Scenen måste
ha varit egendomlig för åskådarna.. Å andra sidan hade det engelska hovet fått
vänja sig vid egendomliga och chockerande scener de senaste åren, alla
fascinerande var och en på sitt sätt. I slutet på 1520-talet hade kungaparet
stått inför domstol för att få utrett huruvida de överhuvudtaget var gifta i
kyrkans och Guds mening, och detta efter 20 års samliv. Ytterligare några år
senare hade en annan drottning avrättats för förräderi, äktenskapsbrott och
trolldom. Två prinsessor hade i tur ordning förklarats för bastarder efter att
först ha fötts som konungens legitima döttrar, i var sitt äktenskap. Jämfört med allt detta var det som hände vid
nyårsfestligheterna på Hampton Court inför 1541 egentligen inte så
uppseendeväckande; två kvinnor dansade med varandra.[1]
Det kunde kanske verka underligt att den
äldre av de båda tycktes stå i beroendeställning till den yngre, ty när de
först möttes under helgens festligheter hade den äldre kvinnan fallit på knä
för den yngre som om hon själv vore ”den obetydligaste fröken”. Men
åldersskillnaden betyder inget vid ett hov, där är rangen allt. Den
ärevördigaste kvinna måste böja knä för drottningen, om hon så är 40 år äldre
än sin härskarinna och dubbelt så begåvad. Nej, på ytan var det inget underligt
med de båda kvinnornas möte och efterföljande gemensamma dans. För den som kände till bakgrunden, med andra
ord hela hovet, måste situationen ändå minst sagt ha tyckts egendomlig, kanske
rentav overklig. De båda kvinnorna var drottning respektive FD drottning av
England och det var kvinnan av furstesläkt som förskjutits till förmån för en
fattig adelsflicka utan stort av värde att föra med sig till tronen. Rimligen
borde de båda avskytt varandra som pesten, nu dansade de fredligt med varandra.
Upprinnelsen
till detta nya kapitel i följetången om Henrik VIII:s äktenskap hade ägt rum
några år tidigare, då man på allvar börjat leta efter en ny drottning efter den
tredje gemålens död i barnsäng. Denna gång var initiativet inte så mycket
konungens eget som hans rådgivares. Det gällde både att skaffa fler söner som
kunde ärva tronen och att få allierade till skydd mot de katolska stormakterna,
vilka utgjorde ett potentiellt hot mot England till följd av den radikala
kyrkopolitik som förts där de senaste åren. Efter många om och men, då bland
annat den dansksvenske kungen Kristian II:s dotter varit på tal som
drottningkandidat, fastnade man till slut för den tyska hertigdottern Anna av
Kleve. Kleve var inget stort furstendöme och familjen var inte ens rent
protestantisk men bara det faktum att kejsar Karl V tycktes oroad av planerna
på en äktenskaplig förening stimulerade engelsmännen att fullfölja projektet.
Vad ingen tycktes ha funderat på, eller åtminstone inte begrundat tillräckligt,
var Annas svagheter som drottning vid ett kulturellt hov och hustru till en man
som krävde såväl underdånighet som spiritualitet och charm av sin
följeslagerska genom livet, under förutsättning att hon önskade vara det en
längre tid. Inte så att Anna vägrade att
anpassa sig till engelska seder; tvärtom ställde hon flera frågor om hur engelsmännen
uppförde sig och bad att få lära sig spela kort, som kung Henrik älskade. Hon
kunde dock varken sjunga, spela musik eller tala engelska och franska. [2]
Anna var inte heller ”vacker” i konventionell mening. De som såg henne talade
om ett ”allvarligt ansikte” och beskrev henne som äldre än hon var. Det verkar
också som om vissa försköningar gjorts på åtminstone ett av de porträtt som
skickades till England i förväg. Under ansträngningarna att finna en ny hustru
hade kungen sökt gardera sig mot sådana obehagliga överraskningar genom att
begära att få träffa några av de franska prinsessor som varit på tal för
äktenskap innan han gjorde sitt val. I fråga om Anna själv hade hans sändebud
begärt att prinsessan skulle bära kläder som framhävde hennes figur tydligare.
Både i Kleve och Frankrike hade förslaget upptagits mycket illa.[3]
Anna kom till England vid årsskiftet 1539-40. På grund av dåligt väder hade
hennes resa blivit försenad, vilket gjorde Henrik allt otåligare. Då han fick
veta att hon landstigit skyndade han till henne med endast några få
följeslagare, ivrig att få omfamna sin nya gemål. Resultatet blev katastrofalt.
Henrik gick först in till Anna ”förklädd” i mångfärgad kappa. Prinsessan blev
förmodligen chockerad då en främmande man kom in i rummet och omfamnade henne
häftigt. Vad än Henrik väntat sig, så motsvarade det inte verkligheten. ”Jag
gillar henne inte”, sade han bistert till hovmännen efter det första mötet. Av
rädsla för ”slagsmål i värden” beslöt ändå kungen att fullfölja äktenskapet,
samtidigt som han beklagade sig över sin rang som furste: Andra män kunde själva
välja sina hustrur men kungar fick ta vad man gav dem.[4]
Fortsättningen blev lika negativ som början. Efter att ha delat Annas bädd i
ett par nätter talade kungen öppet om hennes ”slappa bröst” osv. Han sade sig
finna henne så motbjudande att han aldrig skulle kunna fullborda äktenskapet.
Han var förresten nästan säker på att hon inte var oskuld. Vad Henrik än kan ha
trott, eller låtsats tro, om sin hustrus tidigare erfarenheter så var det
definitivt fel. Några hovdamer som efter en tid frågade sin härskarinna hur
hennes mer fysiska förhållande till kungen utvecklades, fick svaret att det
gick alldeles utmärkt: ”Han kysser mig på kvällen och säger ´god natt , min
vän´ och på morgonen säger han `Farväl, min kära´ och kysser mig till avsked.
Räcker inte det”, undrade drottning Anna oskuldsfullt. En av tjänstekvinnorna
påpekade försynt att med den takten skulle det dröja innan någon hertig av York
föddes[5]
och undrade om Anna aldrig diskuterat sexuella frågor med sin tyska
hovmästarinna. ”Aldrig, Gud förbjude”, utropade drottningen indignerat. Ändå
tycktes utvecklingen gå i rätt riktning från Annas synpunkt sett. Hon lärde sig
alltmer engelska och de som kom i kontakt med henne ansåg henne vara en mycket
bra drottning ur representativ synpunkt. Efter något halvår hände dock det som
hänt så ofta förr: Kung Henrik förälskade sig i en av hustruns hovdamer. Nu glömde han raskt alla förutsatser att uthärda äktenskapet med Anna. Föremålet för Henriks nya lidelse var den unga
och relativt obetydliga adelsflickan Katherine Howard. Hon var yngre än både
Anna och kungens äldsta dotter Maria. När Henrik på sommaren 1540 började verka
för skilsmässa från sin drottning(den tredje i ordningen), kunde Anna mycket
väl ha opponerat sig. Men hon gick in på det förslag som framlades i stort sett
utan protester. I fortsättningen skulle hon räknas som kungens ”goda syster” och
ha företräde vid hovet framför alla, utom kngens hustru och barn. Hon
tilldömdes också ett generöst underhåll, på villkor att hon stannade kvar i
England. I det brev hon efter viss tvekan förmåddes att skriva till sin bror
hertigen av Kleve, framhöll hon hur väl hon blivit behandlad men påpekade också
att det kunde gå ut över henne om brodern gjorde svårigheter. Därmed var Annas
tid som drottning över. Hon skulle tillbringa sjutton lyckliga år i England
innan hon avled 1557. Ett tydligt tecken på hur väl den före detta drottningen
smälte in vid hovet är den dans hon dansade med sin efterträdare vid
nyårsfesten 1540-41, sedan kungen dragit sig tillbaka för kvällen. Denna scen
utgör ett av de mer lustiga inslagen i berättelsen om Henrik VIII:s många
äktenskap.[6]
[1]
Uppgiften att nyårsfesten1540-41 hölls på Hampton Court kommer från Margaret
Georges ”självbiografi” över Henrik VIII, del II ”Söndra och härska”(svensk
översättning 1989). Georges skildring av julhelgen 1540-41 inleds på s. 249 och upptar flera sidor. Fraser uppger inte
var Anna av Kleve och Katherine Howard dansade men jag utgår i detta fall från
att Georgs uppgifter är korrekta.
[2] Antonia
Fraser ger närmast intrycket att Annas katolska mor hållit sin dotter i kloster
i det egna hemmet, trots att hennes bror samtidigt uppfostrades i humanisten Erasmus anda.
[3] Hur den
tilltänkta bruden såg ut var mycket viktigt vid de europeiska hoven. Henriks
far hade på sin tid tvingat sig in till den nyanlända Katarina av Aragonien för
att få se henne före bröllopet med hans äldste son, trots att det stred mot
spanska seder. Johan III av Sverige motiverade uttryckligen sitt giftermål med
en svensk adelsflicka med att han på förhand visste hur hon såg ut och inte
behövde förlita sig på ett porträtt(se Herman Lindqvist De vilda vasarna, en våldsam historia, s. 246).
[4] Man får
en känsla av att Henrik gav med sig i medvetandet om att ytterligare en
”avskedad” drottning skulle dra löje över både honom själv och hans rike. Med
tanke på att kungen tidigare själv valt sina hustrur med ,inre minst enligt
honom själv, flera negativa resultat kan man i efterhand knappast tycka att han
hade skäl att beklaga sig.
[5] Den
vanliga titeln för den engelske kungens andre son
[6] Denna
text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustru (svensk översättning 1995), kapitel 14-15.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar