Kungliga svenska graviditeter

Häromdagen började jag läsa Peter Ullgrens bok om Magnus Gabriel De la Gardie från 2015, En makalös historia. Där nämndes att hans mor fått sammanlagt 14 barn i sitt äktenskap. Personer i min omgivning förskräcktes över detta utnyttjande av en kvinna, ”som kaniner”, var ett omdöme. Det kom mig att fundera över hur pass barnrika kungliga svenska äktenskap varit genom tiderna. Både adelsfamiljer som de la Gardies och kungliga familjer var tvungna att skaffa ett så pass stort antal arvingar att släkten hade en rimlig chans att överleva. Detta var speciellt viktigt med tanke på hur många barn som dog i späd ålder in på 1800-talet. Hur pass ”utnyttjade” har då svenska drottningar blivit genom tiderna. Har deras enda uppgift varit att producera tronarvingar tills de stupat av utmattning, eller har de ibland sluppit besvärande graviditeter, vilkas slut ofta kunde vara farliga för både mor och barn? Om man studerar det sammanlagda antalet förlossningar i en familj, kontrollerar när de ägt rum och räknar med att de flesta graviditeter fått fortlöpa de vanliga nio månaderna, kan man få en uppfattning om hur pass ofta de äkta männen haft samlag med sina hustrur, på deras önskan eller i kraft av sin ställning som familjens överhuvud. Naturligtvis föreligger möjligheten att paret haft samlag även utan åtföljande graviditet men man får ändå en bild av vad männen begärt av sina makor. Denna undersökning begränsar sig för enkelhets skull till svenska förhållanden och den tar sin början med Gustav Vasa, som anses ha grundlagt våra dagars Sverige och sträcker sig till vår nuvarande regent. Om en kung förlorat sin tron upphör undersökningen. Eventuella graviditeter i efterhand räknas inte. Jag har också räknat bort barn avlade av kungliga älskarinnor, eftersom dessa inte förväntats producera några tronarvingar. Undantaget är Sigrid Vasa, då hennes mor blev drottning varefter hon räknades som svensk prinsessa.    Däremot medräknas äktenskap ingångna av prinsar som senare blivit kungar, även om de inte varit det då hustrun levde. Även vår konungs far, som skulle ha ärvt tronen, ingår i denna ministudie.

Gustav Vasa hade tre gemåler. Drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg hann under fyra års äktenskap endast få en son, Erik, plus ett eventuellt missfall. Margareta Lejonhufvud, som ingick äktenskap med kungen 1536 och dog 1551, tycks däremot under en period av 15 år inte varit mycket annat än gravid. Av deras 10 barn levde 8 till vuxen ålder. Drottningen var sällan fri från graviditeter mer än ett drygt halvår åt gången. Endast från sommaren 1542 till någon gång under senare delen av 1543, dvs. under Dackeupproret, var drottningen inte havande. Riksbyggaren var tydligen angelägen om att befästa sin dynasti inåt och utåt med många arvingar. Den tredje drottningen, Katarina Stenbock, lämnades å andra sidan ifred. Åtminstone föddes inga barn under deras nioåriga äktenskap. Kungen har förmodligen varken känt något behov, eller haft fysisk ork, att utöka familjen ytterligare.  

Erik XIV och hans drottning Karin hann få två barn under sin tid på tronen., Sigrid och Gustav. Eftersom dottern föddes i oktober 1566 och sonen i januari 68 måste det ha gått ungefär ett halvår mellan flickans födelse och den nya befruktningen. Kanske kungen sökte lugna nerverna inför processen mot Sturarna i maj 67 genom kroppsligt umgänge med sin älskade Karin.[1]

Hertig Johan, blivande Johan III, fick tre barn med sin första hustru, Katarina Jagellonica Två av dem föddes under parets tid i fängelse, det tredje några månader innan kung Erik störtades, då paret vistades i Eskilstuna. Exakt datum för den äldsta flickans födelse anges inte men hon var två år gammal när hon avled i februari 1566. Fyra månader senare föddes sonen Sigismund, som alltså bör ha avlats i september 1565. Nästa befruktning bör ha skett under sensommaren 67, ty i maj följande år kom dottern Anna. Kanske firade paret den ljusnande framtid som kunde anas efter Eriks sinnessjukdom. Varför inga fler barn avlades under de följande 15 åren vet vi naturligtvis inte. Kanske bedömde man att två levande barn räckte eller orkade Katarina inte med fler havandeskap. I det senare fallet framstår Johan som en hänsynsfull äkta man. Kungens äktenskap med Gunilla Bielke ingicks i början av 1585. Med tanke på att det dröjde fyra år innan parets enda barn, sonen Johan, föddes i april 1589 verkar det som om giftermålet snarare ingåtts för att skaffa kungen sällskap än för att avla barn – vilket stämmer rätt väl med hans egen motivering inför riksrådet. Att en som ändå avlades under sommaren 88 bottnade kanske i en önskan att skaffa nya tronarvingar sedan Sigismund blivit polsk kung.

Om Johan III var återhållsam när det gällde att avla barn kan detsamma inte sägas om hans äldste son. Sigismunds första äktenskap, med en österrikisk prinsessa, varade 1592-98. Under denna period fick paret fem barn! Ned tanke på att flickan var 19 år när giftermålet ingicks är det kanske inte konstigt att hon avled tidigt.

Sigismunds farbror Karl var något mer återhållsam i att göra sin första hustru gravid men inte mycket. Under en period av tio år, 1579-89, fick Maria av Pfalz sex barn. Från juni 1581 till mars 1583 var hon nästan konstant havande. Att även hon dog tidigt är inte förvånande. Kristina av Holstein var av segt virke och klarade väl av de fyra barnsängar hon genomgick med hertig Karl, senare Karl IX, från 1594 till 1601. Hon blev inte heller gravid lika ofta som sin företräderska. Förmodligen tog makens ökande politiska ansvar mycket av hans tid. Det är också möjligt att hans krafter avtagit med stigande ålder.      
Gustav II Adolf gjorde sin plikt som konung och äkta man så gott han kunde men som vi vet blev resultatet magert enligt tidens synsätt. Inom relativt kort tid genomgick drottningen två missfall och två lyckade förlossningar av flickor, av vilka den ena emellertid snart avled. Om kungen efter den blivande drottning Kristinas födelse 1626 ansåg sin hustru förbrukad som producent av arvingar eller om han helt enkelt hade mindre tid på grund av sina fälltåg i Europa vet vi naturligtvis inte. Under kungens sex sista levnadsår föddes hur som helst inga barn i familjen.

Med Gustav Adolfs regering sker vad som populärt kallas ”ett trendbrott” vad gäller kungliga graviditeter. Under de närmaste 120 åren efter 1626 föddes faktiskt bara åtta barn i svenska kungahuset och de flesta av dem kan skrivas på Karl XI:s konto. Denne konung fick sju barn i ett äktenskap som varade 13 år. Det verkar som drottning Ulrika Eleonora varit nästan konstant gravid från hösten 1680 till 1686. Sedan blev det en kortare paus på något år, innan det var dags för det sista barnet som föddes i januari 1688. Ändå blev det bestående resultatet av denna ”massproduktion” endast tvenne döttrar och en son. Kanske såg kungen de många dödsfallen i familjen som ett tecken av vår herre att här icke skulle avlas några fler barn. Det är också möjligt att det stackars kungaparet helt enkelt inte orkade fortsätta ha sex med varandra. Varför så få barn föddes från 1620- till 1740-talet har diskuterats ganska flitigt, även om det framför allt handlat om Karl XII:s inställning till kvinnor. Det är trots allt ganska sannolikt att det senare 16- och det tidiga 1700-talets krigarkungar inte ansåg sig ha tid att skaffa många barn. Den kung som var mest hemma under denna period blev också den som fick flest barn och omvänt gäller samma sak. Vad Fredrik I beträffar kan med rätta sägas detsamma som Herman Lindqvist säger om Gustav III i sitt Tv-program: ”Han var totalt ointresserad av intimare samvaro, i alla fall med sin hustru”.[2]              

Av de fyra regenterna i Holstein-Gottorpska ätten hade två svårt att få barn. De båda återstående fick relativt många. Lovisa Ulrika skänkte sin man fyra barn på ganska kort tid men som regel gick det något år mellan graviditeterna. Efter Fredrik Adolfs födelse i juli 1750 tog det bortåt två och ett halvt år innan den nya drottningen åter blev havande. Efter dotterns födelse i oktober 1753 fick paret inte fler barn, trots att de hade bortåt 20 år kvar tillsammans. Kanske ville den godhjärtade kungen skona sin hustrus hälsa eller tyckte de båda helt enkelt att det räckte nu. Det är också möjligt att kungaparet efter 1753 varit mer fokuserade på att överhuvudtaget bevara tronen än på att tillverka ett tillräckligt antal arvingar.
Två av Adolf Fredriks söner besteg tronen. Båda hade problem att få barn. I Karl XIII:s fall var detta förmodligen mer betingat av personlig fysisk ovilja mot hustrun, åtminstone som sexpartner, än av fysiska svårigheter. I Gustav III:s fall av båda dessa faktorer. Hur som helst fick Gustav så småningom en son som överlevde spädbarnsåren, vilket inte blev fallet för Karl.

Gustav IV Adolf hade starkt behov av den personliga, fysiska föreningen med en kvinna han älskade, vilket han inte drog sig för att skriva till sin hustru under en mörkare period i sitt liv. Från 1799 till 1802 genomgick Fredrika av Baden tre fullgångna graviditeter + ett missfall. Därefter tycks de politiska problemen ha tagit över och de två återstående barnen kom med bredare mellanrum, 1805 och 1807.[3]

När det gällde att skaffa arvingar till den nya dynastin var det i striktare mening prins Oscar, blivande Oscar I, som grundade huset Bernadotte i Sverige. Oscar och hans hustru tycks ha följt en strategi som sedan, med några få undantag, blivit bestående i familjen – man skaffar ett större antal barn på relativt kort tid och upphör därefter med graviditeterna. Denna teknik tycks som vi sett ha tillämpats även under Adolf Fredrik men hos Bernadotte verkar den ha satts i system, medvetet eller omedvetet.

Kronprinsessan Josephine fick sin förste son i maj 1826. Därefter födde hon ett barn i stort sett varje år fram till 1831. Undantaget är perioden sommaren 1827- våren 1828, då hon inte var gravid. Sedan upphörde havandeskapen, trots att mer än tjugo år återstod av parets äktenskap.

Karl XV:s olyckliga drottning fick två barn på kort tid, av vilka sonen dog inom två år. På grund av sjukdom var drottningen därefter ofruktsam.
Brodern Oscar II gifte sig i juni 1857 och fick en son efter nästan exakt ett år. Därefter blev den duktiga drottning Sofia gravid ytterligare två gånger med ungefär ett halvårs paus mellan varje gång. Efter prins Carls födelse i februari 1861 dröjde det över tre år till nästa havandeskap, som slutade med ”målarprinsen” Eugenes födelse i augusti 1865. Därmed ansågs drottningen tydligen ha gjort sin plikt.
Gustav V och Victoria nöjde sig med tre barn inom loppet av nära 8 år.  Prins Wilhelms födelse ägde rum i juni 1884, vilket betyder att det gått nästan ett år mellan slutet på det första havandeskapet och början av nästa. Därefter dröjde det fyra år till nästa befruktning, som blev den sista. Det är troligt att både fysiska och psykiska orsaker legat bakom den avbrutna fysiska kontakten efter Prins Eriks födelse.
Gustav Adolf, blivande Gustav VI Adolf och Margareta var mycket lyckliga och det märks på att de två äldsta barnen föddes med knappt ett års mellanrum. Sedan tycks paret dragit ned på tempot och låtit det gå något eller några år mellan gångerna. Resultatet blev fem barn, som skulle ha blivit sex om inte olyckan varit framme, inom loppet av 15 år.

Prins Gustav Adolf, som aldrig blev kung, och Sibylla fick också fem barn på 15 år. De var väl utspridda över tid. Bara Birgitta och Desirée  kom till världen med något mer än ett års mellanrum.
Vår nuvarande konung slutligen har fått tre barn på fem år. Vad som kommer att ske inom nästa generation står ännu skrivet i stjärnorna, men visst har det börjat lovande?

Sammanfattande kan konstateras att den tid då svenska drottningar närmast användes som producenter av tronarvingar i huvudsak hör 15- och 1600-talet till. Förmodligen har en nyare tids upplysning gjort sitt goda verk.                    

   

 

       

---

[1] Eftersom Sigrid blev prinsessa vid föräldrarnas giftermål räknar jag här hennes födelse som början på Karins drottningskap, trots att äktenskapet ingicks först följande sommar. 

[2] Detta skall inte tolkas så att Lindqvist menar att Gustav III var homosexuell eller att han hävdar att kungen hade älskarinnor. Han konstaterar, efter det citat som återges ovan, att vi helt enkelt inte vet vilka preferenser kungen hade på detta område och lämnar hela saken med ett småleende och glimten i ögat. Med tanke på detta stämmer orden onekligen bättre in på Fredrik I än Gustav III. 

[3] Det finns en anekdot om att kungen periodvis varit så fokuserad på sexuellt umgänge med sin hustru att Axel von Fersen sett sig föranlåten att be honom att ”skona drottningens hälsa”. Om detta är sant bör den åtminstone utåt allvarligt lagde konungen ha funnit anledning att dra på munnen, med tanke på budbärarens rykte i liknande frågor.