Grevinnan
doppade gåspennan i bläcket och började skriva. Trots att hon bara var i
30-årsåldern var ansiktet redan gammalt, härjat av oro och bekymmer och hon
kände på sig att hon inte skulle leva länge. Livet som hustru till greve
Mannerheim var för hårt. Han hörde till den sortens människor(många kvinnor
skulle nog säga män), som får ”strålande idéer” men i praktiken inte
åstadkommer mycket annat än att slösa bort sina pengar. Som om detta inte
räckte var grevinnan också mycket bekymrad för en av sina söner, närmare
bestämt den näst äldste. Den pojken tycktes då aldrig göra annat än ställa till
ofog. Där hon nu satt vid sitt skrivbord var det just detta bekymmer som
upptog grevinnans tankar. Hon doppade åter pennan i bläckhornet och skrev: ”För
alla de andra barnen kan jag vara lugn, men vad i världen skall det bliva av
Gustaf”. Då grevinnan skrivit detta satt hon en lång stund med huvudet i
händerna, varpå hon drog en djup suck och fortsatte sitt brev.[1]
Den
olyckliga grevinnan Mannerheim dog vid 39-årsålder, nedbruten av sorg över sin
makes trolöshet och ett förlorat hem, oro för familjen och kroppslig sjukdom.
Pojken som hon oroade sig särskilt för var då i sina tidigaste tonår. Om någon
siarkunnig person på dödsbädden upplyst modern om hur gossens liv skulle komma
att gestalta sig, hade hon nog blivit förvånad och avfärdat spåmannen som en
bedragare. Pojken hette som sagt Gustaf och slutade som marskalk och Finlands
genom tiderna populäraste man. Marskalk Mannerheim är långt ifrån den ende
statsman i historien som börjat som bråkstake. Kanske är det rentav nödvändigt
att ha en rebell inom sig för att spela en historisk roll. Vi skall titta på några exempel.
Dramatikens
mästare Shakespeare anade redan vid slutet av medeltiden en koppling mellan
ungdomligt lättsinne och stor genialitet. Han låter i ”Henrik IV” kungens son
och tronföljare vara en suput och slarver som helst sitter på dåliga krogar
eller är ute på vilda äventyr med sitt gäng. Det är nära att fadern, som i sin
ungdom avsatt sin företrädare, suspenderar sonen: ”Som du är nu idag var
Rickard då, när jag steg iland på Englands kust för att slita kronan av hans
huvud”, säger han vid ett tillfälle i pjäsens svenska översättning. Efter
faderns död ändrar den nye kungen, nu Henrik V, helt livsstil, förvisar sina
forna vänner och blir den store krigshjälten som nästan lyckas erövra
Frankrike. Fransmännen märker snabbt skillnaden: ”Kungens forna flärd var en
mantel som visade sig dölja en gestalt av annan resning”, konstateras det i
”Henrik V”. Shakespeare antyder rentav att Henrik som ung bara ”spelat” slarver
för att desto säkrare imponera på omgivningen när han väl blivit kung: ”när jag
en dag kastar min lättsinniga mask och infriar vad jag aldrig lovat överträffar
jag allas er förväntan”, säger prinsen förnöjt för sig själv i Henrik IV. Nu är
allt detta dessvärre troligtvis inte sant. Det är rentav möjligt att de
politiska motsättningar som länge ansågs ha funnits mellan Henrik IV och hans
son överdrivits av deras fiender.[2]
Shakespeares upplägg är ändå fascinerande och kanske några av dem som känt
Gustav Mannerheim som yngling och hann uppleva honom som finsk befälhavare
associerade just till den medeltida engelske kungen.
Enligt en
berättelse, som troligen är en myt, råkade en dag i början av 1500-talet en
svensk adelspojke i häftigt gräl med sin lärare. Slutligen gav tuktomästaren
sin adept en örfil, varpå ynglingen grep sin värja -dolk, rände den genom
latinboken och utropade: ”Jag ger dig och din skola tusan”. Därmed gick han sin
väg, besluten att aldrig mer ägna sig åt djupare bokliga studier. Om denna
historia är sann kan man anta att modern, fru Cecilia Månsdotter af Eka, föll
på knä inför krucifixet oroligt mumlande: ”Herre, vad i världen skall det bliva
av Gustaf!” Inte heller denna moder fick uppleva sin sons framtid. Hon dog i
fångenskap. Sonen slutade som kung och något av det moderna Sveriges grundare.
Ett annat
svenskt exempel på en ledargestalt som börjat som bråkstake kan vara Karl XII.
Berättelserna om hans ungdoms leverne anses numera vara överdrivna av fientligt
inställda diplomater, även om man får anta att det ligger någon sanning i deras
historier om våldsamma kappridningar, sönderslagna fönsterrutor, förstörd
inredning osv. I alla händelser trodde de östersjömakter som 1700 inledde krig
mot Sverige att segern skulle bli lätt. De fann emellertid att Karl inte var
riktigt så enkel att övervinna.
Napoleon
framställs ibland som ganska besvärlig i sin ungdom. Enligt Herman Lindqvist skall
han ha fått öknamnet” Rambuione”, vilket betecknar en människa som lägger sig i
och river ner allt. Monica Stirling går inte så långt i sin biografi över
Napoleons mor från 1961, utan konstaterar bara att Napoleon var den djärvaste
av de många syskonen.[3]
Winston
Churchill, samtida med den finske marskalken, trots att de tyvärr inte var
vapenbröder under andra världskriget, ansågs också vara ett problembarn. Hans
lärare förvånade sig över att en elev med hans kapacitet inte gjorde bättre
ifrån sig i skolan.[4] I
Churchills fall hängde stämpeln som lättsinnig och oansvarig (med rätta bör
kanske tilläggas), i långt efter att han blivit politiker. Men när Västeuropa
stod inför hotet från Hitler, var det som bekant Churchill som kom att
symbolisera motståndsviljan mot förtrycket i egenskap av brittisk
premiärminister.
Tendenser
till ohanterlighet och oförmåga att ”rätta in sig i ledet” behöver alltså långt
ifrån vara negativt. I ett svårt läge är det kanske tvärtom en fördel.
[1] Denna
scen är fiktiv såtillvida att jag föreställt mig i vilken stämning fru
Mannerheim skrev dessa ord. Citatet är hämtat ur Herman Lindqvists bok Mannerheim Marsken masken myten(2017),
s. 27.
[3] Herman
Lindqvist Napoleon(2004), s. 18 och
Monica Stirling, Napoleons moder(svensk
översättning 1961), s. 38. I motsats till fru Mannerheim var Madame Letitia
Buonaparte fullt istånd att hantera såväl besvärliga söner som en slösaktig
make..
[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Winston_Churchill Se även första delen av Bengt Liljegrens
biografi Churchill 1874-1939 från 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar