Två memoarer, två verklighetsbilder

(Jag är fullt medveten om att följande text mycket väl kan såra vissa läsare som eventuellt är personligt berörda av innehållet. Jag vill därför börja med att säga att jag inte har för avsikt att ensidigt ta parti för eller emot någon särskild person. Mina slutsatser bygger på de texter jag läst men detta utesluter givetvis inte att de är förhastade eller överdrivna. Jag hoppas dock att ingen skall känna sig upprörd på egna eller andras vägnar).

Greve Lennart Bernadotte på Mainau, som avled 2004, hör till de personer i modern historia som kommit att betyda mest för mig. Jag stötte på hans memoarer i mitten av 1990-talet och blev genast fängslad. Mitt första intresse för greven vid Bodensjön berodde på hans släktband till tsarfamiljen, som jag just då var mycket intresserad av.[1]  När jag väl börjat läsa memoarerna öppnade sig en ny värld för mig. Jag fick inte bara upplysningar om grevens ryska släkt utan också om familjen Bernadotte, vilkas öden jag dittills inte fördjupat mig särskilt i. Memoarerna ger också en intressant, ibland rent gripande, inblick i hur det var att vara prins för ett sekel sedan. Det var en tid då tankarna om demokrati och alla människors lika värde i stort sett slagit rot hos de flesta men ännu inte riktigt nått fram till staten och kungahuset. De nya idéerna fanns visserligen alldeles utanför dörren och präglade också de yngre kungligheterna men de gamla furstehusen regerade ännu nästan enväldigt i flera länder och I Sverige saknade kvinnorna rösträtt när dåvarande prins Lennart föddes år 1909. Att vara prins betydde att vara omgiven av flera ofta motsägande ideologiska strömningar, representerade av personer som enligt hierarkin alla kunde göra anspråk på ett barns lydnad, kanske i synnerhet när det rörde sig om en kungaättling. Grevens memoarer beskriver utförligt en pojkes utveckling till man och en människas kamp för frigörelse och rätten till sitt eget liv. Den senare aspekten kommer tydligt fram när giftermålet med revisorsdottern Karin Nissvandt diskuteras. Vi får följa det unga parets kamp för rätten till ett fritt gemensamt liv och hur de trakasseras av hovet. Memoarernas första del slutar just vid tiden för giftermålet 1932.[2] Bortsett från memoarernas intressanta faktainnehåll är boken också personligt skriven. Man får ett nära förhållande till författaren och upplever sig nästan som personligt bekant med honom. Memoarernas andra del, Mainau, min medelpunkt, kom ut under senare delen av 1990-talet och beskriver greve Bernadottes liv på och utanför Mainau ur olika aspekter. Eftersom jag blivit så ”engagerad” av greve Lennarts berättelse om sitt giftermål och dess följder i memoarernas första del, läste jag ganska omgående det avsnitt av den nya boken som behandlade hans fortsatta privatliv. Det är en komplicerad bild som framträder i memoarerna. Författaren beskriver hur förhållandet till hustrun, som de första åren givit honom mycket glädje och värme, med tiden blivit allt sämre. Hon uppges ha haft periodiska utbrott av förföljelsemani. Det första tillfället återges med många detaljer och framställs som upprinnelsen till senare svårigheter i äktenskapet.  Det har bland annat förekommit svartsjukescener där greven obefogat anklagats för otrohet: ”Det blev många uppträden kring snedsprång som jag inte gjort”.  Hustrun skall dessutom ha haft alkoholproblem. Den allt dovare stämningen i hemmet har också påverkat greve Lennarts attityd till sin övriga omgivning. ”Även mot vännerna kunde jag vara snarstucken och odräglig”, heter det och ”Jag uppträdde som en person som det måste vara jobbigt att vara gift med”. Några konkreta exempel på hur detta yttrat sig ges inte och det står i slutändan klart för läsaren att det är hustruns beteende som påverkat mannen negativt. Författaren försöker samtidigt förstå sin hustru. Han hävdar att hans många olika åtaganden, både på Mainau och utanför, varit påfrestande för henne, som var blyg och reserverad. Den ömsesidiga nervpåfrestningen har till slut inneburit att äktenskapet inte längre gått att rädda. Det är i detta läge som greve Lennart beslutat att skilja sig och gifta sig med Sonja Haunz, 35 år yngre än han. Liksom i fråga om memoarernas första del är skildringen personligt hållen och läsaren undgår knappast att känna sympati för privatpersonen Lennart.[3]  

Mot denna bakgrund är det både tankeväckande och intressant ur rent berättartekniskt perspektiv att läsa sonen Jans memoarer, utgivna två år efter greve Lennarts död. På flera punkter överensstämmer sonens uppgifter om sina föräldrar i princip med vad fadern skriver: Jan nämner moderns blyghet och tillbakadragenhet i kontrast till faderns många åtaganden i och utanför hemmet. Det framgår också att modern haft spritproblem. Ändå är fokus i boken sådant att det nu är hustrun -modern som får läsarens sympati medan greve Lennart i sammanhanget framstår som en ganska osympatisk person. Det hävdas exempelvis att mannen definitivt varit otrogen mot sin hustru, en gång till och med slagit henne då saken kom på tal och på ett annat ställe ges exempel på hur greven, här i egenskap av far, fått raseriutbrott för obetydliga incidenter.[4]  

För den som först läst greve Lennarts memoarer och sedan fortsatt med sonens blir det nästan oundvikligt att för sig själv ställa den oerhört känsliga frågan: ”Vem har rätt”. Den så kallade verkligheten är som bekant vanligen långt mer komplex än vad man kunde önska och det vore förmätet av en utomstående utan närmare kännedom om fakta att påta sig rollen som domare i främmande människors privata angelägenheter. På flera punkter går det också att förklara skillnaderna i de två memoarerna med författarnas olika fokus: Grevens allmänt hållna beskrivning av sig själv som ”odräglig och snarstucken” under den svåraste tiden kan mycket väl passa in på de negativa sidor hos fadern som sonen återger i sina memoarer. När det gäller frågan om greve Lennarts eventuella otrohet står uppgift helt enkelt mot uppgift och den enskilde läsaren får på egen hand avgöra vem han- hon vill tro på. Men på en punkt, den viktigaste, är det tyvärr omöjligt att hålla sig helt neutral, i synnerhet om man skaffat sig en positiv bild av Lennart Bernadotte genom hans berättelse i memoarerna. Enligt greven skall som sagt upprinnelsen till svårigheterna i äktenskapet ha varit hustruns periodiska anfall av förföljelsemani. Sonen säger sig å sin sida inte ha märkt några sådana tendenser hos sin mor och konstaterar att när fadern skyller det förstörda förhållandet på hennes förföljelsemani ”känns det för oss(Jan och en syster), som ett skickligt sätt att mörka”. Syftet skulle vara ”att motivera förhållandet med Sonja”. Här sägs mer eller mindre rent ut att greve Lennart hittat på en historia för att ställa sitt andra äktenskap i en bättre dager. Med tanke på den oerhört personliga ton som anläggs när greven behandlar förhållandet till sin första hustru och skilsmässan från henne är det här omöjligt för läsaren att inte ta ställning . Om hustrun inte alls haft sådana symtom som beskrivs, sätts makens hela framställning av förloppet ifråga och i förlängningen blir hela bilden av memoarerna och dess författare som person en helt annan. Om man alltså känner sig tvingad att avge ett personligt omdöme i denna privata angelägenhet, är enligt min uppfattning den enda något sånär säkra metoden att gå tillbaka till greve Lennarts berättelse om hur förföljelsemanin första gången uppträdde. Som nämndes ovan är beskrivningen av händelsen mycket detaljerad. Enligt Lennart Bernadotte skall symptomen ha visat sig under en flygresa från Argentina till Sverige på vintern 1947-48. Hustrun hörde plötsligt alldeles tydligt hur några ur besättningen talade illa om henne, trots att hon själv befann sig bakom en stängd toalettdörr. Hon blev mycket upprörd och krävde en ursäkt. Saken utreddes noga. Flygbolagets folk menade att man inte kunde höra vad någon sade på andra sidan en stängd dörr under den bullriga färden. Fru Bernadotte stod å sin sida fast vid vad hon hört. Så småningom rann saken ut i sanden rent juridiskt men Karin glömde inte vad hon ansåg hade hänt och tog ofta upp det med sin man, som å sin sida ”var mystifierad”. Liknande händelser ägde rum under kommande år. En mycket viktig detalj när det gäller att bedöma sanningsvärdet i denna berättelse är att greve Lennart säger sig inte ha varit närvarande när händelsen utspelades. Det var hans far, prins Wilhelm, som efteråt berättade vad som hade hänt. Här bör nämnas att prins Wilhelm varit mycket älskad av både sin son och sonson. I bådas memoarer framställs Wilhelm som något av en räddande ängel, den som alltid stöttade när livet var svårt. Inte minst gäller det sonen Lennarts kamp i samband med det planerade giftermålet med Karin Nissvandt 1931-32. För Jan var farfar den man alltid kunde gå till om det exempelvis var jobbigt i skolan. Prins Wilhelm framstår kort sagt som ”Farsan”, inte bara för Lennart utan också för Jan Bernadotte. De är också ense om att prinsen älskade sin svärdotter, en kärlek som var helt besvarad. Om uppgiften att Lennart Bernadottes första hustru lidit av någon form av förföljelsemani är helt utan grund innebär det inte bara att greven hittat på en mycket detaljerad historia för att motivera en skilsmässa och ett äktenskap som ingåtts över tjugo år senare, han har också beljugit sin far med falska uppgifter om en människa som denne höll mycket av och som dessutom var hans sonhustru. Att påstå något sådant är mycket allvarligt och kräver nästan bevis för att tros. Jan Bernadotte tar å sin sida överhuvudtaget inte upp dessa spörsmål i sin text, han konstaterar bara att han inte tror på faderns uppgifter om moderns förföljelsemani. Om vi bestämmer oss för att tro på greve Lennarts uppgifter om händelserna i slutet av 40-talet, eller åtminstone slår fast att de rimligen inte kan avfärdas som enbart utslag av författarens egen fantasi, blir vi i princip tvungna att tro på resten av berättelsen om relationen till den första hustrun. Huruvida misshärligheterna på senare år enbart varit ena eller andra partens fel hör inte hit men om vi tror på berättelsen om de första symptomen på förföljelsemani blir också den fortsatta skildringen av hur äktenskapet långsamt maldes sönder, tills det inte längre gick att rädda, trovärdig.                                    

                         

---

[1]] Greve Lennarts mor var kusin till den siste tsaren.

2 Lennart Bernadotte, ”Käre prins, god natt, (1977).

[3]  Lennart Bernadotte Mainau, min medelpunkt. (1995), andra upplagan 1997, avsnittet Mina båda mest älskade, främst kapitlet ”Karin”..

[4] Se Jan Bernadotte, Kungasläktens svarta får(2006), s. 145-46 och kapitlet ”mamma” s. 217-24.