Åter stod en
samling höga herrar på the Green i Towern i London och väntade på en fängslad,
vanärad drottning. De flesta som varit med den gången för snart sex år sedan
var på plats idag också men några av åskådarna från då saknades. Norfolk och
Suffolk hade uteblivit, Suffolk var sjuk och Norfolk kände kanske att han inte
orkade närvara då ytterligare en kvinnlig släkting miste huvudet. Denna gång
bar kvinnan dessutom hans eget namn. Cromwell, som lett processen 1536, var
inte heller närvarande. Han hade själv avrättats här för drygt 18 månader
sedan. (Åh, så kungen ångrade det nu). Det var delvis för den ovärdiga kvinnans
skull, hon som just kom vandrande upp mot dem, som den trogne sekreteraren
avrättats. Kvinnan var sig inte heller lik från förra gången, varken till sätt eller utseende.
Drottning Anne hade varit lång och slank. Kvinnan som nu ledsagades till
stupstocken var liten och bräcklig. Anne hade varit modig och tappert trotsig i
det sista. Denna kvinna tycktes knappt kunna gå av svaghet och ångest. Hon var
inte heller ensam om sitt öde, en annan kvinna gick med henne till samma slut.
Knappt sex år tidigare hade våren stått på gränsen till sommar, nu blåste kalla
vintervindar kring den gamla borgen. Bödeln var dessutom den vanlige
skarprättaren, inte någon fäktare från Calais.
Om man
jämför Katherine Howard med hennes olyckssyster och företräderska märker man
hur olika två öden kan gestalta sig, även om ursprunget är detsamma rent
ståndsmässigt och slutet blir alldeles likt. Trots att de var kusiner skulle
den stolta, bildade Anne Boleyn knappast nedlåtit sig att se åt den obetydliga
Howarddottern. Om de någonsin träffades försvann den knappt tonåriga flickan
säkert i mängden i det stora hushåll hon vistades i. Katherines far kom från en
framstående adelsfamilj men tycks själv ha saknat kraft och vilja att uträtta
något nämnvärt. Naturligtvis var han krigare som de flesta av sitt stånd, men
lyckades inget vidare i yrket. Tjänsten som skattmästare i Calais avskedades
han från kort före sin död i slutet av 1530-talet[1]
Det var inte tal om att skicka Katherine, en av de yngre i lord Edmunds stora
familj, till något främmande hov på kontinenten, som hans svåger Thomas hade
gjort med sin dotter Anne. Flickan hamnade istället hos sin faders styvmor,
änkehertiginnan Agnes av Norfolk. Denna äldre dam hade ett stort hushåll där
flera unga släktingar och andra adelsbarn uppfostrades i väntan på att så
småningom föras ut i livet, flickorna kanske till hovtjänst innan de gifte sig
med någon passande man, pojkarna till karriär i rikets tjänst. Hertiginnan
försökte hålla på de goda sederna i sitt hus men när många ungdomar lever tätt
inpå varann uppstår närmast oundvikligt intimare relationer mellan några av
dem. Katherine var inte överdrivet vacker och ganska liten till växten. Inte heller
var hon särskilt spirituell i tal och åthävor men hennes bräcklighet bidrog
kanske till att väcka männens åtrå. Dessutom förde hon sig behagfullt och hade
ett älskvärt ansiktsuttryck. Katherine hade med andra ord vad vi skulle kalla
charm.
År 1536, samtidigt som Anne Boleyns liv gick
mot sitt slut, anställdes en man vid namn Mannox hos hertiginnan Agnes för att
ge undervisning i musik. Han blev
förtjust i den 15-åriga Katherine och de träffades ofta. Läraren hävdade senare
att han aldrig haft samlag med flickan men någon form av intimare kontakt måste
ha förekommit. Katherine berättade under förhör att hon låtit Mannox ”röra vid
hemliga delar av min kropp. Vilket varken var passande för mig att tillåta
eller av honom att begära”. Deras lilla svärmeri tycks ha kommit ut men fick
inga allvarligare följder.[2]
I hertiginnans hushåll bodde också en ung man som hette Francis Dereham Han var
av relativt god härkomst men inte passande för en högadlig flicka. Icke desto
mindre besökte han den sovsal där hertiginnans unga skyddslingar bodde och nu
tycks det ha blivit allvarligt. Francis och Katherine låg tillsammans i hennes
säng. I början var han helt påklädd men tillslut var de båda nakna och ”han
nyttjade mig som en man gör med sin hustru”. Omgivningen förstod vad som pågick
och den svartsjuke musikläraren skvallrade för husets härskarinna. Denna skred
till fysisk handling mot de båda ungdomarna men inte heller nu hände något
mera. Derehsm reste så småningom till Irland och lämnade en summa pengar i
Katherines förvar. De var sannolikt trolovade vid hans avresa. Medan Francis
var borta flyttade Katherine till sin farbror hertigen av Norfolk och kom så
småningom till hovet, där kung Henrik stod i begrepp att gifta sig för fjärde gången.
Drottningen, den tyska prinsessan Anna av Kleve, blev emellertid en besvikelse
för kungen, som snart fick ögonen på hennes hovdam, Katherine Howard. Han blev
blixtförälskad. Med berömvärd raskhet
ordnades arrangemangen för en skilsmässa från Anna, ett förfarande som man
numera var van vid i kungens omgivning . Om Katherines vuxna släktingar hyste
tveksamhet inför tanken att skicka den inte helt oskyldiga, men heller inte
alltför begåvade, flickan till den egocentriske konungens bädd förteg de detta.
Äran och makten som skulle tillfalla huset Howard om en av dem blev drottning
var för stor. Dessutom visste man av erfarenhet att Henrik VIII äktade vem han
behagade. Den enda som måste offras var Thomas Cromwell, kungens trogne sekreterare,
som alltför ivrigt verkat för det senaste äktenskapet och dessutom var för
protestantisk för sin herres smak. Han greps och avrättades i juli 1540. Samma
dag vigdes den knappt 50-årige kungen vid den knappt 20-åriga Katherine Howard.[3]
I början tycktes allt väl. Kungen visade öppet sin förtjusning i den unga
drottningen och de som såg dem tillsammans fick intrycket att han var mer fäst
vid henne än vid någon av sina tidigare hustrur. Hon överöstes med dyrbara
presenter och uppvaktningen lydde hennes minsta vink. Kungen kallade henne ”Min
ros utan törnen”. Då och då kom Anna av Kleve och hälsade på vid hovet. Det
fanns inga tecken till den fiendskap som hade rått mellan kungens första hustru
och Anne Boleyn De två kvinnorna dansade tvärtom med varandra vid
nyårsfestligheterna 1541. Också kungen och Anna kom väl överens. Om
familjelyckan tycktes fullkomlig var förhållandet tyvärr inte detsamma med kung
Henriks hälsa. Han led av bensår och hade blivit allt fetare med åren. I mars
1541 låg han sjuk i två veckor och ville inte träffa Katherine under tiden. Den
unga flickan började nu intressera sig för en av kungens uppvaktade hovmän,,
Thomas Culpeper, en av dessa charmiga odågor som verkar ha en viss
dragningskraft på yngre, levnadsglada kvinnor.[4]
De var avlägset släkt med varandra och tycks ha träffats flyktigt tidigare. I
april skrev drottningen ett tafatt brev till sin kavaljer, där hon talade om
sin längtan efter honom och bad honom besöka henne när hovdamen lady Rochford
var i tjänst, eftersom hon då hade mera tid ”att stå till ert förfogande”. Hon
signerade brevet:
”Er så länge livet varar
Katherine”.[5]
Varför
Katherine handlade på detta sätt kan diskuteras. Vi måste minnas att hon
troligen inte kände till de närmare detaljerna kring sin släkting Annes fall
fem år tidigare, då hon själv just gjorde sina första spännande erfarenheter av
en man. I den slutna värld där hon då levde diskuterades antagligen inte det
öde som drabbat kusinen särskilt noga. Som jag tidigare nämnt är det knappast
troligt att de kände varandra närmare;(Anne var tjugo år äldre än Katherine och
rörde sig i helt andra miljöer). Det faktum att Katherine hänvisar till lady
Rochford som något av en förtrogen i brevet till Culpeper är talande. lady Rochford
var änka efter drottning Annes bror George och hade under processen mot de båda
syskonen hävdat, eller åtminstone antytt, att de hade ett förhållande, vilket hade fört hennes make till
stupstocken några dagar före Annes död 1536. Att göra en kvinna med ett dylikt
förflutet till förtrogen i egna otillåtna kärleksaffärer tyder antingen på en
dumhet gränsande till det otroliga eller på att Katherine faktiskt inte kände
till hovdamens medverkan i kusinens undergång. Även om drottning Katherine
brukar anses för naiv av historiska bedömare tror jag personligen att hon varit
ovetande i saken. Det finns gränser även för naivitet. Om vi utgår från att
drottningen betraktade lady Rochford som en pålitlig väninna i vars närvaro hon
fritt kunde umgås med sin kavaljer, var det enda hon egentligen behövde frukta
att bli gravid med honom. Som hon senare sade hade hennes tidigare erfarenheter
lärt henne hur en kvinna kunde undvika ett oönskat havandeskap. Så länge hon
fortsatte att göra kungen glad och dela säng med honom när han önskade fanns det
alltså inget verkligt skäl för drottningen att neka sig nöjet att umgås med en
charmig yngre man, som säkert var mer spännande än en lynnig och sjuklig gammal
despot vilken förväntade sig att hela världen skulle stå på tå för honom. Det
enda som kunde stämma till eftertanke var den egna tryggheten, något som den
olyckliga drottningen aldrig lärt sig att ta vara på.
Under hösten
och tidiga vintern 1541 for kungaparet på rundresa i norr. Färden blev en
lysande triumf för dem båda men de delade tydligen inte alltid säng. Efter
hemkomsten till Hampton Court 1 november tackade kungen Gud Fader för att han
skänkt honom den underbara drottning Katherine och till sist givit honom ett
helt harmoniskt äktenskap. Någon dag senare inträffade katastrofen.
Familjen Howard
var katolsk. Att en av dem gjordes till drottning oroade det nya protestantiska
parti som önskade fortsatta reformer inom kyrkan. En av dessa protestanter
hette John Lacelles. Hans syster Mary hade tidigare tjänstgjort hos
änkehertiginnan Agnes av Norfolk och hade avslöjat för brodern vad Katherine
haft för sig där. Under kungaparets resa sökte John upp ärkebiskop Cranmer av
Canterbury, samme man som en gång krönt Anne Boleyn till drottning, och berättade
både om Katherines ungdomsförhållande med Francis Dereham och om de mer
oskyldiga sexuella lekarna med Mannox. Den stackars prelaten visste sig ingen
levandes råd. Hur skulle han våga säga kungen att hans oskuldsfulla
flickdrottning i själva verket hade haft sexuella förbindelser med andra män
innan hon gifte sig och att hon antagligen lovat bort sig till Dereham? Bara
det faktum att de två haft samlag var enligt kyrkan att betrakta som en trolovning.
Hur skulle kungen reagera: tänk om han trodde att Cranmer spred falska rykten
för att skada drottningen! Tillslut bestämde sig biskopen för att helt enkelt
ge Henrik Lacelles¨ skriftliga berättelse då denne deltog i mässan dagen efter
hemkomsten från resan i norr. I förstone trodde kungen inte sina ögon. Detta
måste vara en sammansvärjning av drottningens fiender! Han beslöt i alla fall
att reda ut saken. Dessvärre hade Dereham fått tjänst hos drottningen, kanske
för att få honom att tiga om det förflutna. När han utsattes för frågor
beträffade sina kontakter med Katherine nämnde Dereham Culpepers namn för att
visa att han inte var ensam skyldig.[6] Kammartjänaren greps genast. Ju fler detaljer
som kom fram, desto mer rasande blev kungen. Han skrek att ”den lastbara
kvinnan” skulle få lida dubbelt mot den njutning hennes syndfullhet skänkt
henne. Han grät och beklagade sitt öde att ha gift sig med så många ”illa
lämpade” kvinnor. Däremot tycks han inte ha reflekterat över all sorg och
bedrövelse han själv vållat sina hustrur och barn i sin jakt på kärlek och
arvtagare till tronen. Cranmer fick på sin lott att förhöra Katherine om
anklagelserna mot henne. Den stackars flickan var helt ifrån sig och biskopen
kunde inte undgå att känna medlidande. Drottningen framställde det som om
Dereham tvingat henne till samlag, vilket inte var sant. Om hon istället erkänt
att hon faktiskt varit förlovad med honom kunde hon kanske ha räddat sitt liv,
eftersom hon i så fall i praktiken var hans hustru och inte kungens. Med tanke
på Henriks despotiska sinnelag och hennes senare kontakter med Culpeper är det
dock långt ifrån säkert. Under utredningen som följde arresterades så många
personer att fängelsehålorna i Towern inte räckte och man tvingades använda
fästningens kungliga gemak som förvaringsplats för de misstänkta. De fyra
huvudanklagade var drottningen, Dereham, Culpeper och hovdamen lady Rochford.
När det gällde Culpeper blev det aldrig riktigt utrett vad som egentligen
förekommit. Att Katherine träffat honom i hemlighet och gett honom presenter
tycks klart men inte hur långt deras förhållande gått. Hur som helst hade
Katherine uppträtt på ett sätt som inte anstod en drottning och med tanke på
kammartjänarens meritlista och formuleringarna i Katherines brev är det ändå
troligt att de haft samlag vid något tillfälle. De var hur som helst ense om att
lägga en stor del av skulden på lady Rochford, som i sin tur skyllde på
drottningen…
Dereham och
Culpeper avrättades 10 december 1541. Egendomligt nog var det Dereham som fick
det svåraste straffet, trots att han inte haft samlag med drottningen efter giftermålet.
Dereham sönderslets levande medan Culpeper ”bara” halshöggs.[7]
Två månader senare fördes Katherine, som sedan mitten av november hållits i
förvar i ett till palats omgjort kloster och under tiden fråntagits sin
drottningvärdighet , till Towern. Där inkvarterades hon i ”drottningens våning”,
antagligen samma rum där kusinen Anne hade suttit. Hon anade att slutet var
nära och var helt otröstlig. 12 februari fick hon veta att hon skulle avrättas.
Hon begärde då att få in stupstocken på sitt rum så att hon kunde öva sig att
ligga på den. Denna smått makabra begäran kom förmodligen ur en förklarlig
önskan att få dö snabbt och utan svåra plågor, vilket man riskerade om
skarprättaren inte träffade rätt. Nästa morgon, 13 februari 1542, fördes hon
till avrättningsplatsen i sällskap med sin hovdam lady Rochford, som skulle
dela hennes öde.
Bortsett
från de små skillnader som återges ovan tillgick allt som det hade gjort vid
Anne Boleyns avrättning 1536. De båda kvinnorna bekände sin skuld och
avrättades. Kropparna fördes till samma kapell där Anne hade begravts.[8]
När man
studerar Katherine Howards öde är det frestande att fundera över begrepp som
skuld och oskuld, tro och otro. Det står å ena sidan klart att drottningen
varit minst sagt oförsiktig i sina kontakter med män i sin omgivning och det är
sannolikt att hon haft någon form av sexuell förbindelse med Culpeper. Å andra
sidan var hon mycket ung, kring tjugo år och på intet sätt förberedd på att bli
drottning, en roll hon varken begärt att få eller tänkt sig att spela. Hennes
man var trettio år äldre och dessutom sjuklig och despotisk. Hon var van att
umgås ohämmat med män hon fann attraktiva, en ”synd” hon långt ifrån var ensam
om i sin tid och ännu mindre i vår egen. Med tanke på vad kung Henrik själv
tillät sig när det gällde sexualitet kan man med gott samvete säga att han
förtjänade att själv få erfara vad det innebar att bli sviken av den han
älskade.
[1] Varför
han avskedades framgår inte. Med tanke på den beskrivning Antonia Fraser ger av
Edmund Howard kan man misstänka förskingring.
[2] Fraser
ger närmast intrycket att omgivningen låtit den oskyldiga historien passera
utan efterräkningar. Margaret George skriver å andra sidan att Mannox blivit
bortkörd sedan hertiginnan upptäckt vad som försiggick. Om det är sant måste
läraren ändå ha vistats tillräckligt nära Katherine för att kunna följa hennes
fortsatta äventyr. Margaret George Henrik
VIII:s självbiografi del II ”Söndra och härska”. Svensk översättning 1989,
s. 316.
[3]
Åldersskillnaden i sig var inte chockerande. Drygt tio år senare äktade Gustav
Vasa av Sverige en kvinna som var drygt 40 år yngre än han själv och hans son
Johan gjorde något liknande på 1580-talet. Johans andra hustru kom för övrigt
från en bakgrund som inte var helt olik Katherine Howards. Vad som i dessa fall
chockerade omgivningen var parternas nära släktskap. I Henriks fall var det
snarast att han valt bort en kvinna av furstlig börd för en ganska obetydlig
adelsflicka.
[4] Också
kungen uppskattade Culpepper, som var hans kammartjänare. Ändå sades han ha
våldtagit en kvinna och dödat en man som försökte stoppa övergreppet.
[5]
Stavningen av namnet är förbättrad. Drottningen anses ha varit dålig på att
skriva Vid en jämförelse mellan hennes stavning och korrekt engelska, som
Fraser gör i sin bok, påminner brevet om de fel en skolelev lätt gör innan
språket hunnit sätta sig. En fråga Fraser inte tar upp är hur pass reglerad
engelsk stavning var på 1500-talet. För övrigt var det, vilket Fraser nämner,
inte självklart ens för en dåtida adelsdam att kunna skriva.
[6] Eftersom
Dereham med största sannolikhet inte haft någon sexuell relation med
drottningen efter hennes giftermål var han ju egentligen inte skyldig till
något annat än att ha legat med en ung, ogift flicka, vilket har
förekommit i alla tider.
[7] Den
troligaste förklaringen är att kungen vredgades på den man som haft sex med
Katherine före honom själv.
[8] Denna
text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur i svensk översättning från 1995, kapitel
15-16.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar