Ibland gör
man bort sig ordentligt. Det händer oss alla någon gång i livet, oftast flera.
Ju högre ställning i samhället man har, desto pinsammare för en själv och desto
roligare för omgivningen. Är man privilegierad från födseln kan det bli
särskilt pinsamt om man av någon anledning måste träda ut ur sin trygga,
inrutade omgivning. Förr i världen var det sällan kungar hamnade i ett sådant
läge, möjligtvis i samband med något uppror eller större revolution Men det
finns exempel på regerande furstar som lyckats ställa till det ordentligt för
sig även utan någon omvälvning till ursäkt.
På våren
1867 reste den 49-årige tsar Alexander II av Ryssland till världsutställningen
i Paris. Syftet var att knyta närmare förbindelser med Frankrike sedan en ny
stormakt, det expansiva Preussen, seglat upp på den europeiska politiska himlen
och kommit de etablerade makterna att känna ett ökat behov av samverkan och
beskydd. Att resa till Frankrike var kontroversiellt; dels med tanke på att
Frankrike dikterat den för Ryssland katastrofala freden efter Krimkriget ett
årtionde tidigare, dels därför att många polska flyktingar som önskade
självständighet för sitt land rest dit sedan det senaste upproret mot ryssarna
slagits ned. Tsaren blev också avrådd från att fara men stod på sig. Bortsett
från det rent politiska värdet i att Rysslands tsar personligen gav Frankrikes
kejsare sitt stöd, fanns det en hemlighetsfull orsak till hans iver att resa
till Paris - Han hade stämt möte med en ung dam. Hon hette
Katarina.1], var tjugo år, tillhörde en av den ryska adelns förnämsta ätter och hade lärt
känna tsaren tre år tidigare. Hennes familj var utblottad och hon hade gått i
skola vid det förnäma Smolnyjinternatet i Petersburg. Vid ett besök på skolan
hade tsar Alexander fått ögonen på flickan och genast blivit förälskad. Det
dröjde länge innan han lyckades göra henne till sin älskarinna, om det nu
berodde på prydhet, oskuld eller kall beräkning från Katarinas sida. Slutligen
kom han dock därhän och lär rentav ha lovat att gifta sig med henne, under
förutsättning att hans drottning avled. Han skall från detta ögonblick ha
betraktat flickan som sin ”hemliga hustru”. Självklart gick det snart rykten vid
hovet om vad som hänt. Katarina blev illa berörd och för att skydda hennes
anseende skickade Alexander henne till släktingar i Italien. Därmed trodde alla
att kärlekshistorien var slut men tsaren höll i själva verket kontakt med
Katarina och bad en kvinna i hennes närhet skaffa ett hus i Paris för flickans
räkning. Som man kan förstå var den eldige kavaljeren mycket ivrig att möta
sitt hjärtas dam då han reste till Frankrike på våren 1867.
Tsaren med
följe anlände per tåg till Paris 20 maj och möttes på stationen av Alexanders
”kollega”, Napoleon III. Man inkvarterades i Elyséepalatset. Frånsett en del
irriterande sympatiyttringar för Polen under den inledande kortegen tycktes
allt förlöpa lyckligt. På kvällen såg man en operaföreställning om Katarina den
Stora, varpå tsaren och hans sällskap återvände till palatset. Vad som sedan
hände verkar närmast hämtat ur en fars men lär faktiskt vara sant. Mitt i
natten vaknade tsarens hovminister av att någon knackade på hans dörr. Till sin
förvåning såg den gamle trotjänaren majestätet i egen hög person utanför.
Alexander förklarade sig vilja gå ut i Paris helt utan eskort och bad endast om
”lite pengar”, sådär en hundratusen franc. Förmodligen med viss tvekan och
förskräckelse efterkom ministern sin herres önskan, varpå denne lämnade
palatset och försvann i en hästdroska. Vagnen stannade på en gata i närheten av
Elyséepalatset. Vittnen såg tsaren mycket noga läsa en lapp och därefter gå in
genom en villaport. Tanken bakom det hemlighetsfulla besöket i nattens Paris
var naturligtvis att tsarren i lugn och ro skulle avlägga visit hos Katarina i
hennes nyinköpta hus - men en obehaglig överraskning väntade. Obekant med
staden som han var råkade Alexander gå in genom fel port och när han upptäckte
misstaget visade det sig till råga på olyckan att gatporten inte gick att öppna
inifrån. Här stod nu
alla ryssars tsar, storfurste av Finland, Kiev, mm, på väg till ett hemligt
kärleksmöte, instängd på en bakgård i Paris utan att någon officiellt visste
vart han tagit vägen. Man kan föreställa sig det rabalder som skulle utbrutit
om husets ägare upptäckt främlingen och kallat på polis: ”RYSKE TSAREN
ARRESTERAD FÖR INBROTTSFÖRSÖK I PARIS”. Lyckligtvis var Alexander inte ensam på
sin utflykt. Hur inkognito han än önskade vara måste tsaren alltid åtföljas av
sin säkerhetstjänst och så var också fallet denna kväll. När alla ryssars
självhärskare stått en stund på sin bakgård, förmodligen halvt desperat och
halvt road, gick en agent ute på gatan fram till villamuren och gjorde tecken
åt Alexander att rycka i ett snöre som hängde ned invid porten. Tsaren gjorde
så och porten öppnade sig. Därefter kunde han lugnt gå in i huset bredvid och
möta sin, kanske något otåliga, mätress. När han återkom till Elyséepalatset
var hovet, som föreställt sig alla möjliga tragedier, i upplösning. Tsaren
själv var glad och tillfreds. Man kan gissa att han kände sig lättat att ha
kommit ifrån sitt äventyr utan generande publicitet. Det inträffade fick honom
inte att bryta med Katarina. Deras relation skulle tvärtom i sinom tid leda
till större rabalder men det är en annan historia.[2]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar