Legendariskt decembermord

Hösten 1916 är Ryssland ett land i upplösning. Första världskriget rasar sedan två år och har lagt enorma bördor på folket. På många håll råder hungersnöd och de som har något tvekar att sälja det i städerna, vilket ökar matbristen också där. Demonstrationer och strejker blir allt vanligare. Motgångarna i kriget har blivit allt fler och tsaren, som för något år sedan tog högsta ledningen över armén, tycks fullständigt handlingsförlamad. Allt fler kräver att det ryska parlamentet, Duman, som bildats efter oroligheterna 1905, skall överta det högsta ansvaret för landets styrelse. Men tsaren, som ända sedan barndomen fått lära sig att en rysk härskares makt givits av Gud, vägrar. Många lägger skulden på tsarens tyskfödda hustru Alexandra. Alla vet att tsaren är beroende av henne och det misstänks att hon i hemlighet står i förbindelse med tyskarna. Den som framför allt utpekas som något av roten till det onda är tsaritsans vän och förtrogne, bonden Grigori Rasputin från Sibirien. Hans anhängare ser honom som gudsman och helbrägdagörare men samtidigt är han känd för sitt utsvävande liv och sin ständiga jakt på kvinnor. Många är övertygade om att han också har ett förhållande med Alexandra.  Släktingar, ministrar och dumaledamöter har upprepade gånger manat tsarparet att bryta med den egendomlige mannen men utan positivt resultat. På hösten 1916 ömskar många, särskilt monarkister, att Rasputin skall försvinna.  De ser det som enda möjlighet att hindra ett definitivt sammanbrott. I den situationen börjar en sammansvärjning planeras.[1]

Konspirationen mot Rasputin hade tre huvudorganisatörer, av vilka två tillhörde rikets absoluta topparistokrati; furstarna Felix Jusupov och Dimitri, kusin till tsaren.[2] De båda var mycket goda vänner och litade helt på varandra. Den tredje organisatören var dumaledamoten Vladimir Purisjkevitj I mitten av november 1916 höll denne ett tal i parlamentet, där han beskrev hur den onde Rasputin och tsaritsan Alexandra styrde landet mot undergången. Detta fick Jusupov att ta kontakt med honom. Då Purisjkevitj några dagar senare besökte Jusupovs hem mötte han furst Dimitri. De tre kom överens om att tillsammans befria Ryssland från dem i deras ögon farlige men även personligt motbjudande bonden. Genom en lycklig slump råkade en av Rasputins trognaste anhängare också vara god vän med Jusupov. Det blev därför relativt lätt för de sammansvurna att närma sig sitt offer, trots att denne var långt ifrån omedveten om att många ville se honom död. Enligt den plan som gjordes upp skulle Rasputin bjudas till Jusupovs palats i Petrograd under förevändning att furstens hustru ville träffa honom.  Väl där skulle han lockas att förtära vin och bakelser som preparerats med cyanid. När det kom till kritan drog sig Jusupovs unga hustru emellertid ur spelet och reste till familjens landställe på Krim. Jusupov, som kanske innerst inne var nöjd med att hans maka höll sig borta, bad henne då att skriva ett telegram med önskan att han skulle besöka henne vid Svarta havet den 16 eller 17 december, dvs vid den tid mordet skulle ske. Därigenom hoppdes han skaffa sig alibi för sin ”patriotiska” gärning. En ytterligare fördel för konspiratörerna var att den polisbevakning som normalt omgav Rasputin brukade tas bort på kvällen. Premiärminister Protopopov hade nämligen för vana att besöka sin ”medarbetare” varje kväll och önskade hålla deras möten hemliga. Rasputin själv hade dock ingen aning om saken.  Som sista förberedelse gjordes själva mordplatsen i ordning i källarvåningen till Jusupovs palats. Rummet förvandlades till en intimt stilig matsal med bekväma stolar ett bord, möbler från kejsarinnan Katarinas dagar och ett krucifix. Utifrån nåddes våningen genom en sidodörr, så att man lätt kunde få in Rasputin utan att någon behövde se det. En trappa ledde från källaren upp till de övre våningarna. Ungefär halvvägs upp i denna trappa fanns ytterligare en utgång.[3]
På kvällen 16 december 1916 klädde sig Rasputin i en blå skjorta med blomstermotiv, svarta sammetsbyxor och höga stövlar. Medan han väntade på att Jusupov skulle hämta honom lade han sig på sin säng för att vila. Han hade träffat flera vänner och anhängare tidigare på dagen och berättat att han tänkte besöka Jusupov, ”den lille”, som han kallade honom. Tsaritsans bästa väninna, Anna, hade rått honom att avstå: Hon ansåg att det vore förnedrande för Rasputin att på natten besöka folk som inte vågade träffa honom på dagen. Han lär ha lovat att inställa visiten men i så fall ändrade han sig.[4] Vid tolvtiden på natten ringde det på dörren till Rasputins lägenhet, lustigt nog en sidodörr precis som dörren till källaren i Jusupovs palats. Fursten önskade lika lite bli sedd hos Rasputin som Rasputin borde bli sedd hos fursten. Men det är svårt att dölja något helt och hållet. En stund senare såg en tjänsteflicka i Rasputins hushåll hur denne gick ut tillsammans med en man som hon igenkände som furst Jusupov. Hennes husbonde var nu iförd en päls och mössa av bäverskinn. De satte sig i furstens bil och åkte till palatset. Chauffören var i själva verket läkare och hade tillhandahållit det gift som var avsett att expediera Rasputin.  Samtidigt väntade de övriga konspiratörerna i palatset på sitt offers ankomst, som man kan anta både otåliga och nervösa.   Dimitri och Purisjkevitj var där men också andra aktörer, avsedda att spela biroller i nattens drama.  De höll sig emellertid alla dolda uppe i övervåningen.[5] När värden och ”hedersgästen” väl anlänt gick de båda tillsammans ned i källaren. Från våningen ovanför hördes grammofonmusik och röster. Jusupov förklarade att hans hustru hade fest, så de måste tyvärr vänta en stund på henne.  Kanske Rasputin ville hålla till godo med lite förfriskningar så länge? Det fanns både bakelser och vin. Vad som nu följer är en av de mest legendariska och samtidigt dunklaste mordgåtorna i Europas historia. Enligt den klassiska versionen, som King återger och som bygger på Jusupovs och Purisjkevitj´ minnen, åt Rasputin först några bakelser som inte blivit preparerade med cyanid. Därefter åt och drack han av de förgiftade anrättningarna men, o fasa, giftet verkade inte! Jusupov sprang förskräckt upp till sina kumpaner, som rådde honom att låta Rasputin förtära ännu mer gift. Fursten gick tillbaka ned i källaren och började, för att hålla gästen lugn, spela gitarr för honom. Måltiden fortsatte, alltjämt ingen effekt av giftet. Den desperate värden sprang åter upp i övervåningen och man kom överens om att Rasputin skulle skjutas, som tur var hade man vidtagit försiktighetsmåttet att ta med skjutvapen. Jusupov gick åter ned i källaren, med en revolver som tillhörde Dimitri. Rasputin andades nu tungt. När fursten kom in reste sig Rasputin och började ivrigt titta i de många lådorna till ett skåp från 1700-talet. De båda männen växlade några repliker varpå Jusupov sköt ett skott mot Rasputin, som föll till golvet med ett skrik. Dimitri och de andra huvudaktörerna gick ned till Jusupov, alla övertygade om att verket var fullbordat. Efter en stund lämnade de källaren, varpå Dimitri och de flesta andra lämnade huset. Endast Jusupov och Purisjkevitj var kvar.  Då fursten en stund senare gick tillbaka för att titta på liket och av någon anledning började skaka det, öppnades plötsligt Rasputins ögon och han såg på sin mördare med ett uttryck av ”djävulskt hat”.  Den nu halvt vansinnige fursten sprang upp i sitt arbetsrum, där Purisjkevitj satt, och ropade till denne: "Skjut, skjut! Han flyr!” Rasputin hade nu hunnit ut på gården och först efter två skott lyckades dumaledamoten träffa den flyende, som föll i snön. Något senare kom Dimitri tillbaka och han och några andra av de sammansvurna körde iväg med Rasputins kropp, som de kastade i floden.

Radzinskij tar hål på de mer dramatiska delarna av denna berättelse. Att Rasputin inte påverkades av giftet berodde helt enkelt på att han inte åt av bakelserna. Vittnesmål från personer som kände honom, bland dem hans egen dotter, visar att Rasputin inte åt sötsaker. Han fick ofta sådana i present men avfärdade dem som ”smörja”. Att inte heller vinet tycks ha haft någon verkan kan ha berott på att giftlösningen var svag, detta trodde en del samtida. När Rasputin inte åt de preparerade bakverken blev han helt sonika skjuten, varpå man inväntade att gatorna skulle bli mer folktomma så att kroppen kunde forslas bort. När man efter några timmar kom för att hämta liket, vaknade Rasputin till liv och flydde ut på gården, där han åter blev skjuten.  En annan fråga gäller vem som tillslut tog livet av Rasputin. Enligt Jusupovs berättelse skall Dimitri ha lämnat huset i bil strax efter att Rasputin blivit skjuten första gången, nere i källaren. Vittnesmålet från två polismän, som hört skottet och ställt sig på post utanför palatset, visar dock att ingen bil lämnat platsen vid den tidpunkten. Sannolikt var Dimitri kvar under hela det makabra skådespelet och troligen var det också han som avlossade det dödande skottet. I motsats till Jusupov och Purisjkevitj var Dimitri militärt utbildad och en duktig skytt. Som medlem av familjen Romanov var han också den som hade det starkaste motivet att oskadliggöra den förhatlige man som så länge splittrat släkten och isolerat tsarparet från deras vänner.

Vem som än dödade Rasputin och vad som än kan ha hänt i furst Jusupovs palats natten till 17 december 1916, visade sig gärningen utan praktiskt värde. Syftet med mordet var, i synnerhet för Dimitri, att rädda monarkin och dynastin Romanov från en stor fara. Med Rasputin borta skulle alla åter sluta upp kring tsaren och denne skulle för sin del lyssna på klokare rådgivare än förut. Men det ryska kejsardömet var så förruttnat, kritiken mot systemet så stor och förlusterna i kriget så fruktansvärda att mordet på en enskild man var till ingen nytta. Tre månader efter Rasputins död var tsaren störtad och tsardömet upplöst i revolution.[6]                                   

---

[1] Den följande redogörelsen bygger i stort sett på Edvard Radzinskijs bok Rasputin, Rysslands svarte eminens (Svensk översättning  2004)), kapitel 14-15.  

[2] Genom sin systers giftermål var Dimitri också svåger till prins Vilhelm av Sverige och morbror till Lennart Bernadotte. Det kan tilläggas att Maria Pavlovna under åren i Sverige en tid bodde på Capri hos den svenska drottningens läkare och förtrogne Axel Munthe Enligt vad hennes son Lennart skriver i sina memoarer uppgav Maria för honom att Munthe vid ett tillfälle varit "grovt närgången" mot henne. Detta skulle ha varit en viktig anledning till att Maria lämnade Sverige. Händelsen ska ha utspelat sig någon gång 1912-13. Vare sig historien är sann eller inte kan man undra om storfurst Dimitri hört rykten om systerns upplevelser på Capri och hur detta i så fall påverkat hans handlande ifråga om Rasputin.
[3] Rummet är numera museum.

[4] Greg King å sin sida uppger i Den sista kejsarinnan (svensk översättning 1994), att Anna visserligen fann tidpunkten underlig men inte sade något till Rasputin(  Angående Kings beskrivning av mordet och förspelet till det s.308-312.

[5] Trots att både Jusupov och Purisjkevitj i sina berättelser förnekar att några kvinnor var inblandade i mordet , är Radzinskij övertygad om att så var fallet. Det finns vittnesmål som anger namn på kvinnor som besökt Jusupov samma natt., bland dessa en styvsyster till storfurst Dimitri. Eftersom Rasputin bjudits till palatset under förevändning att träffa  Jusupovs hustru, som ju inte var närvarande, måste några kvinnor ha vistats i palatset, om inte annat så för att avleda  misstankar om en fälla, menar Radzinskij.

[6] Storfurst Dimitri erkände senare att mordet begåtts i ett anfall av ”patriotiskt vansinne”. Man kan på sätt och vis jämföra mordet på Rasputin med attentatet mot Hitler 20 juli 1944. Båda attentaten begicks av aristokrater som önskade rädda sitt land från total förintelse och bägge begicks i slutet av ett katastrofalt krig. Även om mordet på Rasputin lyckades, i motsats till 20 juliattentatet, visade sig också båda vara utan praktiskt värde.