24 maj 1567 dödades ett antal
svenska adelsmän på Uppsala slott. De satt fängslade sedan några veckor och de
misstänktes för förräderi mot konung Erik XIV. En av dem, Nils Sture, hade
anlänt till Uppsala några dagar tidigare sedan han varit på friarfärd för
kungens räkning. Vid ankomsten hade han genast arresterats. 24 maj stack kungen
och hans drabanter ner Nils Sture i hans cell varpå kungen gav order om att de
övriga arrestanterna, med några undantag, skulle dödas. Därefter lämnade han slottet
i ett tillstånd av sinnessjukdom och var, sedan han väl återfunnits, under ett
drygt halvår inte istånd att styra riket.
Denna händelse har blivit
mycket omdebatterad av forskningen. Förloppet har tolkats på olika sätt och man
har inte kunnat enas om exakt vad som hände. Två fakta är man dock överens om;
ett antal adelsmän dödades och konungen drabbades av akut sinnessjukdom i
anslutning till dråpet på Nils Sture. De frågor man söker svar på kan enkelt
uttryckas med; vad hände och varför hände det.
Min avsikt är inte att
försöka avgöra det berättigade i kungens misstankar om förräderi eller att
diskutera huruvida han var eller blev sinnessjuk i samband med händelserna i
Uppsala. Vad som intresserar mig är främst frågan vad som utlöste dråpet på
Nils Sture, vilket ledde till de följande morden.Vad fick konungen att så plötsligt sticka ner en av
rikets förnämsta män och sedan springa sin väg helt otillräknelig. Min framställning tar sin
främsta utgångspunkt i Knut Carlqvists bok kung Erik av folket från
1996.och Anders Fryxells Berättelser ur
svenska historien, del 1 i 1982 års utgåva. Det är min uppfattning att de
båda författarnas versioner av vad som hände sammantagna verksamt bidrar till
att förklara Sturemorden. Även andra verk används i begränsad omfattning.
Innan vi går närmare in på
Sturemorden och orsaken till dessa skall i korthet sägas att kung Erik ända
sedan sitt trontillträde 1560 sökt utöva strikt kontroll över såväl högadeln
som sina bröder hertigarna. Resultatet av detta blev bland annat att hertig Johan,
kungens äldste halvbror, fängslades 1563 och sattes på Gripsholm, efter att
först ha dömts till döden. Han satt alltjämt internerad i maj 1567. En annan
person som drabbades av kungens politik var adelsmannen Olof Stenbock, som
sades ha fällt förgripliga yttranden om kungen och kallat honom ”tjuv och
förrädare”. Han ställdes inför rätta men benådades. På sommaren 1566 kom turen
till Nils Sture, äldste son till greve Svante Sture. Han ansågs inte ha skött
sina uppgifter i samband med det pågående kriget mot Danmark och dömdes till
döden. Efter att ha gjort ett skymfligt intåg i Stockholm benådades han dock
och skickades på friarfärd för kungens räkning. I samband med hans avresa sades
ett antal adelsmän ha hållit konspiratoriska möten i Stockholms skärgård. Några
av dessa fängslades på sommaren 1567,misstänkta för att konspirera mot staten.
Bland de gripna fanns greve Svante, Nils Stures far.[2] Rättegången mot herrarna fördes först på Svartsjö
slott utanför Stockholm inför den specialdomstol, Konungens nämnd, som
utredde politiska brott. Två av de misstänkta adelsmännen, Abraham Stenbock och
Ivar Ivarson, dömdes i det sammanhanget till döden. Vad Svante Sture beträffade
hade kungen personligen yrkat på en noggrannare utredning, vilket framgår av hans
dagbok. Greven tackade konungen och sade att han hade något viktigt att
berätta. Jöran Person dök dock upp, varför samtalet avbröts. Detta hände den 13
maj.[3] sex dagar senare inleddes riksdagen i Uppsala och
ytterligare fem dagar därefter ägde den händelse rum som inom historieforskningen
brukar benämnas “Sturemorden”, trots att inte enbart Sturar dödades. Vad kan ha
orsakat denna blodiga tragedi?
Dagarna före Sturemorden.
Det märktes redan vid
riksdagens början att kungen var psykiskt ur balans. Förmodligen anade de
flesta närvarande att något skulle hända. Två dagar efter att riksdagen öppnats
anlände Nils Sture till Uppsala från sitt diplomatiska friaruppdrag på
kontinenten med negativt besked. Strax efter ankomsten arresterades han. Ytterligare någon eller några
dagar senare skrev kung Erik ett brev till Nils far, den likaledes fängslade
greve Svante.[4] Forskarna
tycks ense om att tonen var försonlig. Den ende som uppehåller sig mera
ingående vid brevets innehåll är dock Carlqvist. Han konstaterar att kungen
meddelar greven att de misstankar som ingivits honom angående dennes förrädiska
avsikter, såvitt kungen förstår, är uppdiktade av “bägges våra fiender och
avundsmän”. Dessa fiender har velat skada såväl kungen och riket som greve
Svante och dennes familj. Kungen lovar greven att inget ont skall hända
familjen Sture och ber honom att “varna oss för våra ovänner“. Han hänvisar
till “den rättfärdiga domen på Svartsjö”, dvs hans eget personliga yrkande från
13 maj att greve Svantes fall skulle utredas närmare. Svante Sture svarade
redan samma dag att han överhuvudtaget inte kände till någon som kunde tänkas
vilja skada konungen. Carlqvist menar att greven besvarat en öppen och ärlig
fråga med skenhelighet och säger sig förstå att kungen blivit rasande då han
mottagit detta svar.[5] Brevets formuleringar tyder enligt min åsikt snarast
på att kungen försökt få greve Svante att avslöja vad han eventuellt visste om
en konspiration inom sin familj. Talet om ”bägges våra fiender”, som förtalat
greven inför kungen, bör nog ses som en förtäckt ursäkt från Eriks sida för att
han på ganska lösa grunder låtit arrestera en av högadelns främsta ledare, inte
som att en tredje part, exempelvis kungens hatade sekreterare Jöran Person,
verkligen agerat ”ond rådgivare”. Att kungen lovat skona greve Svantes familj
borde sporra honom att avslöja vad han visste om en eventuell komplott inom
högadeln.
Om detta var kungens avsikt
med brevet till Svante Sture, misslyckades planen. I sitt svar fortsatte
greven, med rätt eller orätt, envist att hävda att han inte kände till någon
konspiration. Tragedins ögonblick kom allt närmare.
24 maj 1567; vad utlöste konungens vrede?
Så grydde den ödesdigra dagen
24 maj 1567. De forskare som försökt rekonstruera det följande
händelseförloppet stöder sig i stor utsträckning på ett vittnesmål av greve
Svantes dräng Anders, som bland annat berättar att kungen besökt hans herre
samma dag som Suremorden ägde rum.
Då man läser olika forskares
beskrivning av kungens besök hos Svante Sture 24 maj 1567 blir man minst sagt
förvirrad. Den första redogörelse för morden jag själv läste och kan sägas ha
reflekterat över av rent historieintresse var Hans Villius´ korta
studie av kungens dagbok, där drängen Anders redogörelse för Sturemorden och då
i synnerhet kungens agerande i samband därmed, i korthet berörs.
Framställningen tycks helt logisk och klar. Det råder inga tvivel om vid vilken
tidpunkt en viss händelse inträffat, vilka som varit närvarande då den
inträffat eller vad drängen själv upplevt respektive hört av andra.[6] Kungen har besökt Svante Sture några timmar före
morden i sällskap med adelsmannen Sten Erikson Lejonhuvud, fallit på knä och
bett om grevens vänskap. Carlqvist hävdar i motsats till detta att greve
Svantes dräng aldrig uppgivit att kungen haft sällskap av herr Sten. Denna
uppgift skall istället ha kommit från en annan källa som med all sannolikhet
har herr Sten själv till upphovsman. Drängen har däremot uppgivit att kungen besökt
greve Svante först efter mordet på Nils Sture och då fallit på knä för
denne.[7] Andersons beskrivning överensstämmer med vad Villius
återger i sin bok, men han påpekar att drängens redogörelse är felaktig ur
kronologisk synpunkt och den enda uppgift som uttryckligen sägs härröra från
drängen är att Jöran Person dykt upp då kungen lämnat greve Svante och anmält
att någon som “inte menade kungen gott“ stod utanför.[8] Fryxell,som inte anger någon källa, hävdar att kungen
besökt Svante Sture två gånger 24 maj, före och efter dråpet på Nils
Sture. Första gången har kungen varit i sällskap med Sten Lejonhuvud. Vid båda
tillfällena har kungen fallit på knä och bett greve Svante om förlåtelse för
det onda han gjort honom. Då greven vid besök nummer två sagt sig vilja förlåta
kungen under förutsättning att hans son inte skadas har kungen yttrat: “I
förlåten oss det aldrig, därför måste eder detsamma övergå”, varpå han
springande lämnat slottet.[9] Alf Henrikson slutligen hävdar, liksom Villius och
Anderson, att kungen besökt greve Svante en gång före morden och då knäböjande
bett om hans vänskap. Inte heller Henrikson anger någon källa.[10]Forskningen är med andra ord
högst oenig om vad som egentligen hänt mellan kungen och hans blivande offer 24
maj 1567 och vad beträffar vittnesmålet från greve Svantes dräng, som tycks
utgöra huvudkällan för forskarna även då de inte uppger den, råder oenighet
inte endast om dess tillförlitlighet utan även om dess faktiska innehåll.
Den gemensamma nämnaren för
alla dessa forskare är uppgiften att kung Erik besökte greve Svante i hans
fängelse minst en gång 24 maj 1567. Vad
kan ha hänt vid detta tillfälle? Carlqvist, som alltså påstår att drängen
Anders uppgivit att kungen dykt upp hos greve Svante först efter dråpet på
dennes äldste son, menar att vittnet helt enkelt minns fel, eftersom han var
“en enkel själ med darrig tidsuppfattning”. Kungen kom i själva verket till
greve Svantes rum före dråpet på Nils Sture, vilket drängen ju skall ha
uppgivit enligt Villius. Kungen upprepade vad han sagt i sitt brev till greven
dagen innan: greven hade angivits av sina och kungens gemensamma fiender. Om
han nu förlät kungen för att han arresterats och gav honom sitt stöd skulle
inget ont hända vare sig greven själv eller hans familj. Svante Sture gav sin
förlåtelse, under förutsättning att inget ont hände sonen Nils, men hävdade på
nytt att han inte visste av någon som önskade skada vare sig honom själv eller
kungen. Kungen uppfattade detta så att greven aldrig skulle förlåta att han
fängslats. I detta ögonblick dök kungens rådgivare Jöran Person upp och
yttrade, såsom Carlqvist återger repliken: “Nådige konung, här är en part
härute, som inte vill Ers K M:t något gott”. Kungen ropade då: “Vem är’et? (vem
är det) och sprang ut ur rummet.[11]Jag finner denna version
sannolik, om än inte med säkerhet korrekt. Att kung Erik skrivit ett brev i
positiv ton till Svante Sture strax före morden synes forskningen som tidigare
påpekats enig om. Vad greven svarat omnämns endast av Carlqvist, som vilket
också nämnts ovan, menar att svarsbrevet är hållet i en skenhelig ton. Även om
kungen inte uppfattat grevens svar så negativt, bör han ha varit angelägen att
träffa denne för att diskutera med honom på ett mer personligt plan. Om han
ansett svaret otillfredsställande är det enligt min uppfattning troligt att han varit än mer angelägen om ett
möte, i synnerhet om han vid denna tidpunkt ärligt eftersträvat en försoning,
vilket hans brev antyder. Låt oss alltså utgå ifrån att Carlqvists beskrivning av
mötet mellan kungen och den fängslade adelsmannen överensstämmer med
verkligheten. Uppgiften att Jöran Person dykt upp i samband med detta möte och
yttrat att någon som “inte ville kungen något gott” stod utanför, omnämns av de
flesta forskare. Den ende som inte tar upp saken är Alf Henrikson. Vad kan
dessa olycksbådande ord ha syftat på? Carlqvist gissar att något oväntat inträffat: kanske har någon ospecificerad person upptäckts på en plats där han inte haft att göra och då misstänkts för att vilja skada kungen, vilket i och för sig inte innebär att så varit fallet. När kungen hör om det förmodade attentatsförsöket, bekräftas i hans ögon misstankarna mot Sturarna, vilket har utlöst de följande morden. Carlqvist medger i det närmaste själv att detta är en ren gissning från hans sida.[12] Resonemanget har flera brister. Ingen annan forskare jag känner till omnämner ens möjligheten av ett befarat attentat mot kungen på morgonen 24 maj eller att någon i efterhand sökt förklara Sturemorden på detta sätt. Om misstankarna verkligen var så dunkla som Carlqvist antyder, varför hade Jöran Person så bråttom att underrätta sin herre om ”parten härute” som ”inte vill något gott”? Själva formuleringen är dessutom egendomlig om den syftar på en nyss upptäckt attentatsman: Springer man i ett sådant läge omedelbart till kungen och säger något i stil med: “Förlåt, ers majestät, men härute står en man som vill mörda er”? Carlqvists teori behöver i mina ögon starkare faktaunderbyggnad för att ses som sannolik.
Hos Fryxell finns däremot en uppgift om vad som hänt sedan Jöran fällt sitt mystiska yttrande och som kan förklara dess innebörd. Fryxell beskriver hur fångarna, dvs. Svante Sture och Sten Lejonhuvud, genast blir inlåsta på sina rum, sedan inträffar följande: “Då berättades det för konungen, man vet ej av vem, att hertig Johan kommit lös och börjat uppror”. Kungen ger order om att hertigen skall gripas, död eller levande, han går sedan på promenad med en präst och samtalar under tiden med denne. Därefter sker dråpet på Nils Sture, som utgör inledningen till Sturemorden.[13] Tyvärr anger Fryxell ingen källa till sin uppgift. Carlqvist omnämner också uppgifter som skulle tyda på att man på Uppsala slott i anslutning till Sturemorden fått nyheten att hertig Johan lyckats fly ur sin fångenskap; främsta källa härvidlag är Jöran Persons berättelse på tortyrbänken 1568. Formuleringarna tyder dock på att detta budskap skulle ha nått fram först efter morden, inte före, som Fryxell hävdar.[14]Om vi å vår sida utgår från att Fryxell har rätt och att budskapet om hertigens flykt alltså nått fram före morden och kan sättas i samband med Jöran Persons ord till kungen om “parten härute som inte vill gott”, framträder ett, åtminstone på ytan, logiskt scenario som förklarar de följande händelserna. Om Jöran plötsligt fått ett budskap att hertigen flytt förstår man varför sekreteraren genast sökt upp sin herre. En sådan nyhet måste naturligtvis bibringas kungen utan dröjsmål. Med detta synsätt bör Jörans ord, återgivna på modern svenska, alltså ges denna ungefärliga innebörd: “Ers majestät, härute står en man som har dåliga nyheter”. Att kungen blir upprörd och skyndar ut för att ta reda på fler detaljer är självklart. Denna uttolkning av Jöran Persons ord kan i och för sig förefalla vansklig; om han sökt upp kungen för att meddela att en kurir anlänt med dåliga nyheter, varför uttrycker han sig då så dunkelt? Å andra sidan kommer uppgiften om vad sekreteraren yttrat från en tjänare som enligt flera forskares åsikt återger händelser i fel tidsföljd och om vars vittnesmål forskningen inte bara är oense vad gäller tillförlitlighet utan även ifråga om faktiskt innehåll. Hur vet vi vad Jöran egentligen sagt till kungen?[15] Även om orden fallit som drängen återger dem kan det ju tänkas att sekreteraren har uttryckt sig oklart av upphetsning eller av en förståelig önskan att inte sprida nyheten att hertig Johan flytt bland fångarna. Denna förklaring till Jörans plötsliga uppdykande och mystiska ordval i samband med kungens möte med greve Svante är hur som helst troligare än teorin att en potentiell kungamördare plötsligt uppenbarat sig på borggården.[16] Om kung Erik efter att ha lämnat greve Svantes cell fått veta att “de dåliga nyheterna” innebär att brodern flytt ur sitt fängelse har han med största sannolikhet blivit mycket upprörd. Kungen måste genast ha insett att Johan inte kan ha rymt helt på egen hand: någon har hjälpt honom, men vem eller vilka? De skyldiga måste rimligen tillhöra högadeln och kungen har troligen gripits av en häftig önskan att bestraffa dem. Men de adelsmän som för tillfället satt fängslade hade onekligen vattentäta alibin. De kunde knappast ha släppt hertigen fri från Gripsholm och samtidigt varit arresterade av kungen. Det var bara en av de fängslade som möjligen kunde ha bistått hertigen vid hans flykt; Nils Sture, han som oväntat dykt upp för några dagar sedan och som medfört ett ovälkommet svar på kungens frieri nere på kontinenten. Han väntar förstås på att hertigen ska dyka upp och befria honom när som helst, den usle förrädaren! Och hans far, den lismaren, som så sent som för en stund sedan påstod att han inte kände till någon konspiration, han som kungen upprepade gånger de senaste dagarna erbjudit försoning och vänskap, han är naturligtvis också medskyldig i detta förräderi! Död över de uslingarna, död över den förbannade släkten Sture! Så ungefär kan man föreställa sig att kungens tankar skulle löpa vid en eventuell underrättelse om broderns flykt. Man förstår då varför Erik sökt upp Nils Sture 24 maj och, enligt vad som påstås, själv tagit del i mordet på denne.
Den fråga som sedan uppkommer är naturligtvis om denna teori om orsaken till Sturemorden är mer sannolik än Carlqvists idé om en mystisk, potentiell kungamördare på borggården, som skrämt kungen till att mörda sina fångar.
Att hertig Johan verkligen
skulle ha flytt från Gripsholm är i och för sig osannolikt. Carlqvist utgår
visserligen från det men grundar sitt antagande enbart på vad Jöran Person
skall ha yttrat mer än ett år senare, dessutom under tortyr. Militärhistorikern
Lars Ericson hävdar i sin biografi över hertigen(senare Johan III), från 2004
att inga fritagningsförsök gjorts för hans räkning, även om han inte varit utan
intresse för politiska aktörer, exempelvis Danmark.[17] Om hertigen verkligen lyckats fly borde det finnas
åtminstone någon antydan om saken i bevarade förstahandskällor. Eftersom Johan
var statsfånge vid denna tid och det politiska läget extremt spänt skulle hans
rymning varit en sensation värd att omtala. Fryxells uppgift att någon berättat
för kungen att hertigen flytt bevisar inte heller att så verkligen skett Å
andra sidan finns indicier på att personer inom högadeln planerat eller kanske
bara lekt med tanken på att frita hertigen under de år han suttit fängslad. En
man som tycks ha tjänstgjort som spion åt regeringen uppgav i början av 1567
att han något år tidigare hört Olof Stenbock, samme Stenbock som kallat kungen
för förrädare några år tidigare, åter beklaga sig över kungens allmänna politik
gentemot adeln. Stenbock hade därvid uttryckt en önskan att hertig Johan skulle
bli fri. Egendomligt nog tycks detta vittnesmål inte ha förts fram vare sig
under rättegången på Svartsjö eller inför ständerna i Uppsala.[18]
Tanken att släppa hertig
Johan fri bör rimligen ha framstått som alltmer lockande för högadeln i takt
med att deras politiska ställning försämrades under våren 1567. Kung Erik hade
som bekant låtit arrestera enskilda adelsmän förut men de hade i regel tagits
till nåder efter en tid, eller på sin höjd satts i fängelse. Den här gången
hade en större grupp inom adeln arresterats, bland dem Svante Sture, son till
den forne riksföreståndaren Sten. Alla visste vad som hänt på Stortorget i
Stockholm i november 1520; kunde man inte befara något i samma stil nu? Den
gången hade tyrannen fördrivits av en tapper adelsman, kunde inte något
liknande ske nu? Hur långt dessa hypotetiska planer utvecklats vid tiden för
Sturemorden spelar mindre roll här. Om min teori om bakgrunden till dramat i
Uppsala är riktig, måste de emellertid ha varit så långt framskridna att någon
som inte borde ha hört dem, kanske någon bland vaktbefälet på Gripsholm, fått
vetskap om dem och funnit anledning att underrätta kungen i Uppsala. Enligt min
uppfattning är det detta budskap som Jöran Person mottagit samtidigt med
kungens besök i greve Svante fängelse och som han i förtäckta ordalag
rapporterat till sin herre. Jag tror dock inte att kuriren från Gripsholm
uppgett att hertigen flytt, bara att en sammansvärjning i avsikt att befria
honom uppdagats. Kungen, som varit på helspänn en längre tid och blivit än mer
oroad av sin sekreterares dunkla tal om “parten som inte vill gott” uppfattar
kanske budskapet så att brodern flytt och hans misstankar riktas omedelbart på
Nils Sture. Även om han förstår att hertigen alltjämt sitter fängslad måste
nyheten om en sammansvärjning ha gjort honom mycket upprörd och fått honom att
genast vilja straffa de förrädare som arbetar mot honom
Två plausibla
invändningar;
1. Kung Eriks vittnesmål
En invändning mot denna
uppläggning av händelseförloppet omedelbart före Sturemorden kan vara kungens
eget vittnesmål i saken något år senare. Enligt Carlqvist berättar kungen i det
manifest som spreds i juli 1568 att han på våren året innan fruktat för en
konspiration och därför sammankallat ständerna till Uppsala för att utreda saken.
Tecknen på opposition har under tiden blivit allt tydligare och då Nils Sture,
som väl visste sig vara i kungens onåd, plötsligt och oväntat dök upp i Uppsala
kunde kungen inte dra någon annan slutsatts än att han stod bakom ett planerat
uppror. Då Erik fruktade att de
upproriska redan hade alltför många anhängare för att kunna besegras, försökte
han åstadkomma en försoning med de båda Sture; Svante och Nils. När detta
visade sig omöjligt visste sig kungen ingen annan råd än att “ta den nye
konungen av daga, på det att, när han var sin kos, upproret desto snarare
skulle bli stillat”. Detta var orsaken till de mord som sedan följde, hävdar
Erik.[19] Här nämns inget om att en underrättelse angående
hertig Johans planerade eller genomförda flykt skall ha nått kungen strax före
morden. Å andra sidan nämns ej heller något om att en misstänkt kungamördare
framträtt på borggården i Uppsala, som ju Carlqvist förmodar. Däremot nämner
faktiskt kungen i sin berättelse att man i Uppsala ansett sig ha bevis för att
Nils Sture och andra planerat att sätta Johan på tronen, vilket fick kungen
att, under sin sinnessjukdom, tro att så hade skett.[20] Carlqvist tycker sig här spåra en motsägelse. Kungen
påstår i ena stunden att Nils Sture är tänkt som ny kung, i nästa att adeln velat
sätta hans egen halvbror på tronen. Carlqvist menar att detta pekar på Jöran
Persons oskuld till Sturemorden. Om åklagarsidan under processen mot herrarna
drivit tesen att Johan varit oppositionens kandidat till tronen, så kan inte
sekreteraren ha fått kungen att tro att Sturarna var hans huvudfiender. Någon
annan måste således ha gjort det.[21] Frågan är om detta är riktigt. Visst kan det synas
logiskt att tro att “den nye Konungen” som skulle tagas av daga är identisk med
Nils Sture, men står det bortom allt rimligt tvivel?
I förhörsprotokollet med
Jöran Person från 1568 uppges att denne skulle ha gett order om att döda hertig
Johan sedan underrättelsen om hans flykt nått Uppsala. I en instruktion från
november 1568 nämns dessutom att Jöran ska ha fått befallning att “dra till
Gripsholm när det ynkliga mordet hade skett i Uppsala, och förgöra Hans
Kungliga Nåde” (Carlqvists kursivering).[22] Kan inte “den
nye konung” som Erik talar om i sin berättelse i själva verket vara hetig
Johan? Vi måste komma ihåg att Erik publicerade sitt manifest mer än ett år
efter Sturemorden och att han under mellantiden varit psykiskt sjuk, något som
ingen sentida forskare förnekat oavsett deras skiftande inställning till
kungen. Låt oss än en gång i korthet rekapitulera vad vi tror har hänt sedan
kung Erik lämnat greve Svantes rum den 24 maj 1567: Jöran Persons dunkla ord
till kungen syftar på en kurir från Gripsholm som meddelat att någon eller
några försöker frita hertig Johan ur hans fångenskap. Sedan Erik själv talat
med kuriren och kanske felaktigt fått uppfattningen att hertigen redan lyckats
fly utgår han från att Nils Sture är inblandad, eftersom denne oväntat dykt upp
för några dagar sedan och dessutom haft med sig dåliga nyheter. Kungen
bestämmer sig för att straffa den unge mannen, därefter följer Sturemorden.
Om detta synsätt är korrekt
måste kungens nästa problem ha varit vad som borde göras med halvbrodern. Vare
sig han verkligen flytt eller hans anhängare försökte befria honom ur hans
fängelse utgjorde han nu ett större osäkerhetsmoment än någonsin tidigare. Det
enklaste var naturligtvis att låta döda honom, i synnerhet om kungen fått uppfattningen
att brodern redan flytt från Gripsholm. Kungen måste ha givit denna order i
anslutning till dråpet på Nils Sture, antingen strax före eller strax efter
dådet och troligen gjort det muntligt. Att ordern inte utförts beror med
största sannolikhet på att ingen vågat bekräfta den sedan kungen brutit samman
och försvunnit från slottet. Då kungen något år senare skrivit sin redogörelse
för händelseförloppet har han helt enkelt blandat ihop de två
våldshandlingarna, dråpet på Nils Sture, som han själv deltagit i och
undanröjandet av hertigen, som han beordrat samma dag men som aldrig utfördes.
Att orden “…taga den nye Konungen av daga” kopplas till Nils Sture beror enligt
detta sätt att se på att kungen efter sin sjukdom inte förmått hålla isär
hertig Johan och Nils Sture då han erinrat sig händelserna 24 maj.Det finns emellertid ytterligare en tänkbar förklaring till motsägelserna i kungens berättelse. Den passus i Eriks bekännelse som talar om högadelns planer att sätta hertig Johan på tronen lyder i Carlqvists återgivning så här: “Och eftersom det var bevisat uti Uppsala, att herr Nils Svantesson och hans anhang hade det i sinnet att den Högborne Furste, Vår käre broder hertig Johan skulle komma till regementet, så kunde Vi inte tänka annat än att detta redan fullbordats”.[23] Här talas uteslutande om adelns komplotter till hertigens förmån, inget sägs om att Johan själv velat störta brodern. Som Carlqvist påpekar tillkom kungens berättelse vid en tid då denne ingått försoning med hertigen. I ett sådant läge kan det ha varit fördelaktigt att i möjligaste mån tona ner den roll Johan spelat i samband med Sturemorden, särskilt om kungen beordrat hans eget avlivande i samband därmed. Sedd ur denna synvinkel syftar formuleringen “…taga den nye Konungen av daga” medvetet på Nils Sture. Den är inte en följd av kungens förvirrade uppfattning om händelserna 24 maj utan frukten av logisk, politisk beräkning. Med sina ord pekar kungen ut sturarna som de aktiva eller misstänkta förrädarna. På detta sätt kan han lättare försona sig med brodern, som inte själv försökt störta honom utan endast varit ett redskap för andras ränker.[24] Det väsentliga med dessa två förklaringar till de motsägelsefulla formuleringarna i kungens berättelse om Sturemorden är att de båda visar att Carlqvist inte nödvändigtvis har rätt då han hävdar att vittnesmålet innebär att någon måste ha ingivit kungen uppfattningen att Nils Sture och hans släkt aspirerade på tronen. Kungens vittnesmål är en berättande källa och kan inte utnyttjas okritiskt, även om det naturligtvis är en viktig källa.
2. Varför skonades “herr
Sten“?
Det finns dock ytterligare en
viktig invändning mot de teorier om bakgrunden till Sturemorden som här
framlagts. Om Sturarna avrättades på grundval av misstankar att ha sökt hjälpa
hertig Johan att fly ur sitt fängelse, varför skonades vissa av de fängslade
adelsmännen, bland dem hertig Johans köttslige morbror Sten Lejonhuvud, medan
andra avrättades?Carlqvist menar att den version som hittills gällt som sann och enligt vilken kungen närmast av en galen nyck skulle ha befallt knektarna att skona “herr Sten”, vilket medfört att två adelsmän räddats till livet tack vare sitt förnamn, är felaktig. Sten Erikson Lejonhuvud, som tillhörde hertig Johans parti, skall ha insett att planen att sätta denne på tronen för tillfället misslyckats och därför sökt förmå kung Erik att vända sina misstankar mot sturarna. Då kungen, sedan den hypotetiske attentatsmannen dykt upp på borggården, sökt upp herr Sten och begärt dennes råd, har greven lagt sina ord så att kungen stärkts i sin uppfattning att Sturarna står honom efter livet. Herr Sten spelar hos Carlqvist samma roll av ond ande som av hävd brukar tilldelas Jöran Person. Att adelsmannen Sten Baner även skonades berodde helt enkelt på att denne inte dömts till döden, menar Carlqvist.
De två avrättade arrestanter
som inte tillhörde ätten Sture, (Abraham Stenbock och Ivar Ivarson), hade redan
dömts till döden av konungens nämnd.[25] Om vi byter ut mördaren på borggården mot meddelandet
om en uppdagad komplott till hertig Johans förmån finns det en viss logik i
denna uppläggning. Rimligen borde herr Sten vara den huvudmisstänkte i en sådan
situation, eftersom hertigen var hans systerson. Även om sturarna var nära
släkt med hertigen bör det ha framstått som mer logiskt att herr Sten skulle
verka för dennes kandidattur till tronen då han ju inte själv kunde göra
anspråk på den, vilket ätten Sture däremot kunde med hänvisning till sin
släkthistoria. Kung Erik kan alltså
först ha sökt upp herr Sten och anklagat denne för att ha konspirerat till förmån
för hertig Johan, varpå greven svurit sig fri och istället pekat ut sturarna
som skyldiga. Det är då att märka att greve Svantes yngre son Erik, som hörde
till de fängslade i Uppsala, en gång i tiden tjänstgjort i hertig Johans
hushåll på Åbo slott. När ständerna förklarat hertigen för förrädare 1563 hade
denne dessutom skrivit till Svante Sture och bett om hjälp. Greve Svante hade
dock lojalt visat detta brev för konungen.[26] Det fanns således tidigare anknytningar mellan
hertigen och familjen Sture och även om dessa inte utgjorde något bevis på att
de senare konspirerade till den förres förmån i maj 1567, räckte kanske
vetskapen om de tidiga kontakterna för att göra herr Stens beskyllningar
trovärdiga i den upphetsade kungens öron. Därtill kom att herr Sten rent
fysiskt inte kunde vara inblandad i en komplott omkring Gripsholm och samtidigt
sitta fängslad sedan veckor tillbaka, medan ju som bekant Nils Sture anlänt
endast några dagar tidigare och alltså haft möjlighet att organisera en
eventuell flyktplan för hertig Johans räkning. Det kan därför ha förefallit
kungen logiskt att Herr Sten talat sanning då han förklarat sig oskyldig.
Det kan även finnas en annan
förklaring till att Sten Lejonhuvud skonades 24 maj. Sedan Nils Sture väl dödats måste kungen ha
insett att greve Svante och dennes yngre son Erik inte längre kunde benådas. De
skulle aldrig ha förlåtit kungen vad som vederfarits deras son och bror. I
detta läge bör det också ha framstått som logiskt att avrätta de två adelsmän
som redan dömts till döden. Att kungen specifikt befallt att “herr Sten” skulle
skonas kan bero på att denne liksom Sturarna tillhörde högadeln. Han var nära
släkt med såväl familjen Sture som med Vasarna. Genom att skona honom kan
kungen ha hoppats undvika en total brytning med landets högsta aristokrati.
Allt detta är dock snarare lösa spekulationer än baserat på fakta som tagits
fram av forskningen. Herr Sten skonades, varför går inte med säkerhet att
avgöra.
De fåtaliga uppgifter från
tiden som finns bevarade, främst Jöran Persons dunkla ord till Erik XIV 24 maj
1567 om “parten som inte ville gott“, vad Jöran själv något år senare uppgivit
om att en underrättelse av något slag beträffande hertig Johan nått Uppsala
samma dag och uppgiften från november 1568 att kung Erik givit befallning att
döda hertigen i samband med Sturemorden, gör det hursomhelst antagligt, om än
inte med säkerhet bevisat, att Sturemorden ägde rum till följd av en
underrättelse att någon planerat att befria hertig Johan. Kungen har uppfattat
detta så att Nils Sture varit inblandad, vilket utlöst de följande händelserna.
Epilog, varför flydde konungen från slottet?
Ytterligare en fråga bör
diskuteras här; varför flydde kung Erik från Uppsala slott efter dråpet på
Nils Sture? Att kungen verkligen flydde tycks alla forskare ense om. Enligt Carlqvist
uppgav Erik själv i sin berättelse att han övergivits av sina följeslagare
sedan han kommit “in i skogen”, vilket tyder på att han verkligen flytt efter
Nils Stures död.[27] Det är svårt att förstå varför kungen skulle
fabricera eller fantisera ihop en sådan detalj, även om han varit
sinnesförvirrad en tid.[28] En enkel förklaring till kungens flykt är givetvis
just att han var vansinnig, men vansinne yttrar sig inte per automatik i att
den sjuke springer ut i skogen. Kungens yngre halvbror Magnus lär ha skådat
sjöjungfrur i vallgraven på Vadstena slott då han drabbades av sjukdomsanfall.[29] Hur kom det sig då att Erik XIV flydde ut i skogen
istället för att, exempelvis, kasta sig över allt och alla sedan han deltagit i
avlivandet av Nils Sture? De som genom åren diskuterat
Erik XIV talar ofta om hans misstänksamhet och förknippar den med
sinnessjukdom. Fryxell berättar att ingen fick viska eller skratta då kungen
var närvarande, ty han utgick genast från att man talade illa om honom eller
hånade honom.[30] Alf Henrikson skriver att kungens “aldrig vilande
misstänksamhet” förvärrades med åren och att “hans andliga balans” inte var den
bästa.[31] Både Ingvar Andersson och Hans Villius skriver att
även om misstänksamhet vid denna tid var naturlig med tanke på att hot och
intriger i det närmaste ingick i rutinerna bland furstar, så tycks den svenske
kungens misstänksamhet ha varit särskilt utpräglad. Villius betecknar den som “ett rent sjukligt drag” i kungens karaktär.[32] Också den kungavänlige
Carlqvist skriver om detta. Han talar om hur förlusten av Älvsborg i början av
1560-talets krig med Danmark, en förlust som enligt Carlqvist skett genom
förräderi, gett kungen “en knäck”, så att han varken litade på sig själv eller
sin omgivning. Detta skall ha varit orsaken till att han lämnade sin här inför
slaget vid Axtorna.[33] Ett drag hos kungen som däremot inte brukar
poängteras, även om det framgår av vad som skrivs, är hans fördragsamhet med
förrädare. Att dömas för förräderi betydde vanligen, vilket berörts tidigare,
att en dödsdom avkunnades utan att sedan verkställas. Hertig Johan dömdes till
döden av ständerna 1563, men sattes endast i arrest på Gripsholm. Olov Stenbock
anklagades som vi sett för att ha fällt minst sagt nedsättande yttranden om
kungen 1564. Han dömdes till döden, men benådades. Nils Sture dömdes som
tidigare onämnts till döden 1566, men skickades sedan på friarfärd för kungens
räkning. Att anklagas för stämplingar mot Erik XIV var med andra ord som regel
mer förnedrande än farligt. Man kunde räkna med att överleva även om man dömdes
skyldig.
Händelserna i Uppsala 24 maj
1567 var alltså något exceptionellt inte bara i Sveriges hisoria utan också i
kung Eriks liv och han var långtifrån så paranoid och blodtörstig som senare
tiders ledare i Sovjet eller Tyskland. Stark misstänksamhet kombinerades hos
honom med stor fördragsamhet mot oppositionella. Kanske ligger svaret på gåtan
med Sturemorden och därmed svaret på konung Eriks gåta, ytterst i denna
komplicerade karaktär. Kan kungens flykt efter dråpet på Nils Sture ha orsakats
av just denna blandning av misstänksamhet och benägenhet att vara
fördragsam? Då kung Erik flydde från
Uppsala sökte en gammal lärare och medarbetare, Dionysius Beurrreus, få honom
att återvända. I samband med detta omkom Beurreus, möjligen nedstucken på
kungens order. I sitt vittnesmål senare skall kungen ha sagt att han mindes sig
ha trott att Beurreus sänts för att gripa honom.[34] “Gripa honom”! Varför trodde kungen att hans forne
lärare kommit för att gripa honom? Erik XIV var mycket kunnig i historia. I
hans bibliotek fanns både de klassiska historikerna från antiken och arbeten om
hans samtids europeiska historia, bland annat Italiens historia och det
senmedeltida Frankrikes historia.[35] Man får förutsätta att en man med sådana intressen
även studerat sitt eget lands historia. En sak bör då ha stått klar
för kungen, nämligen att det var långtifrån riskfritt för svenska suveräner att
hänsynslöst krossa sina motståndare. Hans egen familj hade kommit till makten
som följd av ett blodbad där en kung låtit avrätta potentiella motståndare,
utom några få som lyckats undkomma, vilket räckte för att störta kung Kristian.
På 1300-talet stängde kung Birger in sina två bröder i fängelse, vilket på sikt
kostade hans familj kronan. Medvetandet om dessa avskräckande exempel ur det
förflutna bör ha gjort kung Erik försiktig i sin politik mot den potentiella
oppositionen, medan hans rädsla för opposition å andra sidan har gjort honom
misstänksam och benägen till kraftåtgärder vid tecken på missnöje inom adeln.
Flydde kung Erik 24 maj rent reflexmässigt från den vedergällning han innerst
inne visste skulle drabba honom för de mord på misstänkta förrädare han just
beordrat. Förstod han i sitt hjärta att de som inte dödades denna dag i en
framtid skulle anklaga honom för vad som skett och störta honom såsom hans far
och andra en gång gjort med kung Kristian och var det därför han trodde att
hans forne lärare kommit för att gripa honom? Bestod Erik XIV:s tragedi i
själva verket i medvetandet om ett potentiellt hot från adeln och halvbröderna,
kombinerat med medvetandet om farorna med att bekämpa detta hot med hjälp av
galgen, stupstocken eller dolken? Uppgiften hos Fryxell att kungen besökt
Svante Sture efter dråpet på Nils är kanske riktig. Kanske skedde det i ett
sista meningslöst försök att åstadkomma försoning och förhindra
vedergällningen. Om så var fallet visade grevens ord om att förlåta allt utom
att sonen skadades tydligt för kungen att ingen återvändo längre fanns, eftersom Nils redan var mördad: ”I förlåten oss det aldrig. Därför måste eder
detsamma övergå”! Därmed gav kungen order om de följande avrättningarna och flydde
sedan ut i skogen, från den vedergällning som drabbade honom och hans familj
ett drygt år senare.
[1] Beteckningen ”morden” skall inte tolkas så att
jag anser offren oskyldiga. De kan mycket väl ha förtjänat sitt öde efter
tidens värderingar, men de kan också ha varit helt oskyldiga. Formuleringen
”mord” har helt enkelt använts därför att ”Sturemorden” är den vedertagna
beteckningen på händelserna i maj 1567.
[2] Se exempelvis Carlqvist s. 153, 154 och Ingvar
Andersson, Erik XIV, en biografi(1935),
s. 243.
[3] Anderson,
s. 221.22, Carlqvist, s.226-27 och Anders Fryxell, Berättelser ur svenska
historien band I (Malmö 1982) s.298. Uppgiften att Jöran Person stört ett
samtal mellan kungen och Svante Sture förekommer inte i Andersons biografi över
Erik.
[4] Det råder oenighet om när brevet skrevs. Anderson
och Fryxell daterar det till 22 maj, Carlqvist 23. Kanske bör denna senare
datering ha företräde med tanke på vad som påstås om kungens besök hos greve Svante
några timmar före morden 24 maj.
Anderson s. 215, Fryxell, s. 302 och Carlqvist s.238.
[5] Carlqvist, s.258-259.
[6] Se ”Min maka med våld ryckt
ifrån mig, Erik XIV:s dagbok från 1566-67
och från fängelseåren” i Hans Villius Sex dagböcker från
fem sekler (Stockholm 1991).
[7] Carlqvist s. 243.
[8] Anderson, s. 215.
[9] Fryxell, s. 302-304.
[10] Henrikson, s.323.
[11] Carlqvist, s. 245.
[12] Carlqvist, s. 253.
[13] Fryxell, s. 302-303.
[14] Carlqvist, s. 235-236.
[15] Det kan vara befogat att fråga hur vi
överhuvudtaget vet att Jöran dykt upp i samband med kungens besök hos greve
Svante 24 maj. Svaret ligger i just de dunkla ord han skall ha yttrat. Om
grevens dräng eller dennes herrskap fabricerat uppgiften att Jöran uppenbarat
sig inför kungen, borde syftet rimligen vara att klart visa att sekreteraren
hetsat kungen till Sturemorden vid en tidpunkt då denne tycktes på väg att benåda
de fängslade. De ord som Jöran enligt drängens vittnesmål fällt är tvärtom
mycket dunkla och innehåller ingenting som hänsyftar på de följande händelserna.
Detta är ett mycket starkt indicium på att uppgiften om Jöran Persons
figurerande vid kungens besök i Svante Stures fängelserum är riktig.
[16] Carlqvists formuleringar tyder som sagt på att
underrättelsen om hertigens flykt nått Uppsala först efter morden. En möjlig
förklaring kan vara att Jöran Person helt enkelt minns fel vid sitt förhör.
Förhöret hölls mer än ett år efter morden och detta år hade inneburit stora
omkastningar för Jöran. Efter 24 maj hade han blivit arresterad, frisläppt, adlad
sedan återigen arresterad och dessutom torterad. Det vore förståeligt om han
hade svårt att minnas den exakta ordningsfölden för händelserna i Uppsala och
kanske även det exakta innehållet i ett eventuellt brev från Gripsholm. Det kan
enligt min mening inte heller uteslutas att förhörsledarna förfalskat
protokollet från 1568. Om det kommit fram att kung Erik fått dåliga nyheter
från Gripsholm strax före morden skulle ju hans agerande plötsligt framstå som
mer logiskt och förklarligt, något hertigens män säkert velat undvika. Därför
återger de händelserna i omvänd tidsföljd mot vad Jöran uppgivit. En annan
tänkbar förklaring är att Carlqvist missförstått protokollet från förhören
1568, eller att jag själv missförstått Carlqvist.
[17] Lars Ericson, Johan III, en biografi,
(Lund 2004), s.80-81.
[18] Anderson, s. 226, 227.
[19] Carlqvist, s. 233-234.
[20] Carlqvist, s. 235.
[21] Carlqvist, s. 237-238.
[22] Carlqvist, s. 236.
[23] Se not 20
[24] Liknande situationer uppstod vid denna tid I
England. Både drottning Maria Tudor och drottning Elisabet höll under längre
eller kortare tid tänkbara tronpretendenter i fängelse utan att våga eller
önska avrätta dem, medan de däremot sände deras anhängare till galgen eller
stupstocken.
[25] Carlqvist, s. 249-255.
[26] Andersson, s. 119, 123-124.
[27] Carlqvist, s 234.
[28] I Hans Villius återgivande av drängen Anders´
vittnesmål uppges att kungen ”lopp
genast till skogs” efter Nils Stures död. Både kungen själv och hans offers
anställda har alltså uppgett att han flytt efter det första mordet.
[29] Lars-Olof Larsson, Arvet efter Gustav Vasa, en
berättelse om fyra kungar och ett rike, (Stockholm 2005) s. 197.
[30] Fryxell, s. 287.
[31] Henrikson, s. 318.
[32] Andersson, s. 273, Villius 1991.
[33] Carlqvist, s. 175.
[34] Carlqvist, s. 235.
[35] Andersson, s. 180-181.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar