torsdag 21 juli 2016

Ännu en drottning i Towern


Åter stod en samling höga herrar på the Green i Towern i London och väntade på en fängslad, vanärad drottning. De flesta som varit med den gången för snart sex år sedan var på plats idag också men några av åskådarna från då saknades. Norfolk och Suffolk hade uteblivit, Suffolk var sjuk och Norfolk kände kanske att han inte orkade närvara då ytterligare en kvinnlig släkting miste huvudet. Denna gång bar kvinnan dessutom hans eget namn. Cromwell, som lett processen 1536, var inte heller närvarande. Han hade själv avrättats här för drygt 18 månader sedan. (Åh, så kungen ångrade det nu). Det var delvis för den ovärdiga kvinnans skull, hon som just kom vandrande upp mot dem, som den trogne sekreteraren avrättats. Kvinnan var sig inte heller lik från förra gången, varken till sätt eller utseende. Drottning Anne hade varit lång och slank. Kvinnan som nu ledsagades till stupstocken var liten och bräcklig. Anne hade varit modig och tappert trotsig i det sista. Denna kvinna tycktes knappt kunna gå av svaghet och ångest. Hon var inte heller ensam om sitt öde, en annan kvinna gick med henne till samma slut. Knappt sex år tidigare hade våren stått på gränsen till sommar, nu blåste kalla vintervindar kring den gamla borgen. Bödeln var dessutom den vanlige skarprättaren, inte någon fäktare från Calais.

Om man jämför Katherine Howard med hennes olyckssyster och företräderska märker man hur olika två öden kan gestalta sig, även om ursprunget är detsamma rent ståndsmässigt och slutet blir alldeles likt. Trots att de var kusiner skulle den stolta, bildade Anne Boleyn knappast nedlåtit sig att se åt den obetydliga Howarddottern. Om de någonsin träffades försvann den knappt tonåriga flickan säkert i mängden i det stora hushåll hon vistades i. Katherines far kom från en framstående adelsfamilj men tycks själv ha saknat kraft och vilja att uträtta något nämnvärt. Naturligtvis var han krigare som de flesta av sitt stånd, men lyckades inget vidare i yrket. Tjänsten som skattmästare i Calais avskedades han från kort före sin död i slutet av 1530-talet[1] Det var inte tal om att skicka Katherine, en av de yngre i lord Edmunds stora familj, till något främmande hov på kontinenten, som hans svåger Thomas hade gjort med sin dotter Anne. Flickan hamnade istället hos sin faders styvmor, änkehertiginnan Agnes av Norfolk. Denna äldre dam hade ett stort hushåll där flera unga släktingar och andra adelsbarn uppfostrades i väntan på att så småningom föras ut i livet, flickorna kanske till hovtjänst innan de gifte sig med någon passande man, pojkarna till karriär i rikets tjänst. Hertiginnan försökte hålla på de goda sederna i sitt hus men när många ungdomar lever tätt inpå varann uppstår närmast oundvikligt intimare relationer mellan några av dem. Katherine var inte överdrivet vacker och ganska liten till växten. Inte heller var hon särskilt spirituell i tal och åthävor men hennes bräcklighet bidrog kanske till att väcka männens åtrå. Dessutom förde hon sig behagfullt och hade ett älskvärt ansiktsuttryck. Katherine hade med andra ord vad vi skulle kalla charm.

 År 1536, samtidigt som Anne Boleyns liv gick mot sitt slut, anställdes en man vid namn Mannox hos hertiginnan Agnes för att ge undervisning i musik.  Han blev förtjust i den 15-åriga Katherine och de träffades ofta. Läraren hävdade senare att han aldrig haft samlag med flickan men någon form av intimare kontakt måste ha förekommit. Katherine berättade under förhör att hon låtit Mannox ”röra vid hemliga delar av min kropp. Vilket varken var passande för mig att tillåta eller av honom att begära”. Deras lilla svärmeri tycks ha kommit ut men fick inga allvarligare följder.[2] I hertiginnans hushåll bodde också en ung man som hette Francis Dereham Han var av relativt god härkomst men inte passande för en högadlig flicka. Icke desto mindre besökte han den sovsal där hertiginnans unga skyddslingar bodde och nu tycks det ha blivit allvarligt. Francis och Katherine låg tillsammans i hennes säng. I början var han helt påklädd men tillslut var de båda nakna och ”han nyttjade mig som en man gör med sin hustru”. Omgivningen förstod vad som pågick och den svartsjuke musikläraren skvallrade för husets härskarinna. Denna skred till fysisk handling mot de båda ungdomarna men inte heller nu hände något mera. Derehsm reste så småningom till Irland och lämnade en summa pengar i Katherines förvar. De var sannolikt trolovade vid hans avresa. Medan Francis var borta flyttade Katherine till sin farbror hertigen av Norfolk och kom så småningom till hovet, där kung Henrik stod i begrepp att gifta sig för fjärde gången. Drottningen, den tyska prinsessan Anna av Kleve, blev emellertid en besvikelse för kungen, som snart fick ögonen på hennes hovdam, Katherine Howard. Han blev blixtförälskad.  Med berömvärd raskhet ordnades arrangemangen för en skilsmässa från Anna, ett förfarande som man numera var van vid i kungens omgivning . Om Katherines vuxna släktingar hyste tveksamhet inför tanken att skicka den inte helt oskyldiga, men heller inte alltför begåvade, flickan till den egocentriske konungens bädd förteg de detta. Äran och makten som skulle tillfalla huset Howard om en av dem blev drottning var för stor. Dessutom visste man av erfarenhet att Henrik VIII äktade vem han behagade. Den enda som måste offras var Thomas Cromwell, kungens trogne sekreterare, som alltför ivrigt verkat för det senaste äktenskapet och dessutom var för protestantisk för sin herres smak. Han greps och avrättades i juli 1540. Samma dag vigdes den knappt 50-årige kungen vid den knappt 20-åriga Katherine Howard.[3] I början tycktes allt väl. Kungen visade öppet sin förtjusning i den unga drottningen och de som såg dem tillsammans fick intrycket att han var mer fäst vid henne än vid någon av sina tidigare hustrur. Hon överöstes med dyrbara presenter och uppvaktningen lydde hennes minsta vink. Kungen kallade henne ”Min ros utan törnen”. Då och då kom Anna av Kleve och hälsade på vid hovet. Det fanns inga tecken till den fiendskap som hade rått mellan kungens första hustru och Anne Boleyn De två kvinnorna dansade tvärtom med varandra vid nyårsfestligheterna 1541. Också kungen och Anna kom väl överens. Om familjelyckan tycktes fullkomlig var förhållandet tyvärr inte detsamma med kung Henriks hälsa. Han led av bensår och hade blivit allt fetare med åren. I mars 1541 låg han sjuk i två veckor och ville inte träffa Katherine under tiden. Den unga flickan började nu intressera sig för en av kungens uppvaktade hovmän,, Thomas Culpeper, en av dessa charmiga odågor som verkar ha en viss dragningskraft på yngre, levnadsglada kvinnor.[4] De var avlägset släkt med varandra och tycks ha träffats flyktigt tidigare. I april skrev drottningen ett tafatt brev till sin kavaljer, där hon talade om sin längtan efter honom och bad honom besöka henne när hovdamen lady Rochford var i tjänst, eftersom hon då hade mera tid ”att stå till ert förfogande”. Hon signerade brevet:

             ”Er så länge livet varar

                  Katherine”.[5]



Varför Katherine handlade på detta sätt kan diskuteras. Vi måste minnas att hon troligen inte kände till de närmare detaljerna kring sin släkting Annes fall fem år tidigare, då hon själv just gjorde sina första spännande erfarenheter av en man. I den slutna värld där hon då levde diskuterades antagligen inte det öde som drabbat kusinen särskilt noga. Som jag tidigare nämnt är det knappast troligt att de kände varandra närmare;(Anne var tjugo år äldre än Katherine och rörde sig i helt andra miljöer). Det faktum att Katherine hänvisar till lady Rochford som något av en förtrogen i brevet till Culpeper är talande. lady Rochford var änka efter drottning Annes bror George och hade under processen mot de båda syskonen hävdat, eller åtminstone antytt,  att de hade ett förhållande, vilket hade fört hennes make till stupstocken några dagar före Annes död 1536. Att göra en kvinna med ett dylikt förflutet till förtrogen i egna otillåtna kärleksaffärer tyder antingen på en dumhet gränsande till det otroliga eller på att Katherine faktiskt inte kände till hovdamens medverkan i kusinens undergång. Även om drottning Katherine brukar anses för naiv av historiska bedömare tror jag personligen att hon varit ovetande i saken. Det finns gränser även för naivitet. Om vi utgår från att drottningen betraktade lady Rochford som en pålitlig väninna i vars närvaro hon fritt kunde umgås med sin kavaljer, var det enda hon egentligen behövde frukta att bli gravid med honom. Som hon senare sade hade hennes tidigare erfarenheter lärt henne hur en kvinna kunde undvika ett oönskat havandeskap. Så länge hon fortsatte att göra kungen glad och dela säng med honom när han önskade fanns det alltså inget verkligt skäl för drottningen att neka sig nöjet att umgås med en charmig yngre man, som säkert var mer spännande än en lynnig och sjuklig gammal despot vilken förväntade sig att hela världen skulle stå på tå för honom. Det enda som kunde stämma till eftertanke var den egna tryggheten, något som den olyckliga drottningen aldrig lärt sig att ta vara på.

Under hösten och tidiga vintern 1541 for kungaparet på rundresa i norr. Färden blev en lysande triumf för dem båda men de delade tydligen inte alltid säng. Efter hemkomsten till Hampton Court 1 november tackade kungen Gud Fader för att han skänkt honom den underbara drottning Katherine och till sist givit honom ett helt harmoniskt äktenskap. Någon dag senare inträffade katastrofen.

Familjen Howard var katolsk. Att en av dem gjordes till drottning oroade det nya protestantiska parti som önskade fortsatta reformer inom kyrkan. En av dessa protestanter hette John Lacelles. Hans syster Mary hade tidigare tjänstgjort hos änkehertiginnan Agnes av Norfolk och hade avslöjat för brodern vad Katherine haft för sig där. Under kungaparets resa sökte John upp ärkebiskop Cranmer av Canterbury, samme man som en gång krönt Anne Boleyn till drottning, och berättade både om Katherines ungdomsförhållande med Francis Dereham och om de mer oskyldiga sexuella lekarna med Mannox. Den stackars prelaten visste sig ingen levandes råd. Hur skulle han våga säga kungen att hans oskuldsfulla flickdrottning i själva verket hade haft sexuella förbindelser med andra män innan hon gifte sig och att hon antagligen lovat bort sig till Dereham? Bara det faktum att de två haft samlag var enligt kyrkan att betrakta som en trolovning. Hur skulle kungen reagera: tänk om han trodde att Cranmer spred falska rykten för att skada drottningen! Tillslut bestämde sig biskopen för att helt enkelt ge Henrik Lacelles¨ skriftliga berättelse då denne deltog i mässan dagen efter hemkomsten från resan i norr. I förstone trodde kungen inte sina ögon. Detta måste vara en sammansvärjning av drottningens fiender! Han beslöt i alla fall att reda ut saken. Dessvärre hade Dereham fått tjänst hos drottningen, kanske för att få honom att tiga om det förflutna. När han utsattes för frågor beträffade sina kontakter med Katherine nämnde Dereham Culpepers namn för att visa att han inte var ensam skyldig.[6]  Kammartjänaren greps genast. Ju fler detaljer som kom fram, desto mer rasande blev kungen. Han skrek att ”den lastbara kvinnan” skulle få lida dubbelt mot den njutning hennes syndfullhet skänkt henne. Han grät och beklagade sitt öde att ha gift sig med så många ”illa lämpade” kvinnor. Däremot tycks han inte ha reflekterat över all sorg och bedrövelse han själv vållat sina hustrur och barn i sin jakt på kärlek och arvtagare till tronen. Cranmer fick på sin lott att förhöra Katherine om anklagelserna mot henne. Den stackars flickan var helt ifrån sig och biskopen kunde inte undgå att känna medlidande. Drottningen framställde det som om Dereham tvingat henne till samlag, vilket inte var sant. Om hon istället erkänt att hon faktiskt varit förlovad med honom kunde hon kanske ha räddat sitt liv, eftersom hon i så fall i praktiken var hans hustru och inte kungens. Med tanke på Henriks despotiska sinnelag och hennes senare kontakter med Culpeper är det dock långt ifrån säkert. Under utredningen som följde arresterades så många personer att fängelsehålorna i Towern inte räckte och man tvingades använda fästningens kungliga gemak som förvaringsplats för de misstänkta. De fyra huvudanklagade var drottningen, Dereham, Culpeper och hovdamen lady Rochford. När det gällde Culpeper blev det aldrig riktigt utrett vad som egentligen förekommit. Att Katherine träffat honom i hemlighet och gett honom presenter tycks klart men inte hur långt deras förhållande gått. Hur som helst hade Katherine uppträtt på ett sätt som inte anstod en drottning och med tanke på kammartjänarens meritlista och formuleringarna i Katherines brev är det ändå troligt att de haft samlag vid något tillfälle. De var hur som helst ense om att lägga en stor del av skulden på lady Rochford, som i sin tur skyllde på drottningen…

Dereham och Culpeper avrättades 10 december 1541. Egendomligt nog var det Dereham som fick det svåraste straffet, trots att han inte haft samlag med drottningen efter giftermålet. Dereham sönderslets levande medan Culpeper ”bara” halshöggs.[7] Två månader senare fördes Katherine, som sedan mitten av november hållits i förvar i ett till palats omgjort kloster och under tiden fråntagits sin drottningvärdighet , till Towern. Där inkvarterades hon i ”drottningens våning”, antagligen samma rum där kusinen Anne hade suttit. Hon anade att slutet var nära och var helt otröstlig. 12 februari fick hon veta att hon skulle avrättas. Hon begärde då att få in stupstocken på sitt rum så att hon kunde öva sig att ligga på den. Denna smått makabra begäran kom förmodligen ur en förklarlig önskan att få dö snabbt och utan svåra plågor, vilket man riskerade om skarprättaren inte träffade rätt. Nästa morgon, 13 februari 1542, fördes hon till avrättningsplatsen i sällskap med sin hovdam lady Rochford, som skulle dela hennes öde.

Bortsett från de små skillnader som återges ovan tillgick allt som det hade gjort vid Anne Boleyns avrättning 1536. De båda kvinnorna bekände sin skuld och avrättades. Kropparna fördes till samma kapell där Anne hade begravts.[8]     

När man studerar Katherine Howards öde är det frestande att fundera över begrepp som skuld och oskuld, tro och otro. Det står å ena sidan klart att drottningen varit minst sagt oförsiktig i sina kontakter med män i sin omgivning och det är sannolikt att hon haft någon form av sexuell förbindelse med Culpeper. Å andra sidan var hon mycket ung, kring tjugo år och på intet sätt förberedd på att bli drottning, en roll hon varken begärt att få eller tänkt sig att spela. Hennes man var trettio år äldre och dessutom sjuklig och despotisk. Hon var van att umgås ohämmat med män hon fann attraktiva, en ”synd” hon långt ifrån var ensam om i sin tid och ännu mindre i vår egen. Med tanke på vad kung Henrik själv tillät sig när det gällde sexualitet kan man med gott samvete säga att han förtjänade att själv få erfara vad det innebar att bli sviken av den han älskade.  

                      



[1] Varför han avskedades framgår inte. Med tanke på den beskrivning Antonia Fraser ger av Edmund Howard kan man misstänka förskingring.
[2] Fraser ger närmast intrycket att omgivningen låtit den oskyldiga historien passera utan efterräkningar. Margaret George skriver å andra sidan att Mannox blivit bortkörd sedan hertiginnan upptäckt vad som försiggick. Om det är sant måste läraren ändå ha vistats tillräckligt nära Katherine för att kunna följa hennes fortsatta äventyr. Margaret George Henrik VIII:s självbiografi del II ”Söndra och härska”. Svensk översättning 1989, s. 316.
  
[3] Åldersskillnaden i sig var inte chockerande. Drygt tio år senare äktade Gustav Vasa av Sverige en kvinna som var drygt 40 år yngre än han själv och hans son Johan gjorde något liknande på 1580-talet. Johans andra hustru kom för övrigt från en bakgrund som inte var helt olik Katherine Howards. Vad som i dessa fall chockerade omgivningen var parternas nära släktskap. I Henriks fall var det snarast att han valt bort en kvinna av furstlig börd för en ganska obetydlig adelsflicka.
[4] Också kungen uppskattade Culpepper, som var hans kammartjänare. Ändå sades han ha våldtagit en kvinna och dödat en man som försökte stoppa övergreppet.
[5] Stavningen av namnet är förbättrad. Drottningen anses ha varit dålig på att skriva Vid en jämförelse mellan hennes stavning och korrekt engelska, som Fraser gör i sin bok, påminner brevet om de fel en skolelev lätt gör innan språket hunnit sätta sig. En fråga Fraser inte tar upp är hur pass reglerad engelsk stavning var på 1500-talet. För övrigt var det, vilket Fraser nämner, inte självklart ens för en dåtida adelsdam att kunna skriva.
[6] Eftersom Dereham med största sannolikhet inte haft någon sexuell relation med drottningen efter hennes giftermål var han ju egentligen inte skyldig till något annat än att ha legat med en ung, ogift flicka, vilket har förekommit i alla tider.
[7] Den troligaste förklaringen är att kungen vredgades på den man som haft sex med Katherine före honom själv.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur i svensk översättning från 1995, kapitel 15-16.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar