Kungahusens
historia ger flera exempel på furstar som dött eller ”försvunnit” i unga år.
Oftast inträffar det i samband med revolutioner eller släktfejder. I Sverige händer
det visserligen att kungar avsetts och prinsar förlorar sina rättigheter men de
”försvinner” inte. Vi vet i stort sett vilket öde de fått, kanske därför att
Sveriges dynastiska historia med europeiska mått är ovanligt lugn. De mest
kända och mystiska fallen med ”försvunna” prinsar i Europa är troligen
Frankrikes ”Ludvig XVII” och Englands ”prinsarna i Towern”. Ett drygt 800 år
gammalt öde av liknande slag utgörs av den normandiske prinsen Arthur av
Bretagne.
Arthurs far
var Geoffery(Gottfrid på svenska), av Bretagne, tredje överlevande son till
Henrik II av England och Eleonora av Akvitanien. Geoffery var mellanbror till
de två i historien betydligt mer omnämnda Rikard Lejonhjärta och ”Johan utan
land”(”prins John”), vilka båda efter varandra blev kungar av England men också
hertigar av Normandie.[1]
Enda sedan hertig Vilhelm genomfört sin invasion 1066, hade Englands kung
enligt feodal rättsordning innehaft Normandie som vasall åt kungen av
Frankrike. Det normandiska väldet på kontinenten hade utvidgats väsentligt omkring
nittio år senare, då greve Henrik av Anjou med hänvisning till sin härstamning
från Vilhelm övertagit den engelska tronen. Att hans hustru dessutom var
hertiginna av Akvitanien i sydvästra Frankrike(med flera tillhörande
furstendömen av varierade storlek och betydelse), innebar att släkten
Platagenet under senare delen av 1100-talet sammantaget besatt landområden
betydligt rikare och blomstrande än vad Paris herre i realiteten hade tillgång
till. Även om Frankrikes kung på papperet var härskare över alla dessa grevskap
och hertigdömen, utgjorde de i praktiken ett fristående mindre imperium. Det
stora målet för administrationen i Paris var att få direkt kontroll över detta
”rike”.
Inte heller
den engelske kungen kunde å andra sidan i lugn och ro njuta av sina
kontinentala besittningar. De många småvassallerna på andra sidan kanalen
strävade ständigt att vinna fördelar på sina grannars och överherrars
bekostnad. I realiteten pågick ett latent inbördeskrig mellan de mindre
feodalherrarna, som kungarna i Paris och London omväxlande utnyttjade till sin
fördel i det latenta krig de i sin
tur förde mot varandra angående kontrollen över Normandie, Akvitanien och
Anjou. Att såväl kung Henrik av England som hans sydfranska gemål var mycket
stolta och temperamentsfulla naturer – egenskaper de i hög grad överfört till i
synnerhet sina söner, gjorde inte situationen mindre komplicerad. Den
anglonormandiska kungafamiljen under 1100-talets senare del utgjorde en allt
annat än harmonisk samling personligheter.
Prins
Geoffery, född i september 1158, beskrivs som en visserligen begåvad men opålitlig
och självisk man. I motsats till sin äldre bror Rikard ägde han inte någon
naturlig ridderlig charm, vilket inte lär ha hindrat honom att, då det passade
sig, tala väl för sin sak inför omgivningen. Då han ofta var avundsjuk på sin
far och äldre bror hade han en benägenhet att söka stöd hos Frankrikes kung,
som gladeligen utnyttjade varje spricka i huset Plantagenet till egen fördel.
Trots detta tilldelades han hertigdömet Bretagne som egen domän under sin far
och vigdes 1181 vid en bretagnisk prinsessa, Constance. De fick tre barn, två
döttrar och en son – Arthur, född i mars 1187. Sorgligt nog avled Geoffery
redan i augusti 1186, sju månader före sonens födelse, under ett besök i Paris.[2]
I juli 1189, då prins Arthur var drygt två år, avled också hans farfar, Henrik
II av England – utsliten efter att i nära 40 år ha farit som en skottspole
mellan de olika delarna av sitt imperium för att skydda det mot franska kungar,
upproriska vasaller, självsvåldiga biskopar och förrädiska familjemedlemmar.
Han blev 56 år. Kronan övergick nu till Rikard, tidigare hertig av Akvitanien.
Han inledde nästan genast förberedelserna för det korståg till Heliga Landet
som hans far sedan en tid planerat. I samband med sin avresa på förvåren 1191 proklamerade
han brorsonen Arthur som tronföljare i stället för sin yngre bror John,
tidigare lordlöjtnant av Irland. Denna ”successionsordning” proklamerades på
nytt vid flera tillfällen efter Rikards återkomst till Kristenheten och
friheten 1194.[3] Prinsen
hade emellertid i praktiken blivit en lekboll för mäktigare potentater. Kung
Filip av Frankrike motsåg med fasa en situation där normandernas imperium stod
starkt och enat och då Rikard önskade få brorsonen till sitt hov, lät rivalen
mer eller mindre enlevera pojken för att istället uppfostras vid franska hovet. Arthur var nu nio år
gammal.
Periodvis måste
ändå prinsen ha vistats i Bretagne, ty när kung Rikard i april 1199 avled till
följd av en pilskada, mottog prins John nyheten under ett besök vid brorsonens
hov. Rikard Lejonhjärta hade strax före sin död ändrat sig i fråga om
tronföljden och utsett brodern John till sin efterträdare – om det berodde på
att 12årige Arthur ansågs för ung eller att Rikard nu såg honom som ett verktyg
i franske kungens händer. John proklamerade sig som engelsk kung och normandisk
hertig, varpå kung Filip självklart förklarade Arthur som rättmätig arvtagare
till Plantagenets kontinentala besittningar.[4]
Under de närmaste åren fortsatte Arthur att leva vid franska hovet, men prinsen
och hans anhängare intog trots detta en avvaktade hållning i dragkampen mellan
den nye kung Johan(John), av England och
kung Filip. Vad de eftersträvade var i första hand ett oberoende Bretagne och
starkare politisk ställning för den unge hertigen – kanske blivande konung av
England.
År 1202 togs
det avgörande steget. Johan av England hade något år tidigare ingått äktenskap
med arvtagerskan till det franska grevskapet Angouléme, trots att flickan redan
var förlovad med en annan storvasall. Filip August tog detta som förevändning
att, i egenskap av fransk överherre, börja krig mot Johan och i juli 1202
dubbades Arthur av Bretagne till riddare med löfte att, i egenskap av fransk
vasall, behålla de områden han lyckades erövra från sin farbror. Han blev
dessutom förlovad med en av Filips döttrar. Nu fanns inte längre någon
återvändo. Arthur var femton år.
Hertigen
drog in i Anjou med en styrka på 200 riddare, som naturligtvis medförde ett
stort antal underlydande krigare. De nådde snart slottet Mirebeau där Englands
änkedrottning Eleonora, en visserligen sjuklig men alltjämt manhaftig dam på
dryga åttio år, just då sökt logi – på väg att ta kommandot i sitt hertigdöme
Akvitanien. Hon vägrade ståndaktigt att ge vika för sin sonson och undrade
ironiskt hur ”riddersmän”, som skulle föreställa vara hennes vasaller, kunde
understå sig att överfalla det hus där hon vistades. Drottningen lyckades i
hemlighet underrätta kung Johan om sin prekära belägenhet och kungen med sina
trupper satte av i sporrsträck för att rädda hans vördnadsvärda moder. De red omkring 13 svenska mil på två dagar och
nådde Mirebeau på morgonen 1 augusti 1202.[5]
Belägrarna togs med överraskning, mitt i frukosten och morgontoaletten. De som
inte höggs ned genast fängslades och fördes under förödmjukade former till
fångenskap i Normandie eller England. Några få, däribland FD fästmannen till
Englands nya drottning, släpptes efter en tid men de flesta gick hårda öden
till mötes. En grupp om 22 adelsmän fördes till borgen Corfe i Dorset i
sydvästra England, där de bokstavligen skall ha svultit ihjäl. Men vad hände
med Arthur av Bretagne - kung Johans brorson, Henrik II:s sonson och ättling
till Vilhelm Erövraren? Änkedrottning Eleonora lär, ”vid risk av sin
förbannelse”, ha ålagt sin son att inte kröka ett hår på unge hertigens huvud,
vilket kungen också lovat. Adelsmän i hans följe fick samma löfte. Kungen skall
också vid ett tillfälle ha försökt förmå sin höge fånge att ge upp de
besittningar han fått av franske kungen och svära honom(Johan), sin trohet.
Hertigen svarade uppstudsigt(och något övermodigt med tanke på
omständigheterna), att han var Englands rättmätige konung. Johan har sedan fått
skiftande råd från personer i sin omgivning – några har förordat barmhärtighet,
andra döden. Vad vi med säkerhet vet är att hertig Arthur ett drygt halvår
suttit fängslad på olika fästen i Normandie – först Falaise, sedan Rouen. Någon
gång i början av april 1203 ”försvinner” han ur historien. Flera versioner går
ut på att kung Johan skall ha kastat pojken i Seinefloden – levande eller död,
för egen hand eller med hjälp av andra. Liket skall sedan ha hittats av fiskare
som begravt det i en närbelägen kyrka. Arthur av Bretagne blev 16 år.
Vilket öde
Bretagnes unge hertig än fick blev de politiska följderna ödesdigra. Den yngste
av Henrik II:s söner hade aldrig varit speciellt populär – först sedd som den
obetydlige ”minstingen” i en grupp av utåtriktade, levnadsglada prinsar, sedan
ansedd som falsk och brutal då han sökt ta makten under kung Rikards vistelse i
Heliga Landet. Det förmodade mordet på Arthur väckte anstöt bland de
normandernas franska vasaller. Allt fler visade sig benägna att svära kung
Filip sin trohet. Inom två år efter Arthurs död var Normandie och Anjou
förlorade, liksom delar av Akvitanien. Även om städer som Bordeaux och La
Rochelle fortfarande var i normandernas ägo, spelade de kontinentala
besittningarna allt mindre roll. Trots att franskan ännu i nära 200 år skulle förbli
det allmänna språket vid engelska hovet och trots att striderna om det
kvarvarande ”hertigdömet” Akvitanien” skulle fortsätta och så småningom övergå
i hundraårskriget, blev kungafamiljen från och med nu alltmer engelsk. Liksom
ryktena om vad som hänt ”prinsarna i Towern” 280 år senare bidrog till att ge
England en ny kungadynasti, bidrog hertig Arthurs öde på sitt vis till att göra
normanderna till engelsmän. Erövrarna hade växt samman med sitt rike.[6]
[1] Det fanns också en äldre bror – Henry, som kröntes till kung 1170, medan fadern fortfarande var livet i avsikt att ytterligare stärka familjens tronanspråk. Henry, som efter detta betecknades ”the young King”, visade sig vara en playboy och odåga som helst ägnade sig åt torneringar på kontinenten, när han inte revolterade mot sin far. han avled slutligen i dysenteri sommaren 1183 vid 28 års ålder. Hans äktenskap med en fransk prinsessa var barnlöst. (Henrik II och Eleonora av Akvitanien hade också tre döttrar, som alla gifte sig med framstående kungligheter och furstar. Mest framgångsrik var mellandottern Eleonora, gift med Alfons VIII av Kastilien och stammoder till flera sentida europeiska kungar).
[2] Hur Geoffery av Bretagne dog är omtvistat. Officiellt avled han i en olycka under en tornering, medan andra hävdar att han dött i en magsjukdom. Enligt denna version kan historien om torneringsolyckan ha uppdiktats för att förklara hertigens vistelse i Paris. Besöket skall i själva verket ha haft till syfte att inleda nya konspirationer mot Henrik II, hertigens far. Geoffery av Bretagne blev 27 år gammal.
[3] Vid denna tid fanns ännu inga tydliga regler för hur den engelska Successionen skulle överföras, vilket närmast regelmässigt ledde till smärre panik varje gång en konung avled. Först under följande århundrade fastslogs definitivt att kungens äldste son skulle ärva tronen. (Eftersom Rikard Lejonhjärta inte hade någon son inom äktenskapet var problematiken i i detta fall dubbelt svårhanterlig). Rikard hade under återfärden från Heliga Landet 1193 råkat i fångenskap hos kejsar Henrik VI. Först ett år senare(efter ett intensivt lobbyarbete av änkedrottning Eleonora och erläggande av en dyr lösen) sattes kungen på fri fot i februari 1194.
[4] Filip II August av Frankrike, regent 1180-1223, strävade målmedvetet att stärka kronans makt i förhållande till adeln, familjen Plantagenet inberäknad. Hans son och efterträdare Ludvig(VIII), var den förste franske kung som kröntes först efter faderns död, vilket är en indikation på att Filip ansett sitt arbete som framgångsrikt.
[5] Weir och Vincent anger diametralt olika längd på härens ritt till Mirebeau Enligt Weir färdades de ”a distance of over Eigthy miles”(knappt 13 svenska mil), medan Wincent anger sträckan till l”more than two hundred miles”(drygt 30 svenska mil). Eftersom Weir anger att kung Johan befann sig i närheten av Chinon då han fick budskap om belägringen, medan Wincent enbart konstaterar att kungen ”Made a lightning raid south from Normandie”, har jag här valt att hålla mig till Weirs uppgifter då de förefaller mer exakta. (Weir s. 333, Wincent, s. 31.
[6] Denna
text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Eleanor
of Aquitaine(1999), kapitel20-22 och Nicholas Vincent, John, An evil King?(nyutgåva 2021), kapitel 2 främst s. 29-32.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar