Slutet på en monarki

Sommaren 1792 var het och kvalmig, som om naturen väntade på en urladdning. Också Frankrike i allmänhet och Paris i synnerhet kokade av aggression och rykten. Det var tre år sedan revolutionen utbrutit och den kungliga familjen förts till Paris med våld. Sedan dess hade mycket hänt. Adelns privilegier var avskaffade, kyrkans makt krossad och helt nyligen, på hösten 1791, hade en ny författning införts. Kungamakten fanns visserligen kvar men var starkt begränsad, åtminstone jämfört med hur det varit förr. Kungen kunde inte förklara krig eller fatta andra beslut på eget bevåg men han kunde lägga veto mot den lagstiftande församlingens förslag om de misshagade honom. För att ett kungligt veto skulle upphävas måste hela församlingen stå bakom denna åtgärd. Å andra sidan var det ur kungens synpunkt viktigt att inte visa sig alltför hårdnackad i förhållande till de revolutionära makthavarna, med tanke på risken att oviljan mot kungahuset stegrades ytterligare. Som ofta blir fallet vid stora omvälvningar hade flera politiska grupperingar uppstått, alla med olika åsikter om hur landet bäst borde styras. Det behöver knappast sägas att dessa fraktioner inte diskuterade med varandra på vad vi skulle kalla ett lugnt och sansat vis. Minsta incident kunde leda till svåra upplopp.[1] 

Under det senaste åtet hade pendeln alltmer svängt till de radikala revolutionärernas favör. Detta berodde i stor utsträckning på kungafamiljens misslyckade flykt i juni föregående år. Det ansågs att kungen med sitt handlande svikit folket. Samtidigt hade Ludvig XVI:s närmaste släktingar lyckats lämna landet. Deras agerande från exilen i dagens Tyskland var inte ägnat att lugna vare sig det närmast internerade kungaparet eller radikalerna i Nationalförsamlingen. Kungabröderna var mer intresserade av att främja sin egen maktställning i en framtida återupprättad monarki än av att hjälpa broderns familj, samtidigt som deras handlingar i revolutionsanhängarnas ögon styrdes av just denne broder och, i synnerhet, av hans hustru, den förhatliga ”österrikiskan” Marie Antoinette. Det är förståeligt om de radikala revolutionärerna kände oro och frustration vid denna tid. Att man på bara några år lyckats slå över enda eller allvarligt rubba alla gamla maktfaktorer skapade naturligtvis en rädsla att förlora vad man vunnit och en önskan att åstadkomma ännu mer. Kanske man innerst inne också kände skräck över sin egen förmåga och osäkerhet om vart den väg man beträtt i slutändan skulle leda. Ledarna och statsmännen i Europas monarkier, som Habsburg och Preussen, var i sin tur rädda för att det franska exemplet skulle få följdverkningar i deras egna riken. En känsla av rädsla och frustration var nog i själva verket vad som förenade alla med politiskt inflytande i central- och Nordeuropa våren och sommaren 1792, oavsett politisk åskådning. Rädsla föder som bekant våld.

Det var i denna sinnesstämning som Frankrike 20 april 1792, formellt med kung Ludvigs godkännande, förklarade krig mot den Österrikiske kejsaren - ett krig som snart utsträcktes till att också gälla Preussen. Att drottningen kom från Österrike hjälpte inte upp kungafamiljens ställning. Det var långt ifrån första gången en drottning såg sitt rike i krig med hennes eget fädernesland. Sådant hade skapat komplikationer förr. Hur mycket större var de inte nu, när det inte enbart handlade om ett krig mellan riken utan om ett strid mellan olika världsåskådningar.

Kungafamiljen blev alltmer trängd i sitt palats Tuillerierna i Paris. De vågade sig snart inte ut och fruktade varje dag att en upphetsad folkmassa skulle tränga in och kanske döda dem. Två månader efter krigsförklaringen mot Österrike fick de mycket riktigt ”besök” av ett stort antal människor som krävde att de skulle bära den röda ”frygiska mössan”, vilken ansågs symbolisera slavarnas befrielse. Hopen bar huggverktyg, plakat med hotfulla texter och skrämmande symboler, exempelvis hjärtat från en oxe som förklarades vara kungens hjärta och en docka i en liten galge med texten ”Marie Antoinette i lyktstolpen”. Den gången kom man ifrån uppträdet med blotta förskräckelsen och lite skadegörelse men alla visste det: förr eller senare skulle massan storma palatset på allvar och säkert döda kungaparet. I ett försök att förhindra detta lät hertigen av Braunschweig, som var överbefälhavare för den armé som nu marscherade mot Frankrike, i slutet av juli trycka ett manifest där parisarna hotades med stränga straff och vedergällning om kungaparet skadades. I en olyckligt tvetydig formulering uppmanades fransmännen att resa sig mot ”sina tyranners skändliga anslag”, varmed hertigen naturligtvis avsåg revolutionsledarna. Det förklarades att hans armé tågade mot Frankrike för att ”sätta punkt för anarkin” i landet. Det är inte svårt att föreställa sig effekten av ett sådant manifest. Drygt 200 år senare är man nästan frestad att fråga om hertigen helt enkelt var ”korkad” eller om revolutionens utländska motståndare rentav ville provocera parisarna att gå till angrepp mot kungafamiljen, antingen för att ge revolutionen dåligt rykte utomlands eller för att bereda mark för ett framtida maktövertagande av de franska exilprinsarna. En del författare, som Stefan Zweig, menar att det var Axel von Fersen som i oro för sin älskade drottning tänkt ut formuleringarna i desperat förhoppning att kunna skrämma folket till att inte skada kungaparet. Signalen skulle vara: ”Vi menar allvar. Om ni gör kungafamiljen illa kommer det att stå er dyrt”.[2] Men om österrikarna och preussarna menade allvar gjorde revolutionärerna i Frankrike det också. Här hade de beviset! Kungamaktens anhängare tänkte krossa deras frihet och återinföra tyranniet. Skrivelser kom in till den lagstiftande församlingen: Det var verkligen på tiden att göra slut på ”tyrannernas anslag”, Revolutionära trupper kallades in från olika delar av landet. Spänningen steg alltmer i huvudstaden.

På kvällen 9 augusti gick larmet: Folket tänker storma Tuilerierna! Palatset var inte utan försvar. Förutom nationalgardet, som naturligtvis var revolutionärt men ändå hade order att inte tolerera att kungafamiljen utsattes för våld, fanns ungefär 300 adelsmän på plats för att försvara sin härskare och så förstås det trogna Schweizergardet, som var berömt för sin obrottsliga lojalitet. Sammanlagt hade man en styrka på ungefär 2000 man. Visserligen anses massan som gick till storms mot palatset ha varit fem gånger så stor men de var inga krigare och saknade stridsvana. Problemet ur kungens synpunkt var att hans folk saknade en verklig ledare. Nationalgardets chef, markis de Mandat, som hade tydliga order av nationalförsamlingen att skydda kungafamiljen, blev skjuten vid stadshuset dagen före anfallet och hans efterträdare var betydligt osäkrare om vilken uppgift han egentligen hade. Dessutom var han inte krigare utan ämbetsman och jurist.[3] Den av naturen försiktige och godmodige Ludvig XVI var knappast i stånd att stärka sina soldaters moral. Ett försök från hans sida att mana gardisterna att göra sin plikt bemöttes med öppet hån. ”De skriker åt konungen”, utbrast en minister förfärat.

Natten till 10 augusti 1792 började Paris¨ stormklockor ringa. Det var signalen för revolutionärerna att inleda sin marsch mot palatset. Ingen hade fått en blund i ögonen i Tuilerierna den natten Drottningen och hennes svägerska hade legat på en soffa några timmar och sedan stigit upp för att betrakta soluppgången, röd som blod. Nu hördes folket närma sig med sina sånger och slagord, skulle man försvara sig eller söka skydd i nationalförsamlingen som höll till i en gammal ridbana i trädgården utanför slottet? Drottningen var den som ivrigast yrkade på försvar. Hennes värdighet som drottning och habsburgsk furstinna, lika mycket som tanken på familjens säkerhet krävde det. Hon visste alltför väl att många i församlingen inte var deras vänner och hon insåg att de radikala och mest kungafientliga krafterna började få allt fastare grepp om makten. Nationalgardets nye ledare påpekade att inga garantier fanns om de stannade kvar: ”vill ni ta på er ansvaret för en massaker på kungen, er själv, era barn, för att inte tala om era trogna tjänare”? Drottningen gav med sig och kungen förklarade att han ämnade uppsöka nationalförsamlingen och begära deras beskydd. När de lämnade slottet var kronprinsen, bara 7 år gammal, den lugnaste men också kungen sökte ta det hela med fattning: ”Löven har fallit tidigt i år”, konstaterade han när de gick genom trädgården. Den kungliga familjen skulle aldrig återvända till sitt palats. Efter att under en hel dag ha suttit hopträngda i den loge som var avsedd för journalisterna när de åhörde nationalförsamlingens debatter fördes de till ett gammalt kloster i närheten. Det hade då beslutats att kungen ”provisoriskt” skulle fråntas sina funktioner i staten. Några dagar senare fördes familjen till tempelherrarnas gamla borg, där de nu i praktiken satt i fängelse. Det dröjde dock ytterligare en dryg månad innan republiken officiellt utropades. Motiveringen att kungafamiljen borde lämna palatset för att undvika att deras tjänare skadades visade sig meningslös. Man tycks nämligen i brådskan inte tänkt på att göra klart för soldaterna att de skulle ge upp slottet - kanske det inte skulle ha spelat någon roll med tanke på hur upphetsad folkmassan var. Följden blev att ett stort antal människor; gardister och hovfolk, dödades.[4] Bland dem som bevittnade händelserna 10 augusti 1792 fanns en ung officer från Korsika som för tillfället inte var i tjänst. Han skulle för alltid hata allt vad pöbel och kravaller hette. För kungafamiljen hade solen gått ned då de lämnade palatset. Deras tid vid makten och snart också drottningens och kungens liv var slut. För den unge korsikanen var solen däremot på väg upp.                                                

---

[1] Vid en sammankomst på marsfältet i Paris i juli 1791 hittades två män som gömt sig under ett altare, tydligen enbart i syfte att titta på kvinnor. I de efterföljande oroligheterna dödades 50 människor.

[2] Det är kanske ändå fel att se manifestet som frukten av en passionerad älskares förtvivlan eller en konspiration för att provocera motståndarna till ytterligheter. Makthavarna från en förgången tid insåg helt enkelt inte att revolutionärerna inte lät sig skrämmas av hotet från en överhet vars auktoritet de inte erkände

[3] Den lokala stadsledningen i Paris var mer radikal än nationalförsamlingen, som bestod av flera politiska grupperingar. Man kommer att tänka på skillnaden i politisk åskådning mellan den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen 1917 och den lokala sovjeten i Petrograd. .

[4] Varken Antonia Fraser eller Stefan Zweig uppger några sifror, men bägge förmedlar bilden av ett stort blodbad. Denna text bygger på deras böcker om Marie Antoinette (Zweig 1989 års utgåva s. 28 4-293 och Fraser 1201 (svensk översättning 2002), kapitel 22/23.