Att få barn
är spännande. Är det första barnet är det dubbelt så spännande. Rör det sig om
ett kungligt barn är tilldragelsen naturligtvis ännu intressantare, särskilt om
det gäller det första barnet i en familj med arvsrätt till tronen. Om det
ovanpå allt detta gäller det första barnet i en splitterny dynasti som
invandrat från ett annat land är det förmodligen risk att omgivningen
exploderar av förväntan och otålighet. Alla dessa faktorer förelåg i Stockholm
på eftermiddagen 3 maj 1826.
Det var en
vacker dag. Efteråt beskrevs det som den första riktiga sommardagen det året,
trots att man bara hunnit till vårmånaden maj. Spänningen var olidlig uppe på
slottet. Kronprinsessan Josefina, hustru till kungens ende son Oscar, väntade
barn och nu hade verkarna börjat. Klockan 11 på morgonen lade prinsessan
sig på paradsängen för att genomgå den svåra processen, som vid denna tid ofta
var riskabel för både mor och barn. Bland andra vittnen i rummet fanns Sofia
Albertina, syster till Gustav III och karl XIII. Det var som om den gamla
dynastin med detta gav sitt definitiva godkännande av att främlingar övertagit
deras tron och rike. Också utanför slottet var spänningen stor. Alltfler
stockholmare samlades för att invänta den stora händelsen. De fick vänta länge.
Många av de
höga officerare och ämbetsmän som rörde sig i slottets salar denna majdag var
säkert oroliga. Tänk om något skulle gå fel. Sådana farhågor var som sagt inte
obefogade vid en förlossning men nu var de större än någonsin. Familjen
Bernadotte var ny på tronen och hade kommit till makten genom en serie
omvälvande händelser, såväl i Sverige som nere på kontinenten. Den avsatte
Gustav IV Adolf och hans son, kronprinsen Gustav, var ännu båda i livet. Om
kronprinsessan och hennes väntade barn förolyckades kunde vägen till en
restoration öppnas. Vad skulle hända med de av 1809-års män som ännu levde om
dynastin Bernadotte utslocknade och gustavianerna kom tillbaka? Otåligast av
alla var förstås kung Karl Johan själv. När livläkaren inte kunde bedöma hur
lång tid förlossningsarbetet skulle ta brusade den gamle generalen, van vid
klara besked från underordnade officerare, upp: ”Hur fan har ni blivit läkare
som inte ens kan svara på en sådan sak”, utropade han.[1]
Doktorn blev inte svaret skyldig: ”Höga
herrar låter vänta på sig”. Kungen skrattade. Vid 15-tiden
på dagen var pinan över och den stora nyheten kunde ropas ut: En son hade
fötts. Dynastin var befäst. Det blev närmast en tävlan om att hinna först med
det glada budskapet till kungen. Grevinnan Piper var först på plan men antingen
det berodde på upphetsning över vad som hänt eller en önskan att lämna
företrädet åt en kunglig person, fick den värda damen inte fram nyheten. Det
blev Sofia Albertina som fick äran: ”En prins, ers majestät!” Kungen brast i
gråt av glädje. Pojken var stor och tung. Enligt uppgift var han 57 cm lång och
vägde något mer än 5,5 kg.[2]
Kanske i avsikt att ge en extra krydda åt den stora händelsen tilldelades prinsen hederstiteln hertig av Skåne. Detta var första gången en prins fick denna titel. Prinsens födelse firades över
landet med fester och skålar. Som vanligt vid sådana tillfällen var det två
kategorier som firade mest; militärer och studenter. Den läkare som bragte
budet om prinsens födelse till livdragonerna på Drottningholm måste ta skydd
bakom ett träd för att inte bli nerriden av de glada krigarna. Deras fest
fortsatte till nästa dag och den som kom förbi hade inget annat val än att
delta. En Uppsalaprofessor rapporterade att såvitt han begrep hade stämningen
inte varit så hög i staden på de senaste sextio åren. Naturligtvis väntade man
sig stordåd av den unge fursten i framtiden. En skald skrev, apropå kanonaderna
vid pojkens födelse:
… En prins är skänkt åt Svea land
Med
blixt och dunder bör det vara
Som han förs ned på hjältars
strand
Förväntningarna
blev inte mindre av att pojken döptes till Karl, namnet på några av Sveriges
största krigarkungar. Självklart skulle prinsen en dag gå i deras spår. Härstammade
inte modern från samma ätt som de Pfalziska Karlarna på 1600-talet! Tanken att ta revansch på Ryssland för de
förluster Sverige lidit under drygt hundra år hade ännu inte helt slocknat i
alla sinnen. Var det kanske den nyfödde prinsen som en dag skulle fullfölja
denna stora uppgift?
Riktigt så
blev det nu inte. Karl XV fick aldrig chansen att bli en stor krigare i
förfädernas anda, vilket han säkert inte åstundade. Han trivdes bättre med
fester, tecknande och kvinnor, även om han inte sa nej till att umgås med
militärer. Under honom avskaffade ståndsriksdagen, något han inte uppskattade.
Han tröstade sig med att det skulle bli efterträdarna som fick bära följderna:
”Oscars pojkar får ett helvete”, sade han skadeglatt apropå sina brorsöner.
Det blev snarast som charmig odåga han gick till eftervärlden. Sådant väcker
visserligen inte beundran, men väl en smula nostalgi och längtan.[3]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar