Så börjar
julen närma sig! Julen hör väl till de tider på året som oftast förknippas med
fest och glädje. Men se upp! För mycket festande kan vara farligt. Jag tänker
då inte på ett alltför ivrigt frossande eller drickande, fast det naturligtvis
inte heller är att rekommendera. Förr i tiden var det vanligt att kungar men
även upprorsmän som ville komma åt kungar, slog till just i samband med fester.
På partys väntar man sig glädje inte överfall eller rannsakan. Den som deltar i
en fest är förmodligen något av det mest försvarslösa som finns, både psykiskt
och fysiskt. Ett skönlitterärt exempel på detta finns i Pehr Lagerqvists roman
”Dvärgen”, där den italienske fursten låter mörda sina gäster, officiellt
inbjudna för att fira freden, mitt under gästabudet. För den som kan svensk
medeltidshistoria är antagligen ”Nyköpings gästabud” det mest kända exemplet ur
verkligheten, För 700 år sedan, 10 december 1317, var hertigarna Erik och
Valdemar inbjudna till fest hos sin äldre bror kung Birger på Nyköpings hus. Syftet
var att fira att den strid som pågått sedan 1306, då hertigarna fängslat sin
bror på gården Håtuna och sökt att själva tillvälla sig makten, nu äntligen var
slut. Gästabudet var storslaget men på natten väcktes hertigarna, fängslades
och kastades i fängelse, där de småningom skall ha svultit ihjäl. Det är i det
sammanhanget som kung Birger skall ha fällt den klassiska repliken: ”Minnes I
den Håtunalek” Lika klassisk är sägnen om nyckeln som Birger skall ha kastat i
ån för att hindra att bröderna befriades.[1]
Nästan exakt
200 år senare, i november 1520, förvandlades en kröningsfest i Stockholm till
blodbad, officiellt med motiveringen att det besegrade Sturepartiet förgripit
sig på ärkebiskopen Trolle. Exakt hur planerat det hela var kan kanske
diskuteras men det står bortom allt tvivel att kung Kristian först lovat
amnesti åt alla som accepterade hans välde och sedan, med ytterst kort varsel
och mitt under kröningsfesten, lät avrätta ett stort antal människor som gått
över till hans sida, [2]
I augusti 1572
rustades till bröllop i Paris. Änkedrottning Katarinas dotter Margareta gifte
sig med den unge protestantiske fursten Henrik av Navarra, vilket avsågs bli
ett slut på det långa inbördeskriget mellan franska protestanter och katoliker.
Här var stämningen inte fullt så gemytlig som under kröningsfesten i Stockholm
1520. Brudparet ville knappast gifta sig och många protestanter(hugenotter),
misstrodde katolikerna i allmänhet och änkedrottning Katarina i synnerhet. Ändå
blev det en chock när kungens parti i samband med festligheterna lät mörda den
framstående protestantledaren de Coligny och sedan inledde massaker på hans
vänner för att undgå hämnd. Händelsen är känd som Bartolomeinatten.[3]
I september
1573, planerade en grupp skotska legoknektar att mörda Johan III av Sverige
under en bankett. Skälet var dels att de inte fått ut sin lön, dels att deras
ledare, fransmannen de Mornay alltjämt stödde den avsatte Erik XIV. Enligt
planen skulle Johan dödas under en svärdsdans, då knektarna helt öppet kunde uppträda
beväpnade. I sista stund tappade Mornay modet och attentatet utfördes aldrig.
Lars Ericson skriver i sin biografi över kungen från 2004 att Johans liv förmodligen
aldrig varit i sådan fara efter tronbestigningen som vid detta tillfälle.[4]
Som ni ser
av dessa exempel kan fester vara riskabla men sådant händer ju knappast i vår
tid, eller hur?
[1][1]
Gustaf von Platen & Tecknar-Anders, ”På kungligt gästabud”, Svenska
historier(Svenska dagbladet 1987).
[2] Antalet
möjliga källhänvisningar angående Stockholms blodbad och dess förspel är
otaliga. Jag följer här principen ”Ingen
nämnd, ingen glömd”.
[3] För en
beskrivning av Bartolomeinatten och dess bakgrund Se Leonie Freidas biografi
över Katarina av Medici(svensk översättning 2005) kapitel 11-12..
[4] Ericson,
Johan III, en biografi, s. 106-07.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar