Frågan
huruvida det var bättre eller sämre förr diskuteras ofta på individnivå i
Sverige. Sanningen är väl att vissa saker var bättre och andra sämre. Eftersom
det som var sämre ofta handlar om människans sanitära och materiella behov är
det lätt för ”realistigt” lagda personer att avfärda ”romantiskt” konservativa
föreställningar om hur mycket bättre allting var förr i världen. Vilken
inställning man än har ifråga om förhållandet mellan förr och nu, kan de som
studerar europeisk politisk historia nog enas om att politiken var roligare
förr. Jag tänker då inte på alla de krig som europeiska politiker startat genom
åren utan på politikernas rent konkreta beteende i olika situationer,
exempelvis när deras ställning hotades. Föreställ er en svensk journalist i vår
tid, som jobbat både med svensk inrikespolitik och som utrikeskorrespondent i
flera europeiska länder och tröttnat på alla skandaler där diverse höjdare
sitter i långdragna utfrågningar och påstår sig inte minnas vad som hänt eller
vem som var på vilket möte osv. Om vår journalist byggde sig en tidsmaskin för
att studera hur äldre tiders politiker betedde sig när de utsattes för kritik
skulle han – hon förmodligen återvända hem, svimfärdig av lycka över allt
material till publiksäljande artiklar vederbörande hittat i historien. Ett både
dramatiskt och roligt exempel inträffade i Frankrike år 1630. Det som nu följer
kan verka som scener ur en absurd fars men berättelsen finns återgiven i en,
vad det verkar, seriös svensk biografi över kardinal Richelieu.
På hösten 1630 var Frankrike ett politiskt
oroligt land. Konflikternas rötter kunde spåras minst 70 år bakåt i tiden, då
Henrik II avlidit och olika politiska och religiösa fraktioner kämpat om makt
och inflytande i flera årtionden, vilket ofta ledde till regelrätt
inbördeskrig. Mot slutet av 1500-talet hade en ny kung, Henrik IV av huset
Bourbon, lyckats skapa ordning i Frankrike, så långt det nu var möjligt.
Protestanterna eller hugenotterna som de kallades, hade fått en starkare
ställning, samtidigt som kungen poängterat att katolicismen var
majoritetsreligion i landet och skulle så förbli. Hans övergripande mål hade
varit att få alla sina undersåtar att enas kring medvetenheten att de, oavsett
social eller religiös tillhörighet, i första hand var fransmän och tillsammans
borde hjälpas åt att göra landet tryggt och stabilt. Även om Henrik
naturligtvis inte var fulländad, hade han ändå i mångt och mycket lyckats att
spela rollen av enande symbol. Men 1610 mördades han på öppen gata i Paris av
en katolsk fanatiker. En ny period av osäkerhet och politiska spänningar
följde. När den nye kungen Ludvig XIII tog makten 1617, visade han sig
visserligen inte obegåvad men ändå i behov av en stark och rådig medhjälpare
som kunde sköta politikens detaljer. Den som efter några år åtog sig uppgiften
hette Armand-Jean du Plessis de Richelieu. Hans familj tillhörde lågadeln och
hade tjänat Frankrike på lägre poster i många generationer. Fadern deltog i
Henrik IV:s kamp för att vinna kronan men hade också troget tjänat hans
företrädare, den siste kungen av släkten Valois. För att
familjen skulle få inkomsterna från ett biskopsdöme hade unge Armand tvingats
sadla om från en påtänkt krigisk karriär till en kyrklig. Han tycktes dock
finna sig väl till rätta i sitt nya ämbete. I samband med ständermötet 1614 kom
han, som medlem av prästeståndet, i närmare kontakt med kungafamiljen och
gjorde under några år änkedrottning Maria av Medici, Ludvig XIII:s mor, stora tjänster.
Efter en tid i onåd sedan kungen tagit makten släpptes Richelieu åter in vid
hovet, utsågs till kardinal av påven och blev ”förste minister”, alltså
statsminister, i Frankrike. Hans politik gick i stort ut på att stärka
kungamakten inåt och Frankrikes ställning i Europa utåt. I praktiken innebar
det att på olika sätt bekämpa Habsburgarnas maktställning och de inhemska
maktfaktorer som konkurrerade med kungamakten. Många ansåg sig ha(och hade kanske
också), skäl att hata kardinal Richelieu. Änkedrottningen, som tidigare stött
honom, avskydde hans Spanienfientliga politik och förövrigt att ha förlorat all
politisk makt. Den unga drottningen, Ludvigs hustru, kom själv från Spanien och kände sig hotad.
Högadeln märkte att en stark hand nu fanns vid kungens sida och skaffade sig
ett allt fastare grepp om makten. Kardinalen hade rentav fräckheten att
förbjuda dem att duellera, ett vanligt medel då någons ära blivit kränkt.
Franska kungar hade länge sökt stoppa detta bruk men nu följdes bestämmelserna
på allvar. Man kunde hamna på Bastiljen eller förlora livet för att ha
duellerat.[1]
Hugenotternas politiska makt var
krossad, även om de fortfarande fick utöva sin religion i stillhet. Eftersom
Richelieu var maktens ansikte utåt var det överhuvudtaget lätt för alla
missnöjda att skylla allt ont på kardinalen, som hade den ”viljelöse” kungen i
sin hand.[2]
På hösten 1630 vädrade oppositionen
morgonluft. Ett nytt krig med Habsburg hade brutit ut och även om de franska
trupperna hade stora framgångar var kritiken stor vid hovet och bland högadeln.
Ludvig XIII:s mor stod åter i spetsen för oppositionen. Man kom överens om ett
möte mellan kungen och hans mor för att reda ut tvistigheterna men just då blev
Ludvig svårt sjuk. Man fruktade för hans liv. Den sjuke utsattes nu för en
intensivkampanj från sin mor och hustru: Kardinalen måste bort! Ludvig gav
inget definitivt besked men alla, inte minst Richelieu själv, visste att om
kungen dog skulle hans politiska karriär vara slut, sannolikt också hans liv. Precis när alla trodde att kungen skulle dö började han repa sig och efter en tid
kunde han i långsam takt resa från Lyon där han legat sjuk till Paris. Han kom
fram i slutet av oktober 1630. Änkedrottningen och kardinalen ingick antingen i
hans följe eller kom fram strax efter. Alla tre slog sig ned i var sitt palats
i staden. Det låg i luften att något skulle hända.[3] 10 november 1630 gick Richelieu för att besöka
änkedrottningen i hennes bostad. Han fick skakande besked: ”Änkedrottningen får
inte störas. Hon sitter i överläggningar med kungen”. Alla vägar till hennes
våning var bevakade. Nu blev kardinalen förmodligen desperat. Säkert var det
hans ministergärning som diskuterades. Det var inte svårt att föreställa sig
vad änkedrottningen sade till sin son och här stod kardinalen i samma hus, utan
möjlighet att få kontakt med Ludvig och försvara sig. Men vänta: Det fanns en
hemlig gång från änkedrottningens kapell upp till hennes våning. Den vägen
kanske…
Uppe hos
änkedrottningen pågick samtalet mellan henne och kungen. Exakt vad de sa till
varandra vet vi inte men plötsligt öppnades den hemliga lönndörren och, voilà,
där stod hans eminens kardinal Richelieu i egen hög person. ”Är det mig ni
diskuterar”, undrade ministern. I första häpenheten blev änkedrottningen helt
ställd men så greps hon av raseri: ”Ja vi talar om er, den otacksammaste och
mest föraktlige av alla män”. Därefter blev hon hysterisk och skrek åt sonen
att göra sig av med denne vidrige och simple rådgivare. Men nu tappade Ludvig
XIII tålamodet. En drottning av Frankrike, även om hon var änka, fick inte
uppföra sig som någon överspänd gatflicka i Paris´ sämre kvarter. ”Vad tar ni
er för, Madame”, utbrast kungen, varpå han tecknade åt en betjänt att föra ut
den upphetsade kvinnan. Nu kastade kardinalen sig på knä för kungen: ”Sire,
dessa beskyllningar är osanna! Jag har alltid sökt att tjäna er med uppriktig
trohet. Ha förbarmande med mig. Jag har intet ont gjort”. (föreställ er att en
svensk statsminister eller annan regeringsmedlem i vår tid kastade sig på knä
för KU:s ordförande, högljutt bedyrande sin redlighet i ämbetet. I längden blev
det naturligtvis patetiskt men vilken sensation det skulle väcka första
gången). Ludvig
XIII hyste nu förmodligen en stark önskan att få vara ifred för alla mödrar,
hustrur och kardinaler som trakasserade honom med sina råd. Han bad Richelieu
resa sig och gick helt sonika sin väg. Därefter var det tyst i ett dygn,
Förmodligen väntade kardinalens fiender lika ängsligt som han själv på vad
Ludvig nu skulle göra. Så fick kardinalen bud. Det visade sig att kungen rest
till jaktslottet Versailles, dit han gärna drog sig undan för att koppla av. Nu
fick ministern order att söka upp kungen där.[4]
Richelieu tvekade: Skulle han lyda kungens order eller skulle han fly? Nej, det
vore att bete sig som en brottsling med dåligt samvete. Kardinalen satte sig i
sin vagn och reste till kungen, som tog emot honom med öppen famn: ”Stanna på
er post . Jag litar på er. Era fiender skall inte lyckas störta er”. Därmed var Richelieus maktställning tryggad
för resten av livet. Flera av opponenterna fängslades och dog i fängelse eller
avrättades. Änkedrottningen förvisades från hovet och lämnade för alltid
Frankrike. En historiker kallade den dag då kardinalen återfick kungens
förtroende för ”långnäsornas dag”, med hänvisning till alla dem som trott att
kardinalens tid var ute men fått se sig besegrade. Vilken story detta hade
blivit om våra dagars journalister fått skriva om den. [5]
[1] Som
bekant är det just i samband med en uppgjord duell som de tappra musketörerna
sluter sitt förbund i Dumas¨ roman. Den bild av Richelieu(och senare också
Mazarin), som Dumas ger är(vilket man lätt glömmer bort), gjord ur högadelns
perspektiv. Även om den kanske inte är helt rättvis ger den nog en ganska god
föreställning om hur aristokratin såg på Frankrikes nye starke man.
[2] Ändå var
kardinalen ingen stålman. Hans fysiska hälsa var klen och han led av
depressioner. Han lär även ha varit angelägen att kungen skulle uttrycka sin
åsikt, vilket Ludvig ofta gjorde. Som vi skall se hade kungen också makt att få
kardinalen avsatt om han önskade. Huvudlinjerna i politiken drogs dock upp av
kardinalen. Kanske är det rätt att säga att kungen inte var maktlös men att
Richelieu i egentlig mening styrde landet.
[3] Följande
skildring kommer enligt Wikberg ur kardinalens memoarer.
[4] Detta
var ett halvsekel innan Ludvig XIV gjorde Versailles till sitt magnifika
huvudresidens.
[5] Denna
text bygger på Sven Wikberg, Den store
kardinalen(1958), främst kapitlet ”Oppositionen lever”, s. 95-107.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar