Det finns
historiska gestalter som framstår som varandras motpoler och fiender men som
lika gärna kunde varit vänner. Kristian Tyrann och Gustav Vasa står som
motpoler i historien men om ödet velat så kunde de lika gärna ha varit lierade.
Bägge två var maktfullkomliga furstar som strävade att göra sina riken stora
eller åtminstone starka. Båda var hänsynslösa vid minsta tecken till opposition
och ingen av dem tvekade att döda adelsmän, likaväl som bönder som reste sig
mot dem. Blodbadet i Stockholm 1520 kunde ha utförts av Gustav Vasa 20 år
senare, om denne av någon anledning funnit det önskvärt. Vad skulle inte dessa
två män kunnat uträtta, på gott och ont, om de varit kungar i var sitt rike och
tillsammans värjt sin makt mot sina motståndare, bönder eller adelsmän. Men som
bekant blev de dödsfiender och i svensk historieskrivning blev Kristian skurk
och Gustav hjälte, trots att de egentligen var samma andas barn. Göran Magnus
Sprengtporten och Gustav Mauritz Armfelt utgör ett annat, tydligare exempel på samma
sorts motståndarpar. Deras diametralt motsatta inställning till Gustav III
gjorde dem till fiender: ändå kom de i slutänden båda att verka för Finlands
oberoende ställning inom det ryska kejsardömet.[1]
Ett sorgligare exempel på två gestalter som i livet stått mot varandra men som
lika gärna kunde, eller kanske borde, ha samverkat utgörs av Katarina av
Aragonien och Anne Boleyn. Båda kvinnorna var starka och självmedvetna, även om
de kom från helt olika miljöer. Anne var visserligen av adlig börd och på sin
mors sida av kunglig härkomst men jämförd med den spanska prinsessan Katarina,
dotter till Ferdinand och Isabella, var hon inget annat än en simpel flicka
från engelska landsbygden. Ändå kom dessa båda kvinnor att i tur och ordning
bestiga Englands tron som hustru till kung Henrik VIII. Eftersom den ena
trängde ut den andra var det oundvikligt att de blev fiender. Deras ovänskap
sträckte sig tyvärr in i nästa generation och ledde stundtals till inbördeskrig
mellan deras döttrar och dessas respektive anhängare.[2]
Tillspetsat kan man hävda att den legendariska striden mellan drottning
Elisabet och Maria Stuart, som upphörde med Marias död över 50 år efter att
både Anne och Katarina avlidit, ytterst bottnade i tvekampen mellan kung
Henriks två första gemåler.[3]
De båda
kvinnorna var ytligt sett helt olika, inte bara ifråga om härkomst utan också i
sättet att föra sig och reagera. Katarina av Aragonien var lugn och värdig .
Sedan barndomen visste hon att hon härstammade från ett förnämt furstehus och
att hennes ställning som drottning var given av Gud. Det faktum att hennes mor
inte bara varit drottning vid en makes sida utan också regent över ett eget
rike gjorde att hon inte kunde dela den skeptiska inställning till kvinnor med
makt som var allmän bland tidens auktoriteter, både statsmän och tänkare. Även
om mannen stod över kvinnan i hierarkin fanns det inget som sade att en kvinna
var oförmögen att regera. Avsaknad av söner var absolut inte något skäl för en
monark att bryta med sin hustru. Å andra sidan var det för Katarina lika
självklart att en drottning måste vara sin make och konung underdånig, under
förutsättning att kungen ifråga i sin tur erkände sin makas drottningvärdighet.
Om kungen tog sig en älskarinna var detta naturligtvis beklagligt, men sådant
måste hans hustru räkna med. Ställningen som drottning var något helt annat;
den kunde endast tillfalla den kvinna vid vilken fursten en gång för alla blivit vigd inför Gud. När Henrik VIII mot
slutet av 1520-talet med allt större iver hävdade att äktenskapet med Katarina
var olagligt, eftersom hon tidigare varit gift med hans äldre bror, hävdade
Katarina med samma iver att så inte var fallet. Då hon inte haft samlag med sin
förste man var äktenskapet med Henrik att se som giltigt. Katarina drog sig inte
för att offentligt säga kungen detta och mana honom att rådfråga sitt samvete
om hennes påstående verkligen var lögn. Denna strid pågick i nära tio år, utan
att någondera parten visade minsta benägenhet att ge med sig. Samtidigt
fortsatte Katarina att skriva vänliga, vördnadsfulla brev till sin make. Det
sista brevet, författat på dödsbädden och närmast i fångenskap, avslutades med
orden: ”Slutligen bedyrar jag att mina ögon traktar efter er mer än allt annat”.
Om Katarina
av Aragonien var konventionell och lugn var Anne Boleyn häftig och impulsiv.
Idag skulle hon förmodligen kallas feminist. Förutom egen begåvning och
nyfikenhet hade ödet givit henne en far vars gåvor förde honom på diplomatiska
uppdrag i Europa. Detta gav så småningom flickan möjlighet att komma ut i
världen, först till hovet i Bryssel där den blivande kejsar Karl V:s faster
Margareta regerade och senare, när kung Henriks syster gifte sig med Frankrikes
kung, till hovet i Paris i den nya drottningens följe. När Anne kom hem i
början av 1520-talet var hon både beläst och hemmastadd i konsten att föra sig
vid ett hov. Vilka planer hon hade för egen räkning kan vi inte säkert veta men
hon visade snart att hon hade egen vilja. Hon förälskade sig i en adelsman från
norra England och endast släktens och lordkansler Wolseys ingripande hindrade
de ungas förening. Det är dock sannolikt att de hunnit trolova sig. Anne såg
inte heller ut som en kvinna borde göra enligt tidens ideal. Hon var mörkhårig
där konventionen föreskrev ljust hår och vit hy. Det var denna självständiga,
manhaftiga unga dam kung Henrik mötte mot slutet av 1520-talet. Från den
stunden fanns ingen annan kvinna för honom. Anne höll dock på sin värdighet och vägrade
att ”ge sig åt kungen” innan hon var säker på att bli hans drottning.[4]
. Den efterföljande processen var minst lika påfrestande för Anne som för
Katarina. Ju tydligare det blev att Henrik ämnade göra sin hustrus hovdam till
ny drottning, dess mer hängdes Anne ut som ”kungens hora”. Som hon saknade
rivalens medfödda värdighet och trygghet i sin ställning, svarade Anne på
förtalet med häftiga uppträden vid minsta tecken på kritik eller motgång. Detta
gick också ut över kungen, ty ”uppkomlingen” Anne saknade helt den vördnad för
en furste som en spansk prinsessa alltifrån barndomen fick inpräntad. Det hände
att Henrik lämnade Katarinas rum efter en diskussion huruvida de var gifta
eller inte, bara för att få lyssna till Annes klagan över att bli försummad.
Kungen konstaterade också att Anne talade till honom på ett sätt som Katarina
aldrig skulle göra. Så länge Henrik räknade med att få en arvinge genom Anne försonades
de dock alltid. Sedan hon bestigit tronen blev det emellertid allt tydligare
att Anne Boleyn inte hade större framgång i att föda söner än Katarina av Aragonien
och därmed försvagades hennes ställning . Då en ny hovdam, Jane Seymour,
tycktes intressera kungen alltmer blev Anne, vis av egna erfarenheter, mycket
upprörd. Det sades att hon handgripligt
läxat upp sin tjänarinna. I januari 1536 dog Katarina av Aragonien på ett
förfallet slott, föga bättre än en fånge och endast omgiven av några få trogna
vänner och tjänare. Knappt ett halvår senare följde Anne Boleyn henne, avrättad
för äktenskapsbrott, förräderi, trolldom och blodskam.[5]
Det kunde se ut som en seger för Katarina. Hon var visserligen inte
återupprättad i sin ställning som drottning men hennes kungliga status erkändes
alltjämt och som kung Henriks svägerska, efter giftermålet med den döde
brodern, tillhörde hon otvivelaktigt den kungliga familjen. Anne var brännmärkt
som häxa och inkräkterska. I grunden hade de dock båda fallit offer för en
despotisk man. Hur olika de än var på ytan hävdade både Katarina och Anne sin
självständighet och integritet gentemot en manlig härskare som behandlade
kvinnor som om de varit schackpjäser i ett spel där han var den obestridde
mästaren. Ingen av Henrik VIII:s senare gemåler vågade någonsin hävda sitt
egenvärde så som Katarina av Aragonien och Anne Boleyn gjorde. Deras oförenliga
ställningar vid hovet och i kungens liv gjorde det dock omöjligt för dem att
samverka. Ingen av dem kunde se den andra som något annat än rival och
inkräkterska. Därför dömdes de båda att gå under i en värd där en mäktig mans
ord gällde som lag.[6]
[1] I sin
biografi över Sprengtporten från 2003 reflekterar Stig Rammel på s.244 helt
kort över de båda männens ställning som historiska motpoler, trots att de på
sikt verkat i samma riktning
[2] Elisabet
gjorde visserligen aldrig officiellt uppror mot drottning Maria men hon tjänade
som symbolisk samlingspunkt för motståndarna mot drottningens katolskvänliga
politik- Det är också sannolikt att Elisabet hade någon form av kontakt med
oppositionen, även om hon var försiktig nog att inte lämna påtagliga bevis.
[3] Under en
period av 60 år(1527-1587), utkämpade 5 kvinnor med kortare avbrott tvekamp om
Englands tron, antingen om rangen som hustru till den regerande kungen eller
som regerande drottning av England, Katarina av Aragonien och Anne Boleyn,
Katarinas och Annes båda döttrar och
Elisabet och Maria stuart..
[4] Fraser
håller i sin bok för troligt att paret haft någon form av avbrutna samlag,
vilket var en av tidens metoder att undvika oönskade graviditeter.
[5] Det
påstods att Anne haft ett förhållande med sin bror George.
[6] Texten
bygger på Antonia Frasers bok Henrik
VIII:s sex hustrur, i svensk översättning från 1995.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar