I oktober
1660 var på sitt sätt en märkesdag i Stockholms- och i någon mån Sveriges
historia. Det som hände var i sig inte så uppseendeväckande – det utböt inte
någon eldsvåda eller utkämpades något slag. Pesten gjorde inte sitt intåg i
staden och det hölls inte någon stor fest på slottet eller hos någon högt
uppsatt adelsman. Händelsen fick inte några särskilda följder som på sikt
gjorde den minnesvärd. Den utgör egentligen bara en fotnot i historien. Ändå är
den spännande att läsa om och vållade Sveriges politiska ledarskikt stort
huvudbry när den ägde rum. I oktober 1660 anlände nämligen en mycket högt
uppsatt person, en dam, till Stockholm genom Skanstull. Damen var på intet sätt
en främling för stockholmarna. Det
speciella med henne var att hon några år tidigare övergivit en mycket hög
ställning och lämnat både staden och landet i dess helhet. En del, särskilt
landets ledande politiker, tyckte nog att hon var en svikare och överlöpare.
Hon hade ju övergivit den tro hennes store fader dött för. Hur kom det sig att
hon återvänt, undrade de oroligt. Damen var ingen mindre än hennes abdikerade
majestät Kristina av Sverige, dotter till krigshjälten Gustav II Adolf.
Det var sex
år sedan Kristina lämnat tron och land för att slå sig ner i Rom och konvertera
till katolicismen. Att hon tänkte ta ett sådant steg anade ingen i Sverige då
hon avgick, åtminstone inte hennes rådgivare. Att hon abdikerade var
uppseendeväckande nog. Hade man fått veta att hon ämnade byta tro skulle
förmodligen åtskilliga personer ha trott att världens undergång var nära
förestående. I vår tid kan det jämföras med att dottern till en känd antisemit
blir judinna eller att en kommunist plötsligt börjar propagera för monarkin.
Kristinas tid utomlands hade varit svår. Som den vasadotter hon var hade hon
hållit på sin rätt i alla skiften och en gång till och med försatt frankrikes
statsledning i chocktillstånd genom att avrätta en av sina närmaste män på ett
av landets förnämsta slott. Dyningarna efter denna affär hade inte helt hunnit
lägga sig på tre år. I början av 1660 hade hennes kusin Karl Gustav, som
efterträtt henne på tronen, plötsligt avlidit. Eftersom hon ändå ville reda ut
sina ekonomiska förbindelser med Sverige bestämde sig Kristina för att resa
till begravningen. Därför red hon in genom Skanstull I oktober 1660.Den forna drottningen hade med sig ett ganska stort svenskt följe. Riksrådet hade nämligen sänt ut representanter för att söka hindra henne att komma till huvudstaden. Man var osäker på vad hon ville – tänk om hon kommit på påvens vägnar för att verka för katolicismens återinförande! I det känsliga läge som nu rådde, med kungen död, en tronarvinge på fyra år och frågan om förmyndare ännu inte avgjord, var det sannerligen inte önskvärt att ha en så potentiellt farlig person i maktens närhet. Kristina hade dock vägrat att avbryta sin färd. Vid ett tillfälle under resan genom landet påpekade hon att hon knappast kunde återinföra den katolska tron nu. Om hon önskat något sådant borde hon väl i all rimlighets namn ha försökt göra det medan hon fortfarande var regent.
Trots det svenska rådets motvilja mot att låta henne komma tog man vid ankomsten emot henne som det anstod hennes forna ställning och alltjämt höga rang.[1] Det lär ha skjutits så mycket salut att
marken skakade och fönsterrutor gick sönder. Drottningen fick bo i sina gamla rum på Tre kronor, som dock inte var så praktfulla som förr eftersom hon tagit med sig de finaste möblerna och tavlorna sex år tidigare. Människor var nyfikna på sin forna härskarinna. En av hennes fd hovfunktionärer konstaterade att det nästan var som i gamla dagar i hennes svit, med besökande som kom och gick. Han för sin del var säker på att hon bara hade kommit för att reda ut ekonomiska frågor och att hon när allt var klart skulle resa hem till Rom igen. De styrande var mindre säkra på var Kristina egentligen stod och särskilt prästerna irriterade sig på att hon höll katolsk gudstjänst fullt öppet i sina rum. En delegation uppsökte drottningen för att få henne att sluta med detta oskick. De möttes av en spydig härskare, fullt säker på sin makt. När hon klandrades för sin övergång till katolicismen fnyste hon föraktfullt: ”Ni och era predikningar” och när hon anklagades för att vara utsänd för att ”värva själar åt påven”, utbrast Kristina: ”Jag känner påven. Han skulle inte ge fyra daler för era själar”.[2] Trots den överlägsna tonen verkar drottningen inte riktigt ha insett hur djupt hennes handlande sårat hennes forna undersåtar, åtminstone det styrande skiktet bland dessa. Vid åtminstone ett tillfälle under sitt besök i Sverige skall hon ha gråtit över den behandling hon utsattes för. Enligt Lindqvist skedde det under mötet med prästerna, enligt Petterson under resan till Stockholm, när hon fick veta att rådet var angeläget att avsluta den riksdag som kallats in efter kungens död innan hon hunnit fram till huvudstaden,[3] Även om Kristina själv inte ”hatade” sitt forna hemland betraktades hennes konvertering minst sagt som ett svek, närmast ett förräderi. Det var som om hon negligerade sin far och alla andra som stupat för ”den sanna tron” i trettioåriga kriget. Vad eftervärlden än må anse om anledningarna bakom Sveriges deltagande i denna konflikt kan vi nog vara säkra på att dåtidens politiker själva TRODDE sig ha kämpat för kristendomen på slagfälten på kontinenten. Nu hade dottern till deras store krigarhjälte slutit sig till fienden.
Efter någon månad,
i november 1660, var alla frågor kring styrelsen under Karl XI:s omyndighet
avklarade och riksdagen avslutad. Nu kunde man på allvar ta sig an frågan om
Kristinas framtida underhåll. Drottningen framlämnade då plötsligt en skrivelse
där hon hävdade att hon endast abdikerat till förmån för sin kusin och dennes
bröstarvingar. Om hans släktlinje dog ut betraktade hon sig som berättigad att
återta tronen. Det kan diskuteras vad
drottningen åsyftade med sitt utspel. Ville hon ”testa” stämningen mot henne
inom den svenska regeringen, eller ångrade hon kanske att hon abdikerat och
sonderade möjligheterna att återvända hem. Personligen tror jag att hennes
skrivelse betydde just vad som stod i den: I händelse ätten Pfalz dog ut i
Sverige betraktade sig Kristina som berättigad till tronen före alla andra. Om
detta var hennes uppfattning fick hon snart erfara att hon hade fel. Riksråden
verkar ha blivit rasande och man vägrade att ens ta emot Kristinas skrivelse.
Gamle Pehr Brahe, en man nära de sextio som en gång hävdat att den som rått
drottningen att abdikera betett sig ”som en skälm och ej som en ärlig man”, men
som ändå tagit kronan ur hennes hand vid abdikationen, ansåg nu att hon
egentligen borde fråntas sitt underhåll för sitt påstående att abdikationen inte
var ovillkorlig. Riktigt så illa blev det inte men drottningen tvingades skriva
under ett dokument där hon lovade att hon för alltid lämnat Sveriges tron, att
hon aldrig skulle skada svenska intressen samt att hon inte skulle tillsätta
några kyrkliga tjänster i de områden hon fått sig tilldelad som underhållslän
då hon avgick. I annat fall skulle hon förlora sitt svenska underhåll. Kristina
insåg att hon förlorat spelet och skrev under. Därmed var hennes tid i
Stockholm i praktiken över. I början av 1661 lämnade hon staden och reste till
Norrköping, som var den största av ”hennes” städer. Här försökte hon bedriva
handelspolitik genom att upphäva den tull som normalt skulle betalas då man
införde varor i staden. Detta misslyckades emellertid. Samtidigt fortsatte
drottningen att följa katolska ritualer och hålla katolska gudstjänster i sitt
hus, till stor förargelse för stadsborna.[4]
Efter någon tid fortsatte hon resan ur landet. Hon skulle återkomma till
Sverige ytterligare en gång men Stockholm återsåg hon aldrig.[5]
[1] Enligt
de bestämmelser som gjorts upp vid hennes abdikation hade Kristina fortfarande
en drottnings ställning över sitt eget hushåll. Därför kunde hon själv döma en
trolös tjänare till döden, nedan ingen utomstående hade rätt att gripa någon i
hennes hus utan hennes medgivande.
[2]
Uppgifterna om vem som egentlige arrangerade detta möte går isär. Petterson
menar att drottningen kallat prästerna till sig för att diskutera problematiken
kring hennes katolska gudstjänster medan Lindqvist ger intrycket att prästerna
uppsökt henne på eget initiativ. Beträffande stämningen vid mötet är
författarna dock ense.
[3]
Riksdagen pågick emellertid fortfarande vid Kristinas ankomst.
[4] Eftersom
Kristina i Rom inte framstod som överdrivet nitisk i sin katolska tro, verkar
det snarast som om hon sökt provocera svenskarna genom att markera sin
katolicism särskilt starkt.
[5] Denna
text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist historien om Sverige del IV ”Storhet och fall”, (1995), s. 26-30
och 36-39 och Erik Petterson drottning
utan land, Kristina i Rom (2013), kapitel 12-14.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar