Audiensen

Erik Jöransson Tegel, litografi av Johan Henric Strömmer 


Nyköpings hus, september 1568-

Anna Andersdotter såg sig omkring i rummet. Det var relativt enkelt möblerat, i alla fall för residenset åt en en medlem av den kungliga familjen. Det såg ut som på ett förnämare adelsgods:. Några väggfasta bänkar med dynor och kistor under de stora fönstren. På väggarna hängde bilder med bibliska motiv och, mitt i rummet så att alla kunde se det, ett stort porträtt av gamle kung Gustav, hertigens far som dött för nästan på dagen åtta år sedan. Anna tänkte nervöst på vad hon skulle säga till hertig Karl och framförallt hur hon skulle säga det. Den som ber om en ynnest måste lägga sina ord väl. Hon fick varken vara för undergiven eller sätta sig på sina höga hästar som hustru till kungens närmaste man. Kungens tid var väl ändå snart förbi. Hon såg på sina två äldsta pojkar. Erik satt stilla bredvid henne och Anders rörde oroligt på sig, otålig över den långa väntan. Nils, den yngste sonen, låg i hennes famn.

-          Uppför er väl, viskade hon, för fars skull. Kanske kan vi övertala hertigen att rädda honom.

-          Är inte hertigen lika elak som sin bror Johan, frågade den äldste sonen. Det var hans knektar som grep Far och plundrade vårt hus.

-          Tänk på vad du säger, pojke, viskade modern. De har vårt öde i sina händer. Vi måste visa dem respekt. Buga djupt för hertigen som jag lärt er, så som er far alltid gör när han träffar kungen. Anders nickade trumpet men Erik gjorde en trotsig grimas och svarade inte.     

 En tjänare dök upp och gjorde tecken åt dem att följa honom. De visades in i ett inre rum där en ung man, nästan en pojke, satt bakom ett bord belamrat med papper och böcker, som han tycktes djupt försjunken i. Trots det ungdomliga ansiktet var linjerna kring munnen bistra, som hos någon som upplevt mycket redan tidigt i livet. Hans hår var stramt tillbakakammat över hjässan och tycktes ha formen av ett kors. Efter några ögonblick lyfte han huvudet och såg på besökarna. Anna neg och Anders bugade medan Erik nöjde sig med en lätt huvudrörelse, trots moderns stränga ögonkast. Hertig Karl fortsatte att betrakta dem med ett eftertänksamt uttryck i ansiktet.   

-          Fru Anna, sade han sedan med en röst som lät egendomligt mild för någon med ett sådant utseende. Ni har kommit för er man, intressant?

Kvinnan blev förvånad. Hon hade varken väntat sig att bli mottagen så vänligt eller att hertigen skulle börja samtalet.

-          Ers nåd, sade hon lite trevande men Erik avbröt med gäll stämma.

-          Far är kungens trogne tjänare, skrek han. Ni får inte döda honom!

Anna kände sig förtvivlad. Nu skulle hertigen låta kasta ut dem, kanske rentav fängsla dem som förrädare.

Den unge Karl av Södermanland såg med intresse på pojken med den envist trotsiga blicken, som inte vek för hans.

-          Vad heter gossen, frågade han.

-          Erik, svarade modern lågt, som om hon skämdes att uttala namnet.

Hertigen log. 

-          Jag hör att er man visat trohet mot sin herre. Bra! Det stärker min uppfattning om honom.

-          Vill ers nåd hjälpa min make, frågade Anna ivrigt.

Hertigen suckade djupt och skakade på huvudet.

-          Kära frun, jag kan inget göra.

-          Men herr Jöran har endast tjänat kungen, sa kvinnan bevekande.

Mannen bakom bordet nickade.

-          Jag vet, min fru. Jag vet. Det är inte er makes skuld att det gått som det gjort. Men kung Erik är galen eller förstår åtminstone inte att föra politik. Han har förstört både sitt eget och kungamaktens anseende så totalt att er man måste offras. Det är enda sättet att bevara vår familjs ära. Så länge de där adliga hundarna har honom att ta ut sin vrede på skadar de åtminstone inte er.

-          Kommer ni att efterträda er bror, frågade Anna som insett att hertig Karl verkligen stod på hennes sida.

Denne slog ut med handen i en uppgiven gest.

-          Hertig Johan står näst i tur, sa han och jag är ännu för ung att styra ett helt rike. Gud ska veta att jag gärna såg Johan satt åt sidan. Han är lika förryckt som Erik. Den ene gifter sig med en bondkvinna, den andre med en katolik. Båda förstör vår fars verk!

Hertigen hade rest sig upp och börjat gå omkring i rummet med häftiga steg och det verkade som han talade mest till sig själv. Ansiktet var mörkt som av en häftig vrede. Så lugnade han sig och såg åter på kvinnan och barnen.

-          Men er kan jag hjälpa, sade han och smålog. I mitt hertigdöme kan Johan inte skada er och jag behöver goda tjänare. För tillfället är det adeln som styr, men vid Gud, det kommer inte alltid att förbli så!

-          Tack, ers nåde, viskade Anna och neg djupt för hertig Karl. Denne gav henne en fundersam blick och sade sedan – Jag behöver en ny fataburshustru på slottet, någon som kan hålla ordning på linneförrådet och servisen. Tror frun sig i stånd att utföra den uppgiften?

Anna rodnade djupt och visste inte vad hon skulle säga. Hertigen tycktes ta hennes tvekan som ett jakande svar.

-          Gott! Ni får sysslan tills vidare men minns att då jag talar om ordning så menar jag det också. Den som inte sköter sig hos mig åker ut, om han nu inte mister huvudet.

          Det sista sades med antydan till ett leende. Därpå kastade hertigen en blick på de tre barnen.

-          Era gossar kommer att sättas i skola här i Nyköping, när de blivit stora nog naturligtvis. Vi får se om de kan brukas i mitt kansli i sinom tid. Er äldste gosse tycks ju redan äga en rapp tunga.

Han gick fram till Erik och klappade honom på axeln.

-          Du är en bra pojke, sade hertigen. Om du har det förstånd jag tror kan vi nog skicka dig till studier i Tyskland en dag.  Skulle inte förvåna mig om du blev en lika god tjänare för mig som din far varit för kung Erik. Jag sörjer min bors öde, du din fars men den dagen kommer då vi ska ta hämnd på deras fiender tillsammans. Det svär jag dig!

Helt oväntat omfamnade hertig Karl Jöran Perssons äldste son och satte sig sedan åter bakom skrivbordet.

-          Seså mina vänner, gå nu sade han. Några av mina män tar hand om er och ser till att ni får förplägnad. Han vände sig till fru Anna.

-          Kom tillbaka i morgon, så får vi tala mer om er städsla.

Alltjämt förvirrad och rodnande lämnade kvinnan rummet med yngste sonen på armen och de båda andra i släptåg.

Hertigen såg fundersamt efter dem.

 Än finns möjlighet att göra detta rike starkt, mumlade han. Månne de där gossarna blir mig till hjälp en dag? Nå, än är inte tid att handla.

Hertig Karl av Södermanland återgick till sina räkenskaper. 

Historisk kommentar.

Jöran Persson är väl fortfarande en relativt känd historisk gestalt. Förr framställdes han alltid som en mörk motpol till den godhjärtade Karin Månsdotter vid Erik XIV:s sida. Strindberg bygger delar av sitt drama Gustav Vasa på relationen mellan Erik och Jöran och i samme författares Erik XIV spelar Jöran en huvudroll. I den senare pjäsen framställs dock Jöran övervägande positivt. För min personliga del är Jörans mindre kände son, Erik Tegel, mer intressant. Efter Jörans fängslande och Eriks avsättning ställdes sekreterarens familj på bar backe, även om de enligt sonen fått skyddsbrev av Johan III. Förmodligen för att undgå att bli regelrätt lynchade. Min privata misstanke är att Johans drottning Katarina lagt sig ut för dem. Det var dock hertig Karl, senare Karl IX, som verkligen tog sig an familjen. Han gav änkan anställning och hennes tre söner möjlighet att utbilda sig. I längden visade sig äldste sonen Erik ha störst begåvning. Han skickades till Tyskland 1583 för att studera på hertigens bekostnad. Hans senare verksamhet tyder på att han läst juridik och historia. Då han återkom till Sverige 1587 trädde han i hertigens tjänst. Han var då något över 20 år.

Ända sedan jag första gången hörde talas om Erik Tegel har jag undrat varför hertig Karl tog hand om den hatade Jöran Persons familj. Kanske har Sven Ljung rätt då han i sin avhandling över Tegel från 1939 hänvisar till Karls rättskänsla och heder men jag kan inte värja mig för tanken att hertigen haft vissa baktankar med sitt handlande. Genom att stödja en familj som måste ha varit fullkomligt utfrusna efter kung Eriks fall kunde han vara säker på att i framtiden få tjänare som var lojala mot honom och ingen annan. Erik skulle senare visa sig värdig hertigens förtroende vid riksdagen i Linköping 1600, där ett antal adelsmän dömdes till döden och avrättades. Även om Tegel inte var ensam åklagare tycks han emellanåt ha spelat samma roll som fadern vid riksdagen i Uppsala drygt 30 år tidigare, den riksdag som slutade med Sturemorden. Enligt uppgifter, som visserligen kommer från fientliga källor, ska han inte bara ha fört Karls talan inför domstolen utan också hotat dess ledamöter med hertigens onåd om de inte dömde som han önskade. Vare sig Tegel och hertigen öppet diskuterat sonens möjligheter att få hämnd för sin far, är det rimligt att utgå från att Erik känt sig tillfredsställd med den roll han spelat i Linköping.

Den scen jag här skrivit ner är helt fiktiv och mitt eget påhitt. Ändå är det sannolikt att Jöran Persons änka sökt upp hertigen efter sin mans död för att be om hans hjälp. Att hon då haft med sig sina tre barn är troligt, eftersom det kunde förväntas väcka medlidande. Hertigen måste ju också ha känt till dem för att kunna ta sig an dem. Jag har tagit mig vissa friheter vad gäller berättelsens kronologi och några mindre detaljer. Det var inte förrän 1572 som hustru Anna fick anställning som fataburshistru hos hertig Karl. Hon hade inte heller tjänst på hertigens huvudresidens i Nyköping utan på en underlydande gård i Eskilstuna. Att flytta scenen till september 1568, i omedelbar anslutning till kung Eriks fall och Jörans död, höjer den dramatiska stämningen. Av detta följer att Anna inte kan ha bett för mannens liv hos hertigen i samband med att hon fått sin städsla.  Hur hertig Karl såg på sin politiska framtid 1568, då han bara var 18 år, vet vi inte. Jag utgår från hans eget och Tegels agerande senare i livet. Det är bekant att hertigen under sin karriär både uttryckt ovilja mot och förföljt minst en person som plågat brodern under hans fängelsetid. Kanske önskade han verkligen hämnas broderns öde lika mycket som Erik Tegel ville hämnas sin far.   

Boson Gidner