Att göra
bort sig är ingen konst: det händer hela tiden. Jag har tidigare hävdat att
kungligheter har en speciell fallenhet att göra det om de måste träda utanför
sin vanliga sfär utan något som helst skyddsnät. Sådana fadäser är naturligtvis
särskilt vanliga i ett land där kungen(eller presidenten), regelmässigt hålls
isolerad från folkets stora flertal och är alltså mindre vanliga i en
demokratisk stat. En annan situation där kungligheter lätt gör bort sig är när
fördomar grundade på ideologi kommer i konflikt med verkligheten. Den som
håller sig med förutfattade meningar har överhuvudtaget lätt att ställa till
det för sig: så om du uppskattar att folk gör sig lustiga på din bekostnad,
skaffa dig ett knippe fördomar! Ett litet exempel på detta finns att hämta hos
Gustav V av Sverige. Den episod som här ska berättas utspelades med bara två
personer närvarande, varför möjligheten föreligger att allt kan ha gått
annorlunda till än vad kungens ”motspelare” hävdar i sina minnen . Jag
uppfattar dock källan som trovärdig och hur som helst är historien rolig att
både höra om och läsa.
På vintern
1930 gick det vilda rykten i Stockholmssocieteten: Prins Lennart, sonson till
kung Gustav, tänkte gifta sig med en flicka av borgerlig härkomst! Ryktena var
sanna. Flickan hette Karin Nissvandt och var yngsta dotter till en av de första
revisorerna I Sverige. Han hette Sven i förnamn och var känd som en duktig och
samvetsgrann yrkesman. En styvdotter till Nissvandt, som vid moderns omgifte
antagit sin nye faders namn, var gift med greve Birger Mörner, bekant med
Lennarts far prins Wilhelm.[1]
Ungdomarna träffades första gången sommaren 1924 på prinsens slott Stenhammar i
Sörmland. Karin var tretton, Lennart femton år. Deras vänskap blev allt varmare
och slutligen insåg de att de älskade varandra. Båda var medvetna om att ett
giftermål skulle medföra svåra komplikationer. Liksom idag fordrades kungens
samtycke och oavsett om Gustav V gav det eller inte skulle Lennart förlora sin
titel och ställning om han gifte sig med Karin.[2] Vartefter
tiden gick blev de allt säkrare: De var beredda att utstå vad som helst för att
gifta sig. År 1930 innebar på flera sätt att Lennarts liv förändrades. För det
första fyllde han 21, vilket enligt dåtida regler innebar att han blev myndig.
För det andra dog Gustav V:s drottning Victoria i april. Denna åtminstone på
ytan mycket strikta dam, som vördat Gud, plikten och konungadömet av Guds nåde
och som i praktiken varit sonsonens förmyndare sedan tidiga år, skulle knappast
ha tolererat sin skyddslings allt intimare umgänge med en flicka av icke
kunglig börd: än mindre giftermål med en sådan person. Den respekt unge Lennart
lärt sig hysa för farmodern satt dessutom djupt och skulle säkerligen ha hämmat
hans beslutsamhet. Han själv konstaterade senare apropå drottningens död: ”En
av de smärtsammaste svårigheterna på min framtida väg hade förflyktigats”.[3] Också
rent praktiskt innebar Victorias död en fördel. Slottet Mainau vid Bodensjön i
Tyskland, som under snart ett sekel tillhört storhertigarna av Baden, hade inte
konfiskerats vid revolutionen 1918. Genom en uppgörelse med en bror till
Victoria hade slottet övergått till drottningen vid dennes död 1928. När
Victoria dog skulle Mainau i sin tur övergå till hennes yngre överlevande son,
prins Wilhelm och hans efterkommande, dvs. Lennart.[4] Även om de tilltänkta arvingarna mottagit
beskedet med minst sagt blandade känslor vid godsherrens död 1928, hade Lennart
med tiden blivit alltmer intresserad. Mainau var visserligen förfallet men det
skulle nog gå att göra något av det. Hur som helst erbjöd det en fast punkt om
alla skepp i Sverige skulle brännas på grund av giftermålet med Karin. Wilhelm
hade för sin del deklarerat att han inte tänkte investera i Mainau. Det fick
bli Lennarts sak. Sonen accepterade. Stunden för giftermål tycktes komma allt
närmare. Hovet visste naturligtvis vad som var på gång. Karin och Lennart hade
umgåtts sporadiskt i flera år och Lennart själv misstänkte efteråt att hans
gamla barnsköterska, som fortfarande stod i hans tjänst och hade vissa
tendenser till svartsjuka, på ett tidigt stadium skvallrat för några inom hovet
som stod prins Wilhelm nära. Hur det än förhöll sig var Gustav V förberedd då sonen
Wilhelm i början av december 1930 berättade för honom att Lennart stod i
begrepp att förlova sig. Av vad som nådde brudgummen in spe verkade farfadern
ta saken med fattning men Lennart var ändå orolig för vad som skulle hända
under årets julfirande på Drottningholm. Memoarerna tyder på att kronprins
Gustav Adolf(senare Gustav VI Adolf), eller ”Farbror Gusty”, som Lennart
kallade honom, redan i förväg betraktades som den farligaste motståndaren i den
kommande striden. Så blev också fallet. På annandagen kallade kronprinsen sin
brorson till enskilt samtal inför lykta dörrar. Efter att ha frågat om det var
sant att Lennart tänkte gifta sig med en flicka av icke kunglig börd och, sedan
frågan bevarats med ja, framhållit de praktiska följderna av ett sådant
handlingssätt, kom Gustav Adolf in på den tilltänkta brudens familj. Han påstod
att de ”inte åtnjuter medborgligt anseende”. Detta var så absurt att brorsonen
nästan brast i skratt, även om han naturligtvis blev djupt upprörd på sin
fästmös vägnar. Karin reagerade med samma blandning av indignation och roat
överseende då hon fick höra vad som hänt. Några dagar senare kom Gustav V med
samma påstående som Gustav Adolf. Ingen av dem besvärade sig dock med att
framlägga några konkreta bevis på familjen Nissvandts dålighet eller ens antyda
vem som lämnat uppgifterna, endast att det rörde sig om ”vederhäftiga personer”.
Det verkade dessutom närmast som om kronprinsen lagt orden i sin fars mun.
Kungen hade hur som helst inget nytt att komma med.[5] Lennart
fortsatte lugnt sina lantbruksstudier på ett gods i Västergötland. En dag i
januari ställde husets herre till med fest och Lennart bjöd Karin dit. Festen
blev lyckad men pressen slog upp saken på förstasidorna. Lennart avslöjade sina
planer för journalisterna rakt på sak: Ja, han och Karin tänkte gifta sig. I
känslan av vad som nu skulle följa reste paret till Stockholm. Vid ankomsten kallades
prinsen omedelbart till konungen. Det var nu som kungen gjorde bort sig, eller
snarare visade hur lite han haft på fötterna när det gällde Karins familj.
När Lennart
kom in i kungens rum satt denne och broderade, vilket var vanligt då han förde
pinsamma samtal. Gustav V upprepade vad han sagt tidigare: Han kunde inte
godkänna giftermålet, familjen Nissvandt var dåliga osv. Samtalet verkade inte
leda någonstans. Kungen broderade, Lennart lyssnade utan att svara och så småningom
sänkte sig tystnaden i rummet. Vi låter greve Bernadotte själv berätta vad som
nu följde.
-
Jag
satt hövligt kvar. Bredvid mig på bordet låg ett grönt häfte: Stadgar och
medlemsförteckning för Hans Majestät Konungens jaktklubb. Jag bläddrade
förstrött i den Hjärtat gjorde en kullerbytta. Under revisionsberättelsen för
det gångna årets räkenskaper stod namnet Sven Nissvandt. Jag visade sidan för
farfar.
-
Det
här är Karins pappa, sade jag.
Farfar tittade ganska länge. Lade ifrån sig arbetet.
-
Nej,
nu måste jag gå och klä om mig. Adjö med dig.
Jag fick en vänlig puss på båda kinderna. Från farfar hörde jag aldrig
mera ett ont ord om familjen Nissvandt.[6]
Nog var det tur för Gustav V:s prestige att inga vittnen fanns till denna
scen.
[1] Att Karins svåger tillhörde släkten Mörner
borde, med tanke på ätten Bernadottes historia, i sig ha räckt som introduktion
i kungafamiljen. Enligt Lennarts memoarer var Mörners hustru i själva verket Nissvandts biologiska dotter medan Wikipedia betecknar henne som hans styvdotter: Lennart Bernadotte, "Käre prins, god natt"(1977), s. 196 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Nissvandt.
[2] § 5 i
dåtida successionsordningen återges på s. 226 i memoarerna. För jämförelse
med nutida bestämmelser se https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/successionsordning-18100926_sfs-1810-0926
§5..
[3]
Bernadotte, s.218.
[4] Eftersom
Wilhelm redan ägde Stenhammar och, i likhet med sin mor, ofta vistades på
varmare breddgrader, bör Victoria och hennes bror i praktiken ha avsett Mainau
som en gåva till Lennart. Åtminstone var det så han själv uppfattade saken. Att
drottningen på detta sätt gav sonsonen en egendom utanför Sveriges gränser kan
kanske tolkas som en (omedveten?), önskan att ge sin forne skyddsling en
möjlighet till frigörelse.
[5] Varför
Gustav Adolf var så hätsk mot brorsonen är svårt att säga. Det troligaste är
enligt min åsikt att han fruktade ”ett dåligt exempel” för sina egna söner, av vilka två snart
följde sin kusin i spåren. Den ”förföljelse”
som Lennart Bernadotte i många år säger sig ha utstått från farbroderns sida
bottnade kanske i uppfattningen att sönerna ”förletts att svika sin pliikt”
genom kusinens agerande.
[6]
Bernadotte s. 227.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar