Det är
sällan en enskild individ betecknas som ”ond”. Anledningen till detta är
naturligtvis att det är svårt att definiera vad ondska egentligen är och ännu
svårare att definiera ”godhet”, vilken är en förutsättning om vi utgår från att
något sådant som total ondska existerar. Som regel brukar den mänskliga
karaktären anses utgöra en blandning av positiva och negativa egenskaper. I
vissa fall dominerar den förra sortens karaktärsdrag, i andra fall den senare.
Ifråga om historiska gestalter är det ofta frestande att sätta en stämpel på
karaktären: ju större roll en person har spelat i sin tid, desto angelägnare
att definiera vederbörandes egenskaper. Ändå är det ganska sällsynt att en
verklig människa helt enkelt placeras inom kategorin ”ond”, respektive ”god”, i
synnerhet i vår ”nyanserade” tid. Ett modernt exempel på en ”ond” människa får
väl anses vara Adolf Hitler, även om han lär ha varit i stånd att visa omtanke
gentemot sin närmaste omgivning. För den som kan och älskar sin Shakespeare
finns det med säkerhet ytterligare en alltigenom ond historisk gestalt, kung
Rikard III av England.
I
författarens pjäs framstår denne regent verkligen som en personifikation av
ondskan själv. Inte nog med att han begår mord och uppträder allmänt
bedrägligt, han närmast skryter med sin grymhet och känslokyla. Endast inför
den sista striden visar han tecken på dåligt samvete. Som i alla bra
berättelser får skurken till slut sitt straff; den gode Henrik Tudor dräper
tyrannen och inför äntligen fred i England. I Sverige utgör ”Kristian Tyrann” och
Gustav Vasa en sorts motsvarighet till Rikard och Henrik i nästa generation, även om ingen skald varit mäktig att skildra dramat med samma klass som den store mästaren. Liksom
Kristian är kung Rikard en historisk gestalt och bör bedömas därefter. Bland
de många förbrytelser som Shakespeare och äldre krönikörer tillskrivit honom är
det särskilt mordet på de två ”prinsarna i Towern” som väcker avsky. Frågan
huruvida kungen verkligen mördade sina unga brorsöner har i vår tid diskuterats
på juridisk nivå https://sv.wikipedia.org/wiki/Prinsarna_i_Towern.
Underförstått: Om Rikard är skyldig är motståndarnas negativa bild av kungen
historiskt riktig. Frågan är om detta stämmer. Naturligtvis är barnamord ett
brott som upprört människor i alla tider, vilket just eftervärldens syn på
Rikard är god illustration till men innebär det eventuella mordet verkligen
att han var en ”ond” människa?
Ingen kan bedömas utan hänsyn till sin samtid. Ritchard Plantagenet, yngre son till hertigen av York,
föddes och växte upp under en osäker tid i Englands historia. Kung Henrik VI
var en välmenande men psykiskt sjuklig man som periodvis var ur stånd att styra
riket. Hertigen av York var i sådana lägen den naturlige regenten med hänsyn till
hans nära släktskap med kungahuset Lancaster. Huset York var i sin tur nära lierat
med adelssläkten Neville, vilken genom ingiften skaffat sig tillgång till stora
egendomar runtom i landet. Hertigen var själv gift med en Neville. Kungens
återkommande svaghetsperioder i kombination med rivaliteten mellan olika
kotterier inom högadeln ledde till stark oro, vilket stundtals urartade i
regelrätt inbördeskrig. 1460 stupade hertigen av York i strid och förklarades
för förrädare av kung Henriks drottning. Kort därefter vände lyckan emellertid
på nytt och hertigens äldste son utropades till kung under namnet Edvard IV. En
stor del av det politiska arbetet bakom detta utfördes av Ritchard Neville,
earl av Warwick, i historien känd som ”kungamakaren”. Henrik VI förklarades
avsatt och spärrades så småningom in i Towern. Han behandlades relativt väl och
den nye kungen tycks ha varit angelägen att hans företrädare inte skulle lida
någon materiell nöd.[1]
Några år efter sitt trontillträde tog kung Edvard det vågade steget att gifta
sig med en engelsk adelsdam av relativt låg börd, Elisabet Woodwille. Kungen
var känd för sina otaliga kvinnohistorier men denna gång var det allvar. Den
unga kvinnan, som kände till Edvards rykte, lär då han gjort närmanden ha sagt:
”Min herre och konung. Jag är inte värdig att bli er hustru men alldeles för
god att bli er älskarinna”. Edvard äktade henne omedelbart.[2]
Äktenskapet väckte ovilja av flera skäl. Inte nog med att Elisabets familj
stått på Lancasters sida i det nyss avslutade inbördeskriget. Hennes talrika
släkt trängde också ut familjen Neville från deras tidigare position som
kungens närmaste rådgivare och drottningen gifte dessutom bort sina anförvanter
med framstående adelsmän, utan hänsyn till åldersskillnad eller parternas egna
åsikter. Svårast var nog chocken för kungamakare Warwick själv: Här hade han
strävat för att göra Edvard av York till kung och skaffa honom en passande
gemål och så gick han och gifte sig efter eget huvud utan ett ord till sin
närmaste förtrogne. Den frustrerade Warwick gjorde uppror mot Edvard flera
gånger och drog sig tillslut inte för att liera sig med den avsatte Henrik VI:s
familj, vilket ledde till att Edvard tvingades gå i exil och Henrik en kort tid
återkom på tronen. Med i detta intrigspel var också kung Edvards yngre bror;
hertig George av Clarance, som pendlade mellan broderns och Warwicks parti lite
som det föll sig. George gifte sig 1469 med Warwicks dotter Isabella. I
slutänden valde han dock att återvända till broderns parti, vilket ledde till
Warwicks nederlag och död. 1471. Senare samma år besegrades Lancasters armé och
Edvard IV återkom till London och sin tron. Kort därefter mördades Henrik VI,
som åter spärrats in i Towern. Därmed tycktes huset Lancaster för alltid vara
krossat.
Vilken
inställning kung Edvards yngste bror Ritchard, hertig av Gloucester, hade till
allt detta är svårt att avgöra. Han var knappt tjugo år då den äldre brodern
återtog tronen 1471. Han hade under några år uppfostrats i earl Warwicks hus
och tycks ha funnit sig väl tillrätta där.[3]
Han bör ha hört sin mentor uttala sig mindre positivt om den otacksamme Edvard
och särskilt negativt om drottning Elisabet, som trängt ut Warwick från hans
ställning som kungens närmaste man. 1472 gifte sig hertig Ritchard med Warwicks
yngre dotter Anne Neville, som en tid varit gift med Edvard av Westminster,
Lancasters kronprins. Att Anne på detta sätt ”bytte sida”, från Lancaster till
York, har tolkats olika. Rikard III:s fiender, med Shakespeare som
oöverträffad mästare, menar att han tvingade eller lockade henne till
giftermålet på falska grunder. En annan version hävdar tvärtom att hertigen mer
eller mindre räddat Anne ur den ohållbara situation hon råkat i efter Lancasterprins
Edvards död i strid.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rikard_III_av_England
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rikard_III_av_England
Hur det än
förhåller sig med detta medförde giftermålet att Anne fick en trygg tillvaro
som svägerska till Edvard IV. Eftersom hon var en Neville är det å andra sidan
knappast troligt att hon omfattat kung Edvards familj med någon större
tillgivenhet. Släkten Woodwilles upphöjelse hade i det långa loppet orsakat
hennes fars död. Att Anne och Ritchard fick en son 1473 innebar dessutom att en
möjlighet öppnat sig till ett framtida tronanspråk. Denna möjlighet blev än
större sedan Edvard IV slutligen avrättat den opålitlige äldre brodern George
av Clarance 1478. Nu stod i realiteten endast kungens båda unga söner mellan hertig
Ritchard och den engelska tronen. Om Ritchard övertog broderns tron skulle
kungamakaren Warwicks ättlingar till slut nå den högsta makten genom hans
dotterson. Kanske var det i själva verket Anne Neville som manade sin man att
drygt 10 år efter deras giftermål ta de steg som skulle göra honom till en av
de mest omtvistade engelska monarkerna och dessutom odödlig genom Shakespeares
mästerverk.
Edvard IV
dog i april 1483. I sitt testamente utsåg han hertigen av Gloucester till
förmyndare för den tolvårige tronföljaren, prins Edvard av Wales.[4]
Under broderns hela regeringstid hade
hertigen visat sig lojal, i motsats till flera andra i kungens närmaste
omgivning. Vare sig han följde en på förhand uppgjord plan eller lydde en
plötslig impuls slog Ritchard emellertid nu om. Då prinsen fördes från sitt
Walesiska residens för att krönas i London grep hertigen under färden gossens morbror
Anthony och andra av änkedrottningens släktingar och anhängare som färdades i
prinsens följe, varpå han förklarade sig ensam ansvara för tronföljaren i
egenskap av dennes förmyndare. Prinsen fördes till Towern, men därefter gjordes
ingenting för att genomföra kröningen. Inom kort fick prinsen sällskap av sin
yngre bror, Ritchard av York.[5]
Efter en del mystiska händelser, då flera anhängare till Edvard IV:s änka
arresterades och avrättades för förräderi, förklarades de båda prinsarna i juni
1483 plötsligt vara illegitima. Motiveringen var att deras far i praktiken
skulle ha varit gift då han äktade Elisabet Woodwille. Därmed var deras farbror
närmast i tronföljden. 6 juli 1483 kröntes han till kung Rikard III av
England. Vad som hänt de båda prinsarna i Towern är sedan dess ett mysterium. Blev de båda pojkarna överhuvudtaget mördade,
Var deras farbror i så fall den skyldige och skulle detta innebära att den
klassiska bilden av den onde kung Rikard är historiskt korrekt? Frågan om
prinsarnas öde kan vi i stort sett gå förbi. Båda två eller en av dem kan ha
smugglats ut ur Towern. Det finns exempel på
ynglingar som sagt sig vara hertigen av York, den yngre av de båda prinsarna.
Men det finns också flera liknande fall i historien. Det är påfallande att ingen
någonsin sagt sig vara ”Edvard V”, den rättmätige arvtagaren till huset York.
Om han överlevt borde han förr eller senare hört av sig med sina anspråk på
tronen. Vi kan alltså utgå ifrån att åtminstone den äldste pojken antingen dött
i Towern eller lämnat fästningen och avlidit inom relativt kort tid. Den yngre
kan ha överlevt men det blir i stort sett bara spekulationer. Frågan huruvida
Rikard var skyldig till brorsönernas död måste besvaras med JA. I det
ögonblick han lät parlamentet förklara pojkarna illegitima utsatte han dem
under alla förhållanden för stor fara och vilket deras öde än blev bär
farbrodern ett moraliskt ansvar för det.[6]
Det är inte heller sannolikt att han lät dem leva. Erfarenheterna från de
senaste årens inbördeskrig visade på faran med att låta tronpretendenter
behålla livet. Den i sig oförarglige Henrik VI hade ju återinsatts på tronen
när kungamakaren Warwick blivit missnöjd med sin forne skyddsling Edvard IV och
här gällde det dessutom inte en ”förbrukad” kung med skamfilat anseende utan en
yngling på väg att bli man. Om Rikard på allvar räknade med att grunda en egen
dynasti, det enda logiska skälet till att göra anspråk på tronen, måste han ha insett
att brorsönerna utgjorde ett hot som snarast borde undanröjas. Om någon annan till
äventyrs dödade prinsarna, exempelvis anhängare till ätten Tudor, gjorde de
bara vad kung Rikard förr eller senare skulle ha sett sig tvungen att göra.
Innebär då
detta att Shakespeares bild av ”den onde kung Rikard” är historiskt korrekt?
Svaret på den frågan är enligt min uppfattning NEJ, eller snarare; det beror på
vad man tycker. Att döda ett barn är, som vi konstaterade i början, något som
alltid upprört ”civiliserade” människor men medeltidens syn på liv och död var
samtidigt en annan än vår. Livet var en prövning och det viktiga var att göra
sig förtjänt av Paradiset efter döden. Människor dog dessutom ofta vid unga år.
Ord som ”mänskliga rättigheter” eller medmänsklighet användes inte. Utom möjligen
av framsynta filosofer. Inom de högre samhällsskikten var det väsentliga att
gynna SIN familj, släkt, skyddslingar osv. De brott man eventuellt tvingades
begå i detta syfte var något som avhandlades i biktstolen och sonades med gåvor
till kyrkan eller en pilgrimsfärd. Lika gärna som man kallar Rikard III för
mördare kan man anklaga hans far eller andra medlemmar av den engelska högadeln
för samma sak. Hade de slutit upp kring den svage Henrik VI istället för att
tvista om vem som skulle styra i hans ställe, hade det antagligen inte uppstått
någon jordmån för handlingar som mordet på prinsarna i Towern. Det avgörande
för eftervärldens syn på Rikard III var, precis som i fallet Kristian Tyrann i
Sverige, att han förlorade medan Henrik Tudor vann. Det är som bekant alltid
segraren som skriver historien, vilket aldrig skadar att betänka innan man
fäller sin dom över det länge sedan förflutna.
[1] Enligt uppgift hade ett antal medlemmar ur
kung Edvards eget hushåll till ansvar att se efter den avsatte kung Henrik. Han
skall också ha fått vin från hovet och tillgång till nya kläder. Dessa detaljer
omnämns i de historiska kommentarerna till Conn Igguldens roman ”Blodsfejd” från 2015.Hans kommentarer
är mycket utförliga och visar att författaren i görligaste mån sökt klarlägga
verkligheten bakom sina böcker Då jag hänvisar till Iggulden är det alltid till
hans historiska kommentarer..
[2] Karen
Lindsey Drottning för ett tag, Henrik
VIII:s sex hustrur Svensk översättning 1996, s. 33. Angående Edvard IV som
person, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England
[3] Iggulden.
[4] Med
tanke på kungligheters vana att ge sina söner samma namn böt det kanske
förtydligas att det under senare delen av 1400 talet fanns tre engelska
tronföljare med namnet Edvard: Edvard av Westminster, son till Lancasterkungen
Henrik VI, Edvard IV:s son; den äldste av ”prinsarna i Towern”, Samt Rikard
III:s son med Anne Neville. Alla innehade i tur och ordning titeln ”prins av
Wales” En annan omständighet som de tre har gemensam är att ingen av dem
någonsin besteg tronen..
[5] Att
pojkarna fördes till Towern var i sig inget underligt. Tillträdande kungar och
drottningar brukade vistas dör en tid före kröningen. Så var fallet med både
Henrik VIII och hans andra hustru Anne Boleyn.
[6] Lindsey
skriver med en ironisk underton at Rickard ”skapade en minst sagt rörig
situation” då han lät förklara
brorsönerna för bastarder. Lindsey s. 31-32.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar