”Förräderi,
förräderi! De har dödat tronföljaren”!
Ropet
skallade genom soldaternas kaserner. ”Straffa förrädarna”!
Mannarna
fick hastigt på sina kläder och gjorde vapnen redo. Klockan i deras kyrka
började ringa och inom kort sprang massan av upphetsade knektar mot stadens
centrum, mot Kreml. Inne på borgområdet försökte man förbereda ett hastigt
försvar; vakten ställdes i beredskap och order gavs att portarna skulle stängas
men en flodvåg av upphetsade människor kan liknas vid en tsunami, den är
omöjlig att hejda. Snart hade angriparna nått ”Röda trappan”, som ledde upp
till anläggningens huvudingång. Vad skulle nu ske? Det var den 15 maj 1682 och
de som överlevde det drama som nu följde skulle aldrig glömma vad de sett.[1]
Förspelet till denna fruktansvärda, om
än långt ifrån unika, händelse i Rysslands historia hade tagit sin början 13 år
tidigare, då tsar Alexejs gemål Maria avlidit. Bortsett från den rent personliga förlusten
blev nu frågan om tronföljare rent akut. Ingen av tsarens båda söner inom äktenskapet,
Fjodor och Ivan, kunde betraktas som lämplig att styra ett stort rike. Såväl
fysiska som psykiska svagheter förekom. Tsar Alexej beslöt sig därför raskt att
gifta om sig. Hans val var något kontroversiellt. Den unga Natalja Naryskina
tillhörde visserligen Rysslands adel, om också inte den förnämsta men hennes
bakgrund måste ändå ha väckt förfäran i konservativa kretsar. Flickan hade i
unga år omhändertagits av tsarens nära medarbetare Artamon Matvejev. Denne
hyste en böjelse för västerländska seder, vilket inte var populärt i Ryssland.
Han inredde sin bostad med tavlor och speglar, utöver de obligatoriska
ikonerna. Han höll sig med egen teater och hade ett kemiskt laboratorium(vad
försiggick där, undrade hans fiender). Dessutom hade Artamon, o fasa, gift sig
med en UTLÄNDSKA, en adelsdam av skotsk härkomst.[2]
Att en flicka uppfostrad i ett sådant hushåll skulle bli tsaritsa väckte anstöt
och dessutom innebar giftermålet att den nya drottningens släkt trängde ut
företräderskans släktingar från de främsta posterna vid hovet. Men tsarens
ord var lag och efter en tids dröjsmål stod bröllopet i januari 1671. I maj
följande år föddes sonen Peter. Trots att tsaren två år senare(1674) utropade
Fjodor, äldste sonen i första äktenskapet, till sin efterträdare, rådde inget
tvivel om att den nye prinsen var faderns favorit. Han följde ofta med tsaren
på resor och visades upp för folket. Hans rum var fyllt med leksaker och
föremål som intresserade pojken, särskilt tennsoldater, trummor och
båtmodeller. Överhuvudtaget blev hovet gladare och mindre stelt efter
giftermålet med Natalja. Teaterföreställningar blev en vanlig företeelse och
mot all tradition hände det att hustrun åkte i samma vagn som tsaren och utan
täckande gardiner. Det var inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända
om tsar Alexej fick leva tills Peter blev vuxen eller åtminstone kom upp i
puberteten, halvbrodern skulle åsidosättas och Nataljas son bli tronarvinge.
Olyckligtvis ådrog sig tsaren förkylning i samband med en utomhusceremoni,
lunginflammation utvecklades och i januari 1676 avled Alexej. Peter var tre och
ett halvt år och kronan gick därför, som den döde stadgat, till halvbrodern
Fjodor. Därmed övertog släktingarna till
Maria, Alexejs första gemål, initiativet vid hovet och följderna visade sig
genast. Nataljas gamle mentor Artamon förvisades till Sibirien och Peter och
hans mor fördes åt sidan.[3]
Tsar Fjodor var emellertid fysiskt
bräcklig, vilket dock inte inverkade på hans begåvning och i april 1682 följde
han fadern i graven utan att ha efterlämnat någon arvinge. Även om han
personligen tycktes mer benägen att låta den snart tioårige halvbrodern Peter
efterträda honom än att ge kronan till brodern Ivan, som led av talsvårigheter
och förmodligen var utvecklingsstörd, kunde han inte förmå sig att öppet svika
moderns släkt och utsåg därför ingen efterträdare. Efter diverse diskussioner
hit och dit valdes den unge men livlige och kvicke Peter till ny tsar vid
knappt tio års ålder[.4]
Pendeln tycktes åter ha svängt. Nataljas släkt återvände till hovet och
ministern Artamon väntades tillbaka från exilen. Deras motståndare hade
emellertid långt ifrån gett upp och i spetsen för oppositionen stod oväntat en
kvinna, Peters halvsyster Sofia. I princip ansågs kvinnan, som i de flesta
europeiska länder, stå under mannen och lustigt nog blev kvinnornas ställning
svagare ju högre upp man kom i den ryska hierarkin. Det slitsamma livet bland
bönderna gjorde att gemenskapen där var mer utvecklad och skillnaderna mellan
könen ofta utsuddade. En rysk prinsessa levde å andra sidan närmast i upphöjd
husarrest. Eftersom hon var för fin att gifta sig med en adelsman och äktenskap
med en utländsk furste av annan religion än den ortodoxa var uteslutet hölls
hon instängd i kvinnornas våning, som på ryska kallades Terem. Att en man skulle tillåtas inträde i denna fästning var
otänkbart, med undantag för nära släktingar, framstående präster och, när så
behövdes, läkare. Läkarundersökningar
utfördes i ett mörkt rum med neddragna gardiner och patienten iförd noga
tättslutande tyg, ty det var givetvis uteslutet att någon man skulle röra vid
damens nakna hud, lika lite som en prinsessa förflyttade sig i annat än täckta
vagnar eller under baldakiner, om hon gick i procession. Det säger sig nästan
självt att en sådan kvinna inte heller unnades mycket till bildning, hon lärde
sig de rätta bönerna och konsten att brodera. Det är knappast orätt att säga
att livet i Terem måste ha varit som
att bo i ett harem där ingen sultan någonsin kom på besök. Varför tsar Alexej
lät sin dotter Sofia bryta detta mönster är svårt att säga. Kanske märkte han
hennes begåvning och livlighet och insåg att här fanns någon som kunde ta över
om han inte förunnades en stark, handlingskraftig son. Hur som helst lärde hon
sig latin, polska, och historia tillsammans med brodern Fjodor. När han senare blev tsar fick hon för vana
att delta i ministrarnas överläggningar.
Hon var heller inte främmande för västerländsk kultur och översatte så
småningom Molière till ryska.[5]
Vid tiden för Fjodors död på våren 1682 var Sofia 25 år. Hon gjorde på alla
sätt klart att hon inte ämnade acceptera att halvbrodern utsetts till härskare
och därmed satt både hennes bror Ivan och deras släkt åt sidan. Hon var besluten
att själv ta makten i landet, naturligtvis i den sjuklige Ivans namn. Bästa
sättet att uppnå en regimförändring var att vända sig till Streltserna. Dessa
var ett livgarde på flera regementen som skapats på 1500-talet av Ivan den
förskräcklige. De utgjorde rikets enda fasta soldatkår och hade med tiden
skaffat sig många privilegier. En del av dem drev till och med handel. De var
kända för sin konservatism och hade lätt att ta till våld om de ansåg sig
förorättade. Det beredde inte Sofia och hennes anhängare några svårigheter att
sprida ut rykten att änketsaritsan Natalja eller hennes släktingar hade mördat tsar
Fjodor, att de tänkte mörda den handikappade prins Ivan, omintetgöra rikets
urgamla religion osv. Gardessoldaterna, som nyligen haft tillfredställelsen att
piska upp sina egna överordnade i samband med en intern konflikt, var redo för
nya nappartag med de högfärdiga ”herrarna”. De väntade bara på klarsignal. 15
maj 1682 gick larmet i Moskva. Streltserna fick veta att prins Ivan hade
mördats och att flera liv inom tsarfamiljen var i fara. De beväpnade sig genast
och sprang mot Kreml. Natalja och hennes familj greps, begripligt nog, av
skräck men de insåg att de falska ryktena måste motbevisas. Därför tog Natalja
sonen Peter och styvsonen Ivan vid handen och gick ut på Röda trappan. Hon
förklarade för knektarna att de blivit lurade: Här stod ju både tsar Peter och
hans halvbror, tronföljaren Ivan. Båda pojkarna mådde hur bra som helst, här
fanns då inga förrädare. Ivan bekräftade med stammande röst vem han var. Så kom
Artamon Metvejev ut. Han hade kommit hem från exilen några dagar tidigare och
nu talade han lugnt och sansat till soldaterna om deras nit, deras plikter och
ärorika förflutna. Hopen blev förvirrad och det verkade som om de skulle ge sig
av. Men just då allt tycktes ordna upp sig började en högmodig adelsman, som
uppenbarligen saknade kunskaper i psykologi, smäda knektarna och hota dem med
stryk om de inte slutade med sina fasoner och gick hem. Det blev hans sista
ord. Några soldater kastade ned honom för trappan, där han spetsades på pikar.
Därmed var alla möjligheter till förhandlingar omintetgjorda. Streltserna sprang
in i Kremls olika byggnader och dödade alla ”förrädare” de fick tag på. Artamon
Mavejev blev ett av de första offren. Han slets nästan bokstavligen i stycken
inför ögonen på sin forna skyddsling Natalja och hennes tioårige son Peter.
Blodbadet pågick i två-tre dagar, med avbrott på nätterna, innan pöbeln lugnat
sig. Prinsessan Sofia höll sig lugn och kallblodig och uppmanade vid ett
tillfälle sin styvmor att utlämna en av sina bröder åt mobben, ”så att vi inte alla
dör för hans skull”. Det parti som stödde Peter som tsar var nu lamslaget av
skräck. I två efterföljande steg lyckades Sofia och hennes anhängare, med hot
om nya massakrer om någon opponerade sig, genomdriva att halvbröderna Peter och
Ivan båda skulle inneha titeln tsar, med Ivan som ”förste” tsar och att Sofia
skulle fungera som regent. 6 juni 1682 kröntes pojkarna i en unik ceremoni i
Moskva. Under de närmaste sju åren skulle Sofia utöva regentskapet i sina bröders
namn.[6]
Inom kort lämnade Peter och hans mor Kreml och bosatte sig i en by utanför
Moskva. I praktiken var de nu borta från den politiska scenen. Endast vid
särskilt viktiga tillfällen, när båda tsarernas närvaro var önskvärd, reste de
till huvudstaden. Men unge Peter skulle komma tillbala. Det som hänt påverkade
honom på mer än ett sätt. I sinom tid blev han känd som ”Peter den store”.
Samtidigt som dubbelkröningen i Moskva föddes en pojke på andra sidan Östersjön
i den svenska kungafamiljen. Eftersom det var Karl XI förste son blev glädjen
allmän. En tronföljare var född. Gossen fick samma namn som sin far. Trots att
de aldrig möttes ansikte mot ansikte skulle Peter och Karl komma att föra en
tvekamp på liv och död, som för alltid ändrade maktbalansen i Nordeuropa.[7]
[1]
Tidangivelserna följer den Julianska kalendern, som infördes i Ryssland några
år senare och som på 1600-talet låg tio dagar efter den gregorianska, vilken
alltfler länder i Västeuropa börjat tillämpa. Vid denna tid använde ryssarna
emellertid bysantinsk tideräkning, vilken utgick från det år då världen ansågs
ha skapats. Enligt detta system inträffade blodbadet i Moskva år 7190.
[2] Det var
i Artamons hus tsar Alexej och Natalja möttes första gången.
[3] Enligt
Troyat förvisades de från Kreml medan Massie hävdar att de endast isolerades i
en egen våning vid hovet. Eftersom Fjodor III tycks ha uppskattat sin halvbror
och personligen inte hyst agg mot styvmodern, är jag benägen att anse Massie som mer trovärdig.
[4] Åter går
detaljuppgifterna isär. Enligt Troyat skedde valet vid ett möte med högadelsmän
och präster, varefter kyrkans patriark tillkännagav resultatet för folket i
Moskva, som uttryckte sitt gillande. Enligt Massie kunde mötet som dessutom
inte var nog talrikt för att fatta ett så viktigt beslut, inte enas varför
patriarken helt sonika frågade folkmassan utanför Kreml vem de önskade som sin
härskare. En överväldigande majoritet ropade Peters namn.
[5] Peter
den store var alltså långt ifrån den förste ryske ledare som intresserade sig
för utvecklingen i Västeuropa, vilket man lätt kan få för sig. Men det var
Peter som hade både vilja och förmåga att på allvar ”öppna ett fönster mot
väst” och modernisera statsapparaten efter västerländsk modell, inte minst
svensk. Att detta sedan inte fullföljdes ute i det ryska samhället bland folket
är en annan sak. Det är också tydligt att Sofias ovilja mot att låta halvbroderns släkt regera enbart handlade om personlig maktlystnad, inte misstänksamhet mot "västerländska tendenser" i hans omgivning.
[6] Därmed
blev hon Rysslands första kvinnliga regent. Under det närmaste seklet skulle
ytterligare fem kvinnor utöva
makten i landet, fyra av dem som enväldigt regerande drottningar.
[7] Texten
bygger på Robert K Massie, Peter den
store, hans liv och värd,svensk översättning 1986, kapitel 2-4 och Henri
Troyat Peter den store, svensk
översättning 1981, andra upplagan 1993, kapitel 1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar