tisdag 30 maj 2017

Katarina I del II. Regent över en stormakt




Döden är ett omvälvande fenomen för oss alla. Då någon vi känner dör upplever vi både sorg över en förlust och en påminnelse om allas vårt öde. Döden åstadkommer ett vakuum i tillvaron: ju närmare vi stått den döde desto mer påverkas vi. Rör det sig om en känd eller särskilt betydelsefull person kan en större kategori människor påverkas. Om vederbörande rentav haft en maktposition i samhället kan de efterlevande nästan känna det som om världen hade stannat. Så var det i Petersburg mot slutet av januari 1725 då Peter den store avled. Han hade hållit landet som i ett skruvstäd och inte bara tvingat befolkningen ut i långa krig utan mobiliserat nationen till att bygga upp en modern armé och flotta. Han hade också byggt upp en ny huvudstad praktiskt taget ur sumpmarken. Ingen, utom möjligen de svagaste och mest orkeslösa av Rysslands bönder, hade genomlevt hans regering utan att på något sätt få sin tillvaro påverkad av denne furstes göranden och låtanden. Nu var han borta, den man som styrt Ryssland i över tjugo år fanns inte mer. Säkert kände många en instinktiv saknad efter honom, utan att de riktigt kunde säga varför. En man som format deras värld var borta och därmed också en del av deras tid.[1] För de maktägande kretsarna i huvudstaden var det mest akuta problemet dock av praktisk natur: Den döde hade inte utsett någon efterträdare. De som främst kunde komma ifråga var den dödes hustru och hans sonson, som härstammade från Peters första äktenskap. Den omständigheten att tsaren ett knappt år tidigare låtit kröna sin gemål Katarina, något närmast unikt i landets historia, talade för hennes kandidatur. Trots att hon från början varit en enkel bondkvinna tycks det mera ha varit hennes kön än hennes ursprung som väckte betänkligheter hos vissa adelsmän. Därtill kom naturligtvis att rikets gamla aristokrati hoppades återfå sin forna makt om en ättling ur en av deras släkter besteg tronen. De som stått tsar Peter närmast talade å andra sidan ivrigt för Katarina som härskare. Eftersom detta parti hade kontroll över det kejserliga gardet, var det en enkel sak att med hjälp av uppbådade soldater övertala rikets främsta män inom såväl adel som prästerskap att välja Katarina till regent.[2] Därmed hade bonddottern från Balticum inte bara blivit drottning vid en manlig härskares sida, vilket hon i praktiken varit sedan nära tjugo år, utan envåldshärskare över en nyvaknad europeisk stormakt. Katarina var drygt 40 år. Man kan inte påstå att hennes korta regering blev särskilt ärorik eller storslagen. Vad som utfördes av värde var sådant som redan påbörjats av Peter den Store men å andra sidan var det som gjordes inte heller meningslöst. Man fortsatte arbetet med att få igång en rysk vetenskapsakademi och forskaren Vitus Bering sändes på upptäcktsfärd för att ta reda på om Asien och Amerika förenades i norr. Katarina själv var förmodligen inte särskilt engagerad i dessa projekt. Hon tycks mest ha ägnat sig åt att njuta av livet i form av supande och sex med attraktiva hovmän. Det kan verka underligt, nästan lite svinaktigt, att hon inte tog chansen att regera. Hon, som i motsats till de flesta dåtida kungligheter verkligen visste hur folket hade det, kunde ha gjort mycket för sina undersåtar. Man bör då komma ihåg att hon i tjugo år samlevt med en verklig despot. Det kan inte ha varit lätt att vara den häftige och ofta obalanserade Peter den Store till lags, även om hon förmodligen var den enda människa tsaren var riktigt trygg med. Nu var tjugo år av försiktighet, ängslan för intriger och risken att falla i onåd över. Katarina var fri att utnyttja sin ställning som hon ville och det är kanske inte så konstigt att hon främst tänkte på sin egen fördel, eller åtminstone njutning. Hennes frosserier visade sig nämligen snart vara allt annat än fördelaktiga för henne själv. I de flesta politiska frågor förlitade sig Katarina på sin döde makes gamle vän furst Mensjikov, som en gång sammanfört henne med tsaren. För att hjälpa kejsarinnan inrättades ett ”högsta råd”, bestående av den gamle tsarens närmaste medarbetare. Mycket av vad som beslutades under Katarinas tid skedde på detta råds rekommendation. En fråga där Katarina tycks ha drivit en egen politik gällde nedbantning av armén, då ju Ryssland nu hade fred. Detta beslut togs säkert emot positivt bland folket. Ett område där Katarina definitivt var personligt engagerad var familjen, både själva dynastin och hennes egen släkt av bönder. På Peters tid hade hustruns anhöriga hållits på avstånd men nu upphöjdes minst två av dem till grevar.[3] Av Peters och Katarinas många barn var endast två döttrar i livet och modern grep sig nu ivrigt ann med att få flickorna fint gifta. Deras far hade haft storstilade planer som Katarina sökte fullfölja. Anna(17 år vid faderns död), var redan förlovad med Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Han var systerson till Karl XII, uppvuxen i Sverige och uppfostrad av ingen mindre än Karl X Gustavs gamla änka Hedvig Eleonora. Han var med den där ödesdigra kvällen i november 1718 när Karl XII stupade vid Fredriksten. Många svenskar menade att den unge prinsen borde ha efterträtt sin morbror på tronen men istället hade kungens andre svåger Fredrik av Hessen utsetts till kung.[4] Dessutom hade hertigen berövats Schleswig, som tidigare tillhört hans familj men genom avtal med Sverige övertagits av Danmark. Karl Fredrik sökte då stöd i Ryssland och förlovades med Anna. Han hade deltagit i Katarinas kröning 1724. I maj 1725 stod bröllopet mellan Katarinas äldsta dotter och Karl Fredrik av Holstein-Gottorp och prinsen tog snart plats i högsta rådet. Det visade sig dessvärre att hans kvalifikationer var begränsade, både som äkta man och politiker vilket gjorde såväl hustru som svärmor mycket besvikna. För sin andra dotter Elisabet(16 år), hade Katarina ett ännu finare giftermål i tankarna. Den unge Ludvig XV av Frankrike hade just brutit sin förlovning med en spansk prinsessa. Han var nästan jämnårig med Elisabet. Varför inte göra flickan till fransk drottning?  Frankrikes ambassadör var med på noterna. Han hade tjänstgjort många år i Sverige och faktiskt skickats som fredsmäklare till Ryssland 1721. Han och Katarina kom mycket bra överens.[5]  Då nyheten kom att Frankrikes kung gifts bort med en polsk furstedotter blev Katarina djupt sårad. Förmodligen anade hon att det var hennes eget ”simpla” ursprung som inte passade det fisförnäma hovet i Paris. Det verkar som om lösandet av dotterns giftermål varit den fråga som främst engagerat Katarina men vad hon och hennes medarbetare än försökte komma på fick flickan korgen överallt.[6] Kejsarinnan tröstade sig med supfester och skörlevnad, vilket fick henne att må allt sämre. Den 6 maj 1727 avled hon efter en svår dödskamp. Hon hade regerat i två år och blev 43 år gammal.



Katarina I utgör ett av de mer sällsamma ödena i Europas historia.  Karl XIV Johan sade mot slutet av sitt liv att ingen någonsin följt en bana liknande hans. Katarina kan med större rätt säga detsamma. Hon föddes som en enkel bonddotter och slutade som Europas då mäktigaste kvinna. Karl Johan gjorde visserligen en imponerande klassresa men han var borgarson. Även om inget tydde på att han någonsin skulle bli kung, stod det snart klart att han skulle ”bli något”. Han var den sortens människa som märks i sin omgivning. Katarina var den fattiga flickan som av en slump hamnade vid hovet och tog de chanser hon fick. Även om hon inte var någon stor härskare måste hon ha varit ovanlig. Peter den Store litade på henne och upphöjde henne genom kröningen nästan till sin efterträdare på tronen. Hon måste ha ingett trygghet och lugn hos sin orolige och ibland obalanserade make. I sitt TV-program om Karin Månsdotter från 1995 påpekar populärhistorikern Herman Lindqvist att många svenska adelsmän idag kan räkna sina anor till henne och att detta är något att vara stolt över.  Katarina I blev stammor till flera kungahus. Vår egen kung Karl Gustav är avlägset släkt med henne. Liksom ifråga om Karin är det något att vara stolt över.[7]                                         



[1] I sin bok om tiden mellan Peter och Katarina den stora skriver Troyat, apropå  relationen diktator-undersåte: ” ”Mot härskarens storhetsvansinne svarar undersåtarnas masochism”(s. 10).
[2] Under det närmaste seklet skulle gardesregementena närmast vanemässigt av- och tillsätta ryska regenter.  Dessa regenter var oftast kvinnor. Av de nio regenter som styrde Ryssland 1725-1825 var endast fyra män och med undantag av Alexander I var dessa ”män” antingen minderåriga eller galna. Anna Lepoldovna(1740-41), utgör ett gränsfall eftersom hon regerande i sin minderårige sons namn.
[3] Jag har tyvärr inte lyckats hitta några uppgifter om vad som hände med Katarinas bröder  och om familjen ännu finns kvar. Av Troyats bok framgår endast att Katarinas dotter Elisabet gynnade moderns släkt efter sitt trontillträde 1741.
[4] Karl Fredrik var lika svensk som Karl X Gustav, vars mor var dotter till en svensk kung medan fadern var Pfalzgreve. Fredrik I:s enda band till Sverige var giftermålet med Ulrika Eleonora.  
[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacques_de_Campredon Enligt Troyat skall kejsarinnan och diplomaten ha talat svenska med varandra när de ville diskutera utan avlyssning. Eftersom Katarina en gång varit gift med en svensk soldat och diplomaten tjänstgjort länge i Sverige är uppgiften inte helt osannolik. Katarina I bör i så fall vara den ende ryske ledare som förhandlat på svenska med en fransk ambassadör   
[6] Elisabet förblev ogift men regerade Ryssland 1741-61. Efter henne besteg systersonen Karl Peter Ulrik(Karl Fredriks och Annas son), tronen, som Peter III,, varpå hans hustru i sin tur störtade honom efter ett halvår. Hon besteg sedan tronen som Katarina II, den Stora..
[7] Texten bygger huvudsakligen på Henri Troyats bok Fantastiska furstinnor, svensk översättning 1999 kapitel 1-2.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar