Varför "ståndsmässigt" giftermål?

Tycker du att svenska kungahuset blivit för folkligt, med alla ofrälse giften på senare tid. Att de på något sätt profanerar sig när prinsar och prinsessor gifter sig med ”vanliga svenskar”? Som ni förstår är frågan riktad till rojalister, sådana som tycker att vi ska behålla kungahuset. Republikanska läsare kan sluta här och vänta på nästa inlägg.

Är ni kvar? OK. Det är sant att kungligheter genom historien oftast gift sig med andra kungligheter men det ligger inget extremt i att en svensk kung äktar en person av lägre rang. Att gifta sig med en ren ofrälse är visserligen ovanligt historiskt sett. Medräknat vår nuvarande konungs giftermål 1976 har det inträffat tre gånger sedan 1523, vilket kan anses vara det årtal då det moderna Sverige grundas. I realiteten har det bara inträffat två gånger eftersom marskalk Bernadotte var gift när han valdes till svensk kronprins. Den ende svenske kung som äktat en kvinna på ren ”gräsrotsnivå” (Erik XIV), fick också mycket riktigt betala sitt vågade steg med en förlorad krona. Att gifta sig med en dam av icke furstlig börd är dock inte så ovanligt i Sverige. Av de åtta drottningarna under tidsperioden 1523-1611 var fyra icke kungliga eller furstliga. De första vasakungarna valde med förkärlek drottningar av relativt enkelt ursprung. Till viss del kan detta förklaras med att dynastin var ny. Sverige var ett litet obetydligt land och inget särskilt attraktivt ställe att skicka sina döttrar till för en mäktig kung eller kurfurste. Men det är samtidigt tydligt att 1500-talets kungar inte kände någon större tvekan att äkta tämligen obetydliga kvinnor. Gustav Vasa fick under de första regeringsåren erfara att Europas furstar såg honom som usurpator och inte värdig att vara ”en av dem”. Ändå tyder inget på att han känt sig besviken över att äkta två svenska adelsdamer i rad. Den första av dessa, Margareta Lejonhufvud, framstår som klok och godhjärtad och det är tydligt att kungen hade stort förtroende för henne. Bland annat betroddes hon i svåra lägen uppgiften att sända ut spioner för att utforska böndernas inställning till överheten men ledde även med fast hand de vardagliga göromålen vid hovet. Trots att hon inte var mor till den tilltänkte tronföljaren förklarade kungen att hon, i händelse han själv dog i förtid, skulle leda sonens förmyndarregering. I allmänhet tycks Margareta ha setts som den ideala drottningen, av såväl sin make som sin samtid och eftervärlden. Den 17-åriga Catharina Stenbock verkar främst ha utvalts för att hjälpa den gamle kung Gustav att ta hand om de många barnen från hans andra äktenskap, en uppgift som kanske är särskilt lämplig för en ung flicka i slutet av sin tonårstid.

 Erik XIV tog som sagt ett vågat steg när han äktade Karin Månsdotter men inget tyder på att han på allvar ångrade sin handling under de många åren i fångenskap. ”Jag har aldrig brutit mitt äktenskap och vill heller aldrig bryta det så länge jag lever”, skrev han en gång till sin maka. Även om de flesta i kungens omgivning ogillade själva giftermålet tycks de som kände Karin inte ha avvisat henne som person. Man märkte att hon var i stånd att dämpa kungens häftighet och hon tjänstgjorde som förbedjare för dem som fallit i onåd, Två av de uppgifter en god drottning förväntades fullgöra vid sin makes sida.

Johan III:s andra hustru var, i likhet med faderns två senare gemåler, av högadlig börd men saknade i motsats till dem en nära familj och var därför i viss mån av lägre status.  När Johans syskon kritiserade kungen för att han gift sig med en ”vanlig adelsflicka”, påpekade han att familjen Vasa inte var finare än Bielke. Han hänvisade också till faderns tidigare giftermål som ett efterföljansvärt exempel. Den tydliga slutsatsen av detta blir att svenska kungar vid denna tid inte såg det som självklart att äkta särskilt förnäma kvinnor och i de flesta fall fick de också tillslut sin vilja igenom även om det knotades, vare sig protesterna berodde på nära släktskap eller ”låg” härkomst hos den tillämnade bruden. Undantaget var kung Eriks ”extremfall”, som slutade med avsättning. Ännu i början på 1600-talet lär Gustav Adolf lekt med tanken att äkta den vackra adelsdamen Ebba Brahe, vilket främst skall ha stoppats av hans mor, den stolta furstedottern Kristina av Holstein-Gottorp.  

I och med detta sattes en trend som innebar att svenska furstar måste äkta en kvinna eller man av jämbördigt stånd. De som i slutet av 1800- och början av 1900-talet vågade tänja på regeln miste genast sin ställning. Som vi nämnt dröjde det till 1976 innan trenden vände med vår nuvarande kungs giftermål. Det är nog inte helt fel att anta att synen på kungliga giftermål hårdnade som en följd av de stigande ambitionerna hos statsledning och kungafamilj. Ett land med stormaktsdrömmar kunde rimligen inte ha en ledare som gifte sig med en undersåte. Från att först ha varit en sedvana inskrevs bestämmelsen om ”lämpliga giftermål” så småningom i grundlagen. Då Sverige sedan länge mist sin stormaktsställning borde det enligt min uppfattning i vår tid inte spela någon roll vilket ursprung en prinsessa eller prinsgemål har. Huvudsaken är att de fullgör sin representativa uppgift och är i stånd att göra sig själva och den kungliga gemålen lyckliga.

Leve monarkin!