Herrgårdsfrun
hade just gått till sängs då kanonerna började dåna. I två timmar fick hon
sitta och lyssna till det starka dundret. Först var det livgardets kanoniärer
och sedan flottan som gav salut. Vad frun tänkte om detta framgår inte tydligt
men hon blev nog lite irriterad att inte få sova ifred. Nästa morgon, eller
kanske så fort kanonaden var slut, skrev hon i sin kära dagbok: ”Klockan två om
natten vaknade jag som nyss lagt mig av en kanonad vilken varade tills mot
klockan fyra och som förkunnade drottningens nedkomst med en kronprins”.
Den stolta
fru Reenstjerna von Schnell på Årsta gård utanför Stockholm var ingen vän av
kung Gustav IV Adolf, som ständigt tvingade hennes son och hans kamrater vid
livregementsbrigaden ut på meningslösa manövrer hur regnigt och kallt det än
var. Eftersom hon inte heller var någon revolutionär i radikal fransk stil kände
hon säkert ändå tacksamhet över att monarkin befästs med en tronföljare. Även
om stockholmarna störts i sin sömn av kanonaden natten till 9 november 1799
fanns det de som haft det svårare. Den unga drottning Fredrika hade kämpat i
nära ett dygn innan födslovåndorna var överståndna. Hennes ”faster” hertiginnan
Elisabet Charlotta, lika noga med sin dagbok som Årstafrun, hade hållit om den
stackars förstagångsföderskan hela tiden och kände sig nästan lika utpumpad som
hon. Tillslut hade allt gått väl. Pojken var ”ovanligt stor och duktig”,
noterade hertiginnan i ett brev. Hovets glädje kände inga gränser. Mitt i
natten skyndade man till Storkyrkan att hålla Te Deum. Den tjänsteförrättande
prästen var så till sig att han inte fann de vanliga stora orden vid en kunglig
födsel. Han uttryckte helt enkelt vad de alla kände just då: ”Kungen är full, drottningen
är full – hela nationen är full av glädje”. En åhörare som senare fick frågan
om kyrkan varit full svarade sarkastiskt: ”Det var inget mot vad prästen var”.
Om pojkens namn fanns inga tvivel; han skulle heta Gustav som sin far och
farfar.
Att visa
glädje då en prins föds är kutym vid hovet, särskilt om det gäller kungens första
barn och visst fanns det sådana som låtsades gladare än de kanske var. Man
märkte att hertig Karls glädje var en aning konstlad. Att brorsonen fått en arvinge flyttade ned
honom ett steg i tronföljden och dessutom hade han själv mist en son året
innan. Egentligen hade hertigen hoppats slippa närvara vid förlossningen men
eftersom den dragit ut på tiden så länge hade han och hustrun kommit fram i god
tid. En som definitivt inte hycklade glädje var kungen själv. Gustav Adolf var
gladare än någonsin och vid dopet en dryg vecka senare blev han så rörd att
han brast i gråt. En del trodde att det berodde på det osäkra läget för kungar nere
på kontinenten – tårar av lättnad att dynastin befästs eller tårar av oro för
sonens framtid men hur underbart måste det inte ha varit för Gustav Adolf att
få en egen son. När han själv föddes nästan på dagen 21 år tidigare hade
stämningen vid hovet varit helt annorlunda. Misstankar att pojken inte var son
till Gustav III hade spritts redan innan han föddes. Kungens egen mor och
kanske också hans bröder antydde att hovstallmästare Munck lägrat drottningen
för att skänka dynastin en arvinge. De uppslitande dispyterna ledde till en
brytning mellan kungen och änkedrottningen, som inte möttes igen förrän den
stolta kvinnan låg på dödsbädden. Den då treårige Gustav Adolf blev så tagen av
mötet med farmodern att han brast i gråt efteråt Jag glömmer aldrig farmor, sade
han.[1]
Pojkens uppväxtår blev påfrestande. Föräldrarnas relation var ansträngd och
pojken levde ensam, endast omgiven av hovmän och lärare. Till råga på allt blev
Gustav III skjuten då prinsen var tretton år. Efter faderns död kom den
omyndige kungen i kläm mellan de kotterier som kämpade om makten. Det var bara
tre år sedan han blivit myndig och själv tagit regeringstyglarna i sin hand. Nu
hade Gustav Adolf en vacker drottning och en egen son, det yttre beviset på att
han blivit man och sin egen herre. Och all sympati hovet visade honom och hans
lilla familj. Var det underligt om han grät av glädje? Han visste inget
underbarare än att vara tillsammans med sonen och hustrun och den närmaste
tiden efter födelsen och dopet var det nästan så att kungen försummade sina
ämbetsplikter. Snart var Fredrika gravid igen. Hyllningarna strömmade in men
som alltid fanns det folk som ironiserade över all panegyrik. Studenterna i Uppsala
tog sig före att sjunga en parodi på en psalm om Jesu födelse, där de bland
annat konstaterade
Vore
inte det barnet i Sverige fött
så skulle monarkin
evinnerligen dött.
Denna lilla satir renderade ynglingarna en avbasning från HM konungen personligen,
Till
övervägande delen var reaktionerna på prins Gustavs födelse positiva och trots,
eller kanske på grund av, att vi vet att kungen och hans familj så småningom
förvisades ur landet är det rörande att 200 år efteråt läsa om den allmänna
glädjen. En hyllning till prins Gustav från en finlandsvensk skald kan tjäna
både som ett lämpligt slut på denna text och en passande hyllning till våra
dagars alla nya kungligheter, manliga som kvinnliga.
Låt honom utan blod bli
sina fäders like
Och Sverige genom dygd ett stort och
lyckligt rike.[2]
[1] Jorden återges
här ungefär som de skall ha yttrats. Det ordagranna citatet finns i Herman
Lindqvists bok ”Gustavs dagar”.
[2]
Beskrivningen av prinsens födelse och reaktionerna på den är hämtade ur första
kapitlet avHarald Hultmans bok ”Prinsen av Vasa”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar