torsdag 27 april 2017

"Alla åsåg med förundran hans frimodighet och glädje", Anckarströms avrättning.


Fången vaknade vid femtiden på morgonen, då solen så sakta började stiga över huvudstadens hustak. Han hade sovit gott på natten, trots att den kommande dagen skulle bli hans sista. I själva verket tycktes han lättad.  De senaste fyra månaderna hade varit påfrestande: Först de många misslyckade försöken och den spänning som följde med dem. Så kvällen på Operan, då företaget äntligen genomförts men offret överlevt och slutligen den senaste dryga månadens fängelsetid, med ändlösa förhör, fotbojor, den hemska spöslitningen för drygt en vecka sedan, oron för de anhörigas framtid och(kanske det hemskaste av allt), insikten att folket hatade HONOM, inte mannen han dödat. Han hade varit så säker på att de tänkte som han och att ogärningen han utfört hade skett för deras skull, för folkets och rikets bästa. Kanske insåg han denna morgon att han i första hand varit ett redskap för andras ambitioner; människor som inte skulle mista livet för vad de gjort, trots att de moraliskt sett var mer skyldiga än han. Det var fredagen 27 april 1792 och mannen som denna dag skulle avrättas var Jacob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare.  Han åt en god sista måltid, bestående av två kåtletter, bröd och mjölk. Pastor Roos, som skulle följa honom till galgbacken, klippte upp skjorttyget i halsen för att underlätta för bödeln.[1]  Man tog nu äntligen av fotbojorna och det märktes att han kände det som en befrielse. Vid niotiden gick han ut till bödelskärran för att göra den sista resan, från Smedjegården på Normalm där han suttit en knapp vecka till galgbacken utanför Skanstullen.[2] Han bar hatt, vargskinnspäls, blå rock, röd väst, skor och vita strumpor. Anckarström hade fått lov att färdas utan ögonbindel och eftersom handklovarna var löst påsatta kunde han ledigt röra händerna. Under färden hände det att han hälsade på bekanta som han såg i mängden men för det mesta satt han fördjupad i en bönbok. Den svåra tiden i fängelset och inte minst prästernas ivriga ansträngningar hade stärkt hans kristna tro, som kanske förut ej varit särskilt brinnande. – Se på mig, hade han sagt till hustrun vid deras sista möte. Nu ser du i mig ett Guds barn. Om Anckarström i denna stund kände verklig ånger över vad han gjort, var det kanske mer som kristen medmänniska än över själva gärningen. Kung Gustav hade, liksom varje annan, syndat under jordelivet. Han, Anckarström, var den som straffat honom för hans försyndelser men därvid hade han själv begått synd. Liksom kungen fått plikta med livet ålåg det nu Anckarström att svara för sina handlingar. Inför Gud var de lika och endast Han kunde döma dem.

Så ankom kärran till avrättningsplatsen.[3]  Där väntade de båda prästerna och en spetsgård på 400 soldater ur blåa livgardet, där den dömde en gång tjänstgjort.[4] Därtill kom en stor mängd åskådare. Anckarström sprang ur kärran som om han hade varit en ung pojke. Man hade nu tagit av hans handklovar. Publicisten och bibliotekarien Gjörwell, som en gång varit Anckarströms mentor och som kommit för att bevittna hans sorgliga slut, bad då han såg sin forne skyddsling att Frälsaren verkligen måtte stå hans hjärta nära i denna svåra stund. Massan omkring honom utslungade å sin sida in i det sista hatfulla ord mot den förtappade man som burit hand på konungen. Anckarström tycktes helt oberörd av larmet. Han och de båda prästerna gick innanför spetsgården, föll på knä på en granrishög och bad gemensamt. Ackarström anförtrodde sin själ i Herrens händer och prästerna välsignade honom. Därefter steg den dömde upp och omfamnade sina själasörjare. Han tog av sig den blå rocken men behöll västen på. På huvudet satte han själv en vit mössa och strök upp håret ur nacken. Pastor Roos band nu för hans ögon och försäkrade att detta mörker snart skulle förvandlas i det eviga ljuset. Då han sade detta, sträckte prästen sina båda händer mot himlen. Så leddes den dömde upp på schavotten. Han låg med huvudet mot ett block och den högra handen mot ett annat. Pastor Roos strök med handen över hans hals och sade: ”Dig är förvarad härlighetens krona”. ”Pris och ära vare dig, Herre Jesu innerlig”, svarade den dömde. I nästa ögonblick skilde mästermannen huvudet och höger hand från kroppen. Gjörwell konstaterade senare: ”Alla åsåg med största förundran hans frimodighet och synbara glädje”. Den präst som en gång följt Hästesko till schavotten, sade på hemvägen till kollegan Roos: ”Jag trodde Hästesko vara en hjälte, men han var ett barn mot Anckarström.                         



[1] Hans Villius och Olle Häger ger i sin bok Sammanvärjningen intrycket att man direkt nekat Ankarström den präst han själv begärt till ledsagare, samme präst som en gång följt Johan Henrik Hästesko till döden efter dennes förräderi under kriget mot Ryssland. Gardar Sahlberg gör bilden mer komplicerad i Den aristokratiska ligan. Pastor Roos var visserligen, mot Anckarströms önskan, hans ledsagare till schavotten, men också den präst han själv begärt var med. Denne tycks dock närmast ha fungerat som ”biträde till Roos.
[2] Idag i Hamarbyhöjden.  
[3] Varken Villius-Häger eller Sahlberg nämner lustigt nog att Anckarström under vägen fått den obligatoriska sista supen på källaren Hamburg vid Götgatan. Så måste dock rimligen vara fallet. Ingen nämner heller  vid vilken tidpunkt Anckarström anlände till avrättningsplatsen.    
[4] Då Anckarström eskorterats av 200 man fanns alltså 600 soldater närvarande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar