Fången
vaknade vid femtiden på morgonen, då solen så sakta började stiga över
huvudstadens hustak. Han hade sovit gott på natten, trots att den kommande
dagen skulle bli hans sista. I själva verket tycktes han lättad. De senaste fyra månaderna hade varit
påfrestande: Först de många misslyckade försöken och den spänning som följde
med dem. Så kvällen på Operan, då företaget äntligen genomförts men offret
överlevt och slutligen den senaste dryga månadens fängelsetid, med ändlösa
förhör, fotbojor, den hemska spöslitningen för drygt en vecka sedan, oron för
de anhörigas framtid och(kanske det hemskaste av allt), insikten att folket
hatade HONOM, inte mannen han dödat. Han hade varit så säker på att de tänkte
som han och att ogärningen han utfört hade skett för deras skull, för folkets
och rikets bästa. Kanske insåg han denna morgon att han i första hand varit ett
redskap för andras ambitioner; människor som inte skulle mista livet för vad de
gjort, trots att de moraliskt sett var mer skyldiga än han. Det var fredagen 27
april 1792 och mannen som denna dag skulle avrättas var Jacob Johan Anckarström,
Gustav III:s mördare. Han åt en god sista
måltid, bestående av två kåtletter, bröd och mjölk. Pastor Roos, som skulle
följa honom till galgbacken, klippte upp skjorttyget i halsen för att
underlätta för bödeln.[1] Man tog nu äntligen av fotbojorna och det
märktes att han kände det som en befrielse. Vid niotiden gick han ut till
bödelskärran för att göra den sista resan, från Smedjegården på Normalm där han
suttit en knapp vecka till galgbacken utanför Skanstullen.[2]
Han bar hatt, vargskinnspäls, blå rock, röd väst, skor och vita strumpor.
Anckarström hade fått lov att färdas utan ögonbindel och eftersom handklovarna
var löst påsatta kunde han ledigt röra händerna. Under färden hände det att han
hälsade på bekanta som han såg i mängden men för det mesta satt han fördjupad i
en bönbok. Den svåra tiden i fängelset och inte minst prästernas ivriga
ansträngningar hade stärkt hans kristna tro, som kanske förut ej varit särskilt
brinnande. – Se på mig, hade han sagt till hustrun vid deras sista möte. Nu ser
du i mig ett Guds barn. Om Anckarström i denna stund kände verklig ånger över
vad han gjort, var det kanske mer som kristen medmänniska än över själva
gärningen. Kung Gustav hade, liksom varje annan, syndat under jordelivet. Han,
Anckarström, var den som straffat honom för hans försyndelser men därvid hade
han själv begått synd. Liksom kungen fått plikta med livet ålåg det nu
Anckarström att svara för sina handlingar. Inför Gud var de lika och endast Han
kunde döma dem.
Så ankom
kärran till avrättningsplatsen.[3]
Där väntade de båda prästerna och en
spetsgård på 400 soldater ur blåa livgardet, där den dömde en gång tjänstgjort.[4]
Därtill kom en stor mängd åskådare. Anckarström sprang ur kärran som om han
hade varit en ung pojke. Man hade nu tagit av hans handklovar. Publicisten och bibliotekarien
Gjörwell, som en gång varit Anckarströms mentor och som kommit för att bevittna
hans sorgliga slut, bad då han såg sin forne skyddsling att Frälsaren verkligen
måtte stå hans hjärta nära i denna svåra stund. Massan omkring honom utslungade
å sin sida in i det sista hatfulla ord mot den förtappade man som burit hand på
konungen. Anckarström tycktes helt oberörd av larmet. Han och de båda prästerna
gick innanför spetsgården, föll på knä på en granrishög och bad gemensamt.
Ackarström anförtrodde sin själ i Herrens händer och prästerna välsignade
honom. Därefter steg den dömde upp och omfamnade sina själasörjare. Han tog av
sig den blå rocken men behöll västen på. På huvudet satte han själv en vit
mössa och strök upp håret ur nacken. Pastor Roos band nu för hans ögon och
försäkrade att detta mörker snart skulle förvandlas i det eviga ljuset. Då han
sade detta, sträckte prästen sina båda händer mot himlen. Så leddes den dömde
upp på schavotten. Han låg med huvudet mot ett block och den högra handen mot
ett annat. Pastor Roos strök med handen över hans hals och sade: ”Dig är förvarad
härlighetens krona”. ”Pris och ära vare dig, Herre Jesu innerlig”, svarade den
dömde. I nästa ögonblick skilde mästermannen huvudet och höger hand från
kroppen. Gjörwell konstaterade senare: ”Alla åsåg med största förundran hans
frimodighet och synbara glädje”. Den präst som en gång följt Hästesko till
schavotten, sade på hemvägen till kollegan Roos: ”Jag trodde Hästesko vara en
hjälte, men han var ett barn mot Anckarström.
[1] Hans
Villius och Olle Häger ger i sin bok Sammanvärjningen intrycket att man direkt nekat
Ankarström den präst han själv begärt till ledsagare, samme präst som en gång
följt Johan Henrik Hästesko till döden efter dennes förräderi under kriget mot
Ryssland. Gardar Sahlberg gör bilden mer komplicerad i Den aristokratiska ligan. Pastor Roos var visserligen, mot
Anckarströms önskan, hans ledsagare till schavotten, men också den präst han
själv begärt var med. Denne tycks dock närmast ha fungerat som ”biträde till
Roos.
[3] Varken Villius-Häger
eller Sahlberg nämner lustigt nog att Anckarström under vägen fått den
obligatoriska sista supen på källaren Hamburg vid Götgatan. Så måste dock rimligen
vara fallet. Ingen nämner heller vid
vilken tidpunkt Anckarström anlände till avrättningsplatsen.
[4] Då
Anckarström eskorterats av 200 man fanns alltså 600 soldater närvarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar