Att fira jul
innebär naturligtvis olika saker för olika människor. Även om vår tids
kungabarn förhoppningsvis firar en glad, hemtrevlig, ”vanlig” jul, utan några
ceremoniella inslag, blir dras fest mer storslagen än motsvarande fest för en
familj med dålig ekonomi. För drygt 100 år sedan var det kungliga julfirandet
visserligen spännande men ändå med ett tydligt drag av hovritual. Då man läser
prinsarna Lennart och Sigvard Bernadottes hågkomster, förstår man att även om
julen var något att se fram emot var det också något att bäva inför. Det gällde
att uppföra sig väl och visa vederbörlig tacksamhet över gåvorna man fick.
(Utbyte fanns inte på agendan).
Gustav V och
drottning Victoria firade i regel jul på Drottningholms slott.[1]
Kungaparet åkte ut några dagar i förväg, med barnbarnet Lennart i släptåg,
medan de övriga gästerna kom i anslutning till julaftonen. Lennart berättar hur
han i barndomen färdades med häst och vagn till Drottningholm.[2]
Han betecknar stämningen som ”ett slags högtidlig hemtrevnad” men säger också
att han aldrig ”förmådde lägga bort titlarna med det vackra slottet” Figurerna
på Ehrenstrahls målningar avfärdas med omdömet: ”Somliga såg ut i ansiktet som
om de just förlorat på lotteri". (Man märker reservationen). Bland det
roligaste var att åka skridsko på de frusna dammarna eller kälke i parken. Mest
kul var naturligtvis att göra något förbjudet, som att lära sig svära av kusin
Sigvard.[3]
Så anlände då de övriga gästerna för att fira julhelg med Deras majestäter. Ett
familjenöje under dessa sammankomster var pusselläggning och då var det fråga
om ordentliga pussel: Tvåtusen bitar var minimum. Vad det led blev det
julaftonskväll. Alla som varit barn vet att tiden på något konstigt sätt saktar
in de sista dagarna, det blir liksom aldrig 24 december och sedan tar det en
evighet innan kvällen kommer och klapparna delas ut. Drottning Victoria älskade
dessutom att göra folk nyfikna: Det var nämligen hon som organiserade inköpet
av julklappar, så det gällde att i god tid under hösten skriva listan på
önskade presenter. Jultomten var en okänd gäst på Drottningholm. Julklappsutdelningen
skedde efter ett strikt ordnat system, hämtat från Baden i Tyskland. Gästerna
ställdes upp i längdordning utanför det rum där klapparna placerats ut.[4]
Den ordningsamma drottningen ringde sedan i en silverklocka till tecken att
intåget kunde ske. I rummet stod tre granar, gissningsvis fem meter höga, som
klätts av de yngre gästerna tidigare på dagen. Prydnaderna var alltid desamma,
silverbollar och ljus. Framför granarna stod ett antal bord, vart och ett
reserverat för en bestämd gäst och på dessa låg eller stod presenterna. Man såg
alltså genast vad man hade fått. Paket förekom inte.[5]
Även om tacksamhet var obligatoriskt tycks
gästerna sällan ha blivit besvikna. Varken Lennart eller Sigvard nämner något
sådant tillfälle. Drottningen och hennes utskickade gjorde tydligen sitt bästa.
Svårare var att stå ut med den långa middagen efteråt, när man hade en massa
kul presenter man ville hålla på med. Gudstjänsten på juldagen var heller inte
lätt, trött som man var efter spänningen dagen före. Så inträdde en paus i
firandet mellan jul och nyår. Nyårsfirandet var inte särskilt roligt, alldeles
för stelt och rutinmässigt men trettonhelgen var riktigt kul, för då fick man
bjuda in kompisar också. Kanske var det under en trettonhelg som följande lilla
episod, återgiven av Sigvard Bernadotte, utspelades. Barnen spelade Badminton i
det rum på Drottningholm där porträtten över regenter samtida med Oscar I
hänger på väggen. Då kom prins Eugen, Gustav V:s bror, in och ville vara med.
Det är som bekant inte bara barn som älskar att leka och skoja, särskilt inte i
juletid. Målarprinsen var dock alltför ivrig. Han var tung och dessutom iförd galoscher.[6]
Hans häftiga anlopp fick golvet att skaka, varvid en prisma från kristallkronan
i våningen under ramlade ned i en tekopp, under pågående tedrickning. Efter
detta var spelet förbjudet. Man får hoppas att minnet av den lilla roligheten
kompenserade ungdomarna.[7]
Nog är det tur att julen finns. God jul, kära läsare!
[1] Jag har
inte hittat någon uppgift om ett undantag från denna regel men sådana kan
självklart ha förekommit.
[2] En
tradition som enligt skrivarens åsikt borde uppmuntras i vår tid..
[3] I
Sigvards memoarer finns ingen uppgift om detta.
[4] Lennart Bernadotte betecknar rummet som ”Generalsalen”,
medan Sigvard skriver ”Drabantsalen”. Beträffande ritualens utformning är de
dock eniga.
[5] Den
omständigheten att inmarschen i rummet alltid gjordes i längdordning innebar
att man lätt kunde se om man vuxit om någon under året. För barnen var det en
prestation att komma så nära prins Wilhelm som nöjligt. Kungaparets andre son
var oföränderligt längst och kom därför sist i tåget.
[6] För att
inte halka på golvet.
[7] Texten
bygger på Lennart Bernadotte, Käre prins,
god natt/1977), kapitlet ”Julslottet” och Sigvard Bernadotte, Krona eller Klave(1975), kapitlet ”Drottningholm”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar