Folk som
inte gillar monarki hävdar gärna att kungarna förr i världen inte hade kontakt
med sina undersåtar och inte visste något om deras levnadsvillkor. Den
klassiska repliken att folket väl kan äta bakelser, som brukar tillskrivas
Marie Antoinette, anses illustrera denna okunskap. Stefan Zweig gör i sin
biografi över drottningen från 1933 ett numer av att hon under sina år på
tronen enbart rörde sig mellan ett begränsat antal slott utan att någonsin
intressera sig för franska folkets situation. Enda gången hon besökte ett
borgarhem var i Varennes 1791, skriver han.[1]
Vad Zweig förbiser är att de flesta kungligheter in på 1900-talet sällan
besökte ”vanligt folk”, även om det fanns undantag. Det var inte Marie
Antoinette som var utstuderat inskränkt och ointresserad av allvarliga
spörsmål, utan folkets syn på kungamakten och vilka krav som kunde ställas på
den, som med tiden förändrades. Om vi
fokuserar på frågan varför kungligheter så sällan haft kontakt med sitt folk i
äldre tid, finns det flera möjliga svar på detta. Utöver den förutfattade
meningen att kungar enbart skulle vara intresserade av att suga pengar ur sina
undersåtar, kan man också tänka sig att hoven, med sina etikettsregler och
olika särintressen, avsiktligt eller mot sin vilja hållit furstarna noga
isolerade från folket. Man får inte heller bortse från de rent praktiska
problem som förr i tiden, i viss utsträckning kanske än idag, var förknippade
med statsöverhuvudets eller en framstående politikers resor. Ju mer omfattande
resan var, desto större besvär. Ett exempel på detta kan hämtas från franskt
1500-tal, då änkedrottning Katarina av Medici företog en längre resa i sitt
rike, just i tanke att försöka få kontakt med folket. År 1559 hade hennes make
kung Henrik II avlidit efter en olycka i samband med ett tornerspel och
eftersom deras barn ännu var små och dessutom i flera fall behäftade med
fysiska och psykiska svagheter, hade Katarina snart kommit att få allt större
inflytande. Vid mitten av 1560-talet var hon i praktiken Frankrikes härskare.
Men tiden var orolig. Bortsett från de vanliga slitningarna vid ett hov, som i
regel blir starkare då kungamakten försvagas, satte den nyuppkomna striden
mellan katolska kyrkan och de protestantiska rörelserna sin prägel på landet.
Katarina var visserligen katolik men som uppväxt i den fria renässansens
Italien var hon benägen till viss tolerans mot oliktänkande, åtminstone vid
denna tid. Vad hon framförallt önskade var att bevara tronen åt sina barn. Den
som hotade hennes och familjens trygghet och ära var Katarinas fiende,
protestant eller katolik.[2]
Det var emellertid inte lätt att agera vågmästare i en omgivning fylld av
hetsporrar ur två religiösa läger, båda lika övertygade om att just deras tro
var den rätta medan de andra var hedningar som helst borde brännas på bål,
eller åtminstone röjas ur vägen. Efter att ha utkämpat ett mindre inbördeskrig
och lyckats få till stånd en kompromissfred, som när som helst kunde brista,
tänkte vår drottning att det nog vore idé att göra en stor resa genom Frankrike
med hela kungafamiljen. Den 13-årige Karl IX hade just förklarats myndig. Om
folket fick se honom och han dem, skulle de motstridiga viljorna kanske kunna
förenas och tillsammans arbeta för att göra landet stabilt och mäktigt.[3]
Naturligtvis reste kungar regelbundet i
sina riken, om inte annat så på grund av att matbrist uppstod när kungen bott
en längre tid i ett visst område. Dessutom måste ju slotten städas med jämna
mellanrum. Vanligen åkte de dock mellan ett begränsat antal slott, som skiftade
med regent och epok.[4]
Denna gång skulle Frankrikes konung färdas genom hela sitt rike. Om vi utgår
från att Paris var huvudsäte för Frankrikes kung, trots att ”huvudstaden”
fortfarande i mångt och mycket var den plats där kungen för tillfället befann
sig, var kungafamiljen borta i över två år och på resande fot nästan hela
tiden. En sådan färd var mer än en vanlig utflykt, det var ett projekt.
Naturligtvis måste i stort sett hela hovet med, både högre funktionärer och
lägre tjänare. De högre ämbetsmännen hade i sin tur med sig eget tjänstefolk. Eftersom
man var borta så länge följde också ett stort antal diplomater i spåren: De
måste ju se vad som hände. Detta tilldrog sig som bekant för mycket länge sedan, då internet och
telefoner inte fanns. Alltså måste allt regeringsarbete skötas för hand, här
och nu av drottningen och hennes medarbetare. Därför ingick Hennes majestäts
arbetsbord i packningen. Hon hade en stor vagn som både fungerade som kansli
och bostad, med tillhörande möbler.[5]
Enbart denna vagn drogs av sex hästar, som naturligtvis måste bytas ut
regelbundet. Drottningen hade också en bärstol, ridhästar för sig och sitt
sällskap, plus båt för färder på vattnet . Man hade med sig triumfbågar, som
snabbt kunde ställas upp i de städer man passerade, stora koffertar besatta med
guld, lakan, kläder för olika tillfällen, tallrikar, handfat av silver… I
uppvaktningen ingick lärare, läkare, präster, tvätterskor, vinkypare,
lutspelare, ett antal dvärgar med egna vagnar... Om man vet detta förstår man
att rundresor i riket och ”till folket ” var något som inte gjordes varje dag.[6]
Resan pågick under perioden januari 1564-maj 1566.
Det hela
blev en sorts kombination av kunglig marknadsföringskampanj, militär och
administrativ inspektionsresa och semesterresa. Varje gång man kom till en ny
stad, i alla fall i de flesta städer, hade borgarna ordnat festligheter för
kungligheterna. I Troyes i Champagne klädde ett antal invånare ut sig till ”amerikanska
vildar” och kom ridande mot gästerna på åsnor och getter, detta som en
anspelning på att Frankrike vid den här tiden hade skickat sina första
expeditioner till ”Nya världen”. I Lyon, som var ett handelscentrum med ett
stort antal utländska medborgare, lär änkedrottning Katarina själv ha gått och
handlat silke och annat exotiskt i butikerna. (Hur gick det till när en
drottning var ute och handlade på 1500-talet. Gick hon in i butiken ensam och
fick kunderna, om det fanns några innan hon kom, lämna plats eller måste drottningen
vänta på sin tur?) Ett särskilt spännande möte ägde rum i en stad i Provence, där
Katarina träffade Nostradamus, ni vet siaren som lär ha förutsett i stort sett
hela världshistorien inklusive Hitler. De hade setts tidigare och då hade
Nostradamus förutspått att Katarinas tredje son skulle bli fransk kung.
Dessutom skulle Henrik av Navarra, en ung småfurste som ofta vistades vid hovet
och som hade en svag anknytning till Frankrikes tron, en dag bli kung över både
Navarra, där morfadern regerat, och Frankrike.[7]
Den här gången hade siaren inte några större sensationer att komma med men han
fick bli både livmedikus och rådgivare åt kungen i alla fall. Eftersom resan
varade så länge och gick genom i stort sett hela riket upplevde man alla
sorters klimat, från snöväder till Medelhavssol. Freida skriver att kungabarnen, kung Karl som
var äldst var knappt fjorton när resan började, var överlyckliga över att få
bada i havet och se exotiska frukter. Hon berättar också om snöbollskrig.
Katarina lär ha njutit av att se sina ungar springa omkring i naturen. En tanke
med färden var som sagt att kung och folk skulle få närmare kontakt och en del
rörande scener lär ha förekommit. I en by dök en gammal kvinna, som verkade
vara kring 80 eller äldre, upp. Helt exalterad över att kungen av Frankrike
hade kommit just hit utbrast hon: ”Det jag aldrig vågat hoppas har skett. Ni är
mycket välkommen, min kung och min son. Kyss mig, för det är omöjligt att vi
ses igen”. Karl gjorde som hon bad. Ändå var det inte frågan om någon smekmånad
mellan kung och folk. I en stad som man besökte hade pesten brutit ut, eller
fanns åtminstone i närheten, och de flesta invånarna hade flytt. Från konungen
utgick ett påbud att folket omedelbart måste återvända och ge honom ett värdigt
mottagande, eller straffas som förbrytare. Invånarna återvände. Man får hoppas
att den värsta farsoten hunnit dra förbi staden vid det laget. Den som kommer
hem från sin första långresa brukar alltid få frågan: ”Vad tyckte du var allra
roligast”? Det kan vara svårt att komma på ett svar, man har ju sett så mycket.
Prins Henri, Karl IX:s yngre bror som så småningom blev kung Henrik III av
Frankrike, valde förmodligen följande omskakande upplevelse ur ”det verkliga
livet”. Under en längre vistelse i Touuse bodde kungabarnen i ett borgarhem
och eftersom prinsen och en vän till honom snart skulle konfirmeras läste de tillsammans
i ett av husets rum. En dag hörde pojkarna konstiga ljud genom väggen, i vilken
det tydligen redan fanns ett hål. När de kikade in såg de ”två oerhört
storväxta kvinnor med kjolarna upprullade och underbyxorna nere. Den ena låg
ovanpå den andra”. De båda damerna var tydligen ”på hugget”, som det heter
numera för ”De gned sig mot varandra, pressade hårt. Deras rörelser var mycket
häftiga. Deras liderlighet liknade en mans”. När denna avancerade övning i
samlevnad pågått en timme, tydligen utan att kvinnorna insåg att en fransk
prins iakttog dem, var de genomsvettiga och totalt slut. De båda kvinnorna
upprepade sedermera programmet ett flertal gånger, ivrigt bespejade av HKH
prinsen och hans kompis.[8]
Den som gör en resa har som bekant något att berätta.
[1] Stefan
Zweig, Marie Antoinette, olycklig drottning
(svensk översättning nyutgåva 1989, s.81-82.
[2] Denna
övervägande positiva bild av Katarina av Medici kommer från Leonie Friedas
biografi(svensk översättning 2005). Följande berättelse är hämtad ur kapitel 9,
”den långa resan”, s. 202-217.
[3] Karl IX
av Frankrike föddes lustigt nog 1550, samma år som blivande Karl IX av Sverige.
De båda kungarnas förmåga att styra och politiska begåvning var emellertid
mycket olika.
[4]
Frankrikes 1500-talskungar föredrog exempelvis slotten i Blois och
Fontainebleau, medan medeltidens kungar gärna åkte till Vincennes. I Sverige
föredrog Gustav Vasa Gripsholm, medan sönerna Erik och Johan helst bodde på
Svartsjö, respektive Kalmar. Senare kungar valde andra slott. Att bara röra sig mellan ett visst antal slott
var alltså fullkomligt normalt.
5 Man kommer att tänka på den vagn där kungafamiljen
färdades under ”Flykten till Varennes” 1791.
[6] Man
undrar stillsamt vad enbart förflyttningen av denna stad i miniatyr kan ha kostat, både
för staten och folket i allmänhet
[7] Båda
dessa spådomar slog in..
[8] Henrik
III var åtminstone bisexuell under sitt liv. Vid denna tid var han 13-14 år
gammal. Kanske upplevelsen i Toulouse
påverkade hans karaktär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar