De
församlade såg oroligt på läkaren, som även var stjärntydare. Han verkade
bekymrad.
-
Kära
vänner, sade han. Bed till Gud att drottningen inte föder sitt barn i denna
stund. Stjärnorna är ogynnsamma och om barnet föds nu, blir det riket till
olycka”. I detta ögonblick hördes barnskrik från förlossningsrummet. Hovet
bleknade. Barnet var fött. Vad ont kunde nu vänta Sverige? Det var på kvällen
13 december 1533 på slottet i Stockholm. Kung Gustav och hans gemål Katarina
hade fått sitt första barn, sonen Erik.[1]
I verkligheten tycks det inte ha varit någon särskilt uppseendeväckande
förlossning. Alla moderna biografier över Erik XIV , från Ingvar
Andersson(1935), till Hernan Lindqvist(2014), lägger ner mer på att avfärda
historien om de ”dåliga stjärnorna” som efterhandskonstruktion än på att
berätta om vad som faktiskt hände. Sannolikt beror detta på att det inte hände särskilt
mycket att berätta om. Kanske har materialet förstörts vid slottsbranden 1697
eller väckte händelsen inte så stort uppseende när den ägde rum. Det var
visserligen den nye kungens första barn som föddes men Sverige var ett litet
och obetydligt rike i Europas utkant, om än stort till ytan. Om någon hade
förutspått att Gustav Vasa skulle regera i nästan 30 år till och lämna efter
sig en stor skara prinsar och prinsessor, grunda en dynasti som regerade i över
ett århundrade och vars ättlingar än idag sitter på Sveriges tron, så hade nog
ingen trott det den där kvällen i december 1533. Kungens krönikör och
propagandamakare, biskopen Peder Svart, beskrev senare tronföljarens födelse
som något av en vändpunkt för Gustav Vasas kungagärning. Nu vågade ingen längre
ifrågasätta hans regering, naturligtvis med undantag för den småländske skurken
Nils Dacke knappt tio år senare. Inget nämns om några dåliga varsel vid pojkens
födelse.[2]
Knut Carlqvist påpekar i sin populärbiografi från 1996 att det knappast är
troligt att en kunglig livmedikus och astrolog ”mån om jobbet”, skulle utbrista
i jeremiader över det väntade barnets och rikets sorgliga framtid.[3]
Å andra sidan kom prinsen till världen
vid en olämplig tid på året om man trodde på tecken och trolldom, vilket de
flesta gjorde på 1500-talet. Just natten mellan 12 och 13 december var kuslig.
Det var årets längsta natt och då var oknytt av alla slag i farten. Det var
mycket man inte fick göra: ha för all del inte spinnrocken igång den natten, en
vet aldrig vad som händer! Man kunde förstås utöva trolldom själv också, bland
annat göra sig av med loppor och andra småkryp för ett helt år, men det var
inte en natt då man var helt trygg.[4]
Att Sveriges kung fick sin förste son just vid den tiden, dessutom kungen i en
ny dynasti omgiven av fiender som Kristian Tyrann svåger till Kejsar Karl V,
var inte idealiskt. Födelsen ägde visserligen rum på kvällen 13 december,
alltså natten Efter den längsta
natten men man kunde ju aldrig veta. Det kan mycket väl ha funnits en och annan
klok och vis person, en av dem som ser bortom här och nu, som anade vad som
komma skulle redan den där decembernatten. I alla händelser bör pojkens
födelsedatum ha gjort det särskilt lätt att hitta varsel i efterhand, sådant
man liksom kom ihåg när Erik XIV satt i sitt fängelse sjuk och vanärad. Så här
i efterhand kan man jämföra Eriks födelse med en annan, den som skedde på
Greenwich Palace i London 7 september samma år[5].
Då var förväntan stor, för kung Henriks nya drottning Anne väntade barn. Bara
det blev en son skulle kungens dynasti befästas och hans religiösa reformer
bekräftas. Kungörelsen att en son fötts var redan utfärdad. När barnet visade
sig bli en flicka blev kungen chockerad och säkert rasande. Nu stod han med TVÅ
odugliga döttrar på halsen, dessutom med var sin mor som båda var i livet.
Vilket misslyckande! Om en stjärntydare i den stunden hade sagt Henrik VIII att
flickan skulle komma att bli det tidigmoderna Englands mest berömda regent och
lägga grunden till ett imperium, hade Henrik säkert låtit arrestera
vederbörande som förrädare eller galning.[6]
Likafullt erinrade sig säkert mången ”vis man och kvinna” i efterhand att många
goda tecken förutspått flickans kommande upphöjelse just den dagen. De båda
kungabarnen träffades aldrig men Erik friade till Elisabet i många år. Hon var
hans huvudkandidat som framtida svensk drottning. Även om Erik inte var ”kronprins”
i direkt bemärkelse eftersom Sverige fortfarande var valkungadöme, innebar hans
födelse att dynastin satt säkrare på tronen. Sannolikheten att man skulle kunna
behålla makten hade ökat. Drygt tio år senare fastställdes det att Erik skulle
efterträda fadern. Hans väg till makten var förhållandevis enkel. Ändå slutade
Erik sitt liv i ensamhet och fångenskap, kanske halvt sinnessjuk. För Elisabet
var ingenting enkelt under uppväxtåren. Hon förklarades bastard och förde mestadels
ett tillbakadraget liv på sina gods. Hela tiden fick hon akta sig för
misstankar och konspirationer, mot henne själv eller där man önskade använda
henne som redskap för egna syften. En period satt hon i Towern som politisk
fånge. Hon slutade som den mest kända och legendariska engelska regenten, kanske
den största av alla kvinnliga ledare genom tiderna.
Så olika faller ödets lotter.
[1] För
drottning Katarinas del blev det enda barnet.
[2] Peder
Svart, Gustav Vasas krönika(1964 års
utgåva), s. 187.
[3] Knut
Carlqvist, Kung Erik av folket(1996),
s. 32.
[6] Angående
Elisabet I:s födelse se bland annat Henrik
VIII:S sex hustrur av Antonia Fraser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar