Att 6 juni
är nationaldag vet väl de flesta svenskar. Varför det blivit så är en annan
fråga. Under första världskriget blev 6 juni Svenska flaggans dag och bortåt 70
år senare upphöjdes dagen till nationaldag. Men varför just 6 juni? Det roliga
är att man kan välja vilket svar man själv vill på den frågan. 6 juni är
nämligen en ovanligt historisk dag i Sverige. De som först kom upp med idén om
en svensk flaggdag associerade förmodligen i första hand till valet av Gustav
Vasa till svensk kung 6 juni 1523, det som innebar slutet på Kalmarunionen och
grundläggandet av det moderna Sverige. Som Lars Olof Larson påpekar i den
senaste större biografin över kungen var det å andra sidan ganska få,
förmodligen ingen, av dåtidens svenska ledarskikt som insåg att de grundat
något av en ny stat och dessutom en ny kungadynasti genom att välja denne unge
och politiskt oprövade man till härskare.[1]
Om någon hade förutsagt att han skulle komma att regera i nära 40 år och under
den tiden krossa kyrkans ekonomiska makt, ta de första stegen mot att införa en
ny statsreligion, göra Sverige oberoende i förhållande till Hansan samt avrätta
ett stort antal bråkiga bönder och självständiga bergsmän som vågade protestera
mot hans politik, hade de nog tagit sig en extra funderare på om valet
verkligen varit det rätta.
Det andra
skälet att fira nationaldag 6 juni är att 1809-års regeringsform skrevs under
den dagen. För att undvika den koncentration som under det senaste seklet inneburit
att makten legat antingen hos kungen eller ständerna byggde den nya regeringsformen
på en maktdelningsprincip mellan konung, ständer och högsta domstol. Det var
kungen som utövade den verkställande makten medan den lagstiftande var delad
mellan konung och ständer. Ständerna instiftade skatter medan kungen tog hand
om frågor som berörde myndigheternas verksamhet och mer kortsiktig ekonomisk
politik. Den dömande makten låg hos högsta domstolen, vars medlemmar utsågs av
kungen.[2]
Den avsatte Gustav IV Adolf som vid
denna tid fortfarande bodde i Sverige lär, enligt vad Mats Wickman skriver i
sin biografi över kungen från 2016, ha reflekterat över det faktum att den nya
regeringsformen signerades av den nye kungen just 6 juni.[3] Kanske
de nya makthavarna gjorde samma reflektion och tog detta som ett gott omen för
sitt verk.
Dessa två
tilldragelser är vad som brukar anges som skäl att högtidlighålla 6 juni i
Sverige och med tanke på att båda markerade stora förändringar kan det anses
berättigat. Vad de flesta nog inte tänker på eller känner till är att ännu en
händelse kan förknippas med 6 juni i svensk historia. Detta datum år 1654
abdikerade drottning Kristina från tronen vid en högtidlig ceremoni i Uppsala.
Denna händelse väckte förmodligen mer allmänt uppseende då den ägde rum än vad
som var fallet både 1523 och 1809. Ingen kunde ju veta hur länge den okände
adelsmannen Gustav Erikson skulle sitta på tronen eller om inte den nya
regeringsformen skulle vräkas över ända i en motrevolution. Vid dessa båda
tillfällen var Sverige dessutom en obetydlig bricka i stormakternas spel. Vad
som skedde där var i det långa loppet inte av så stor vikt för tyskromerska
riket eller(1809), Frankrikes kejsare och engelska regeringen. 1654 var
situationen en helt annan. Inte nog med att en ung, energisk regent på eget
initiativ och i fredstid abdikerade från sin tron och övergav sitt land. Det
rörde sig dessutom om arvtagaren till en av tidens stora krigare, ”Lejonet från
Norden”, som besegrat kejsarens armé och gjort sig till protestanternas
obestridde ledare. Nu lämnade hans dotter sitt rike. Varför abdikerade hon, vad
ville hon, vem var hon, frågade man sig både i Sverige och vid de övriga
europeiska hoven. [4] Den som
är särskilt nationalistiskt lagd kan mycket väl se abdikationen 1654 som en
högtidsdag. Den markerar det definitiva slutet på striden mellan katolskt och
lutherskt i Sverige efter reformationen och under Karolinertiden som nu följde
var Sverige och svenskarna förmodligen mer enade kring en viss livsåskådning,
ett visst politiskt system och en viss bestämd ledare än de någonsin varit
senare eller kommer att vara i framtiden. Vad Gud och Konungen beslutade gällde
och vad därutöver var var av ondo.[5]
Ytterligare ett skäl, säkert mera
godtagbart i vår tid, att högtidlighålla 6 juni är att vår nuvarande regeringsform
klubbades av riksdagen 6 juni 1973, även om den inte trädde ikraft förrän 1974.
Datumet var säkerligen ingen slump.[6] Vilken politisk åskådning man än har bör
således alla svenskar kunna enas om att 6 juni är ett särskilt datum i vår
historia.
[2] Se https://sv.wikipedia.org/wiki/1809_%C3%A5rs_regeringsform.
[3] Då jag
inte äger Wickmans bok och inte minns exakt var uppgiften står kan tyvärr ingen
siduppgift lämnas.
[4] Vid
tiden för abdikationen visste ingen, med några viktiga undantag att Kristina
planerade att bli katolik
[5] Detta
innebar naturligtvis inte att svenskarna ansåg sig tillhöra någon ”superras”,
som nazisterna gjorde cirka tvåhundra år senare. Karl XII var tvärtom öppen för
främmande kulturer och värderingar,
vilket han visade under sin långa vistelse i Turkiet.
[6] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_nationaldag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar