligheten. Det blev ingen skandal, även om man kan förmoda att
amiral Guillaume i fortsättningen avstod från att besöka HM Konungens mätress i
sängkammaren, åtminstone de kvällar kungen var på slottet. Tyvärr nalkades
deras gemensamma tillvaro sitt slut. Några år efter den farsartade händelsen
utkämpade fransmännen ett blodigt slag mot Karl V:s trupper i Italien. Amiralen
stupade och kungen blev krigsfånge! När Frans I återvände från ett års
deprimerande fångenskap i Spanien, var Françoise tid som kunglig älskarinna
slut. Andra kvinnor lockade. Hon återvände till sin man, som i likhet med den
övriga familjen dragit all tänkbar fördel av hustruns upphöjda position. Frans
I besökte dem några gånger på deras gods i Bretagne, sista gången 1532.
Françoise de Foix dog fem år senare 1537, 42 år gammal.[9]
Vilken
sanning som än ligger bakom denna anekdot, har den bevisligen inspirerat
eftervärlden. I sin roman Lyckans tärning(1974),
med motiv från Vasatiden låter författaren och journalisten Rune Pär Olofsson
den svenske adelsmannen Erik Brahe(son till riksdrotsen Per Brahe den äldre),
spela rollen av mannen som överraskas hos den franske kungens älskarinna,
tvingas gömma sig i eldstaden och får kungens orenheter över sig. Kungen i
sammanhanget är Henrik III(sonson till Frans I). Också här går allt väl. Denna
version är mer än osannolik, eftersom händelsen enligt romanen skall ha
utspelats i Versallies, som inte ens
var påtänkt på 1500-talet. Visst är det fascinerande hur en (kanske påhittad),
dråplig och småsnuskig händelse på ett slott i Frankrike för länge sedan
inspirerat en svensk författare i vår tid!
[1] Henrik VIII föddes i juni 1491, Frans I i september 1494. Henrik blev kung i april 1509, Frans i januari 1515.
[2] Frans tillhörde en sidogren av kungahuset Valois och räknades som ”prins av blodet”. Om hans fars kusin Ludvig XII fått en son skulle han dock aldrig bestigit tronen. Henrik VIII:s familj, släkten Tudor, hade visserligen avlägset kungligt påbrå genom hans farmor, men det var i praktiken en ny kungaätt som besteg tronen efter Henry Tudor(Henrik VII:s), seger i slaget vid Bosworth 1485.
[3] Frans I var först gift med prinsessan Claude, dotter till hans företrädare på tronen Ludvig XII. Sedan med den habsburgska prinsessan Eleonora, syster till kejsar Karl V. Exakt hur många älskarinnor kungen haft är osäkert,. (Populärhistorikern Herman Lindqvist anger sammanlagda antalet till över 50 i sin bok om den samtida Vasafamiljen)! Av Freida och Wikipedia framgår att Frans I haft två "fasta" utomäktenskapliga förbindelser - förutom Françoise de Foix med Anne de Pisseleu, hertiginna av Étampes, plus ett antal kortare förhållanden. Frans I anses vara den suverän som infört den kända beteckningen maitresse-entire för kungens stadigvarande älskarinna.
[5] Frieda återger dock episoden som fakta.
[6] ”Amiral” var vid denna tid närmast att se som en hederstitel, som gav sin bärare goda inkomster och ståtliga uniformer. Mycket få ”franska amiraler” hade någonsin seglat ett krigsfartyg. Befattningen gav ändå sin ägare en framstående position inom administrationen.
[7] Händelsen bör alltså ha inträffat sommartid, eftersom någon eld uppenbarligen inte brann i spisen.
[8] Kanske kungen såg amiralen inne eldstaden och(uppenbarligen på gott humör), valde att hämnas på sin rival på detta((ur kungens synpunkt), onekligen smålustiga och diskreta sätt.
[9] Denna text bygger huvudsakligen på Leonie Frieda, Francis I, the maker of the modern France(2018), främst s. 91-92. Se även Francis I of France - Wikipedia och Françoise de Foix - Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar