tisdag 10 juli 2018

Karl XII, kriget och döden


Enligt nutida svensk tideräkning är det 8 juli 2018 309 år sedan slaget vid Poltava, den strid som i förlängningen innebar slutet för svensk stormaktstid. Med anledning av detta skriver historieprofessor Dick Harrison i Lund i sin veckospalt i SVD KULTUR 8/7 2018 under rubriken: ”Katastrofen i Poltava hade kunnat undvikas”. Innebörden i Harrisons resonemang är i korthet att Karl XII bär en mycket stor del av ansvaret för nederlaget vid Poltava. Detta har inte så mycket att göra med felaktiga strategiska beslut tagna före eller under fälttåget mot Ryssland, som med kungens ovilja att sluta fred med tsar Peter sedan såväl Danmark som Sachsen-Polen besegrats 1707. Karl XII stod då på höjden av sin makt och borde, menar Harrison, i detta strategiskt utmärkta läge ha slutit fred med Ryssland. Kungens envetna beslutsamhet att strida ”till det bittra slutet” fick honom emellertid att fortsätta kampen, vilket i sin tur fick förödande konsekvenser för Sveriges- med Finland, befolkning. Enligt professorn har endast digerdöden på 1300-talet fått värre demografiska effekter för Sverige: ”Hundratusentals människor fick betala för att han(Karl XII), älskade kriget mer än freden”, konstaterar Harrison som slutkläm.

Låt mig först uttrycka min tacksamhet mot professor Harrison att han inte en enda gång förfaller till ovanan hos så många nutida skribenter att jämställa Karl XII med senare tiders totalitära ledare. Han berör också den omständigheten att kungen själv inte motiverat sitt handlande under stora nordiska kriget: Vi vet alltså inte med bestämdhet vad som drev honom, bara vilket resultatet blev. Mänskligt sett kan detta, som Harrison skriver, i sig tyckas illa nog. Det framgår tydligt att det är just lidandet för de enskilda individerna som i professorns ögon utgör Karl XII:s tunga historiska skuld. Frågan är om detta verkligen är en rättvis bedömning. För att utkräva obetingat moraliskt ansvar av en människa måste denne rimligen ha brutit mot värderingar som av samtiden anses vedertagna. Det är då inte nödvändigtvis fråga om värderingar som för tillfället råder inom en viss begränsad sektor; en familj, en släkt, ett enskilt land. Sådana värderingar kan bero av olika konjunkturer och gå helt på tvärs mot vad en överväldigande majoritet av mänskligheten uppfattar som rätt och riktigt. Det handlar alltså om allmänt vedertagna normer, exempelvis att stöld av annans egendom är förkastligt eller den i vår tid och del av världen(än så länge bör kanske tilläggas), vedertagna sanningen att ingen på förhand kan bedömas med ledning av sin hudfärg, härkomst, religion eller liknande. Frågan är om Karl XII med denna utgångspunkt med rätta kan klandras för att genom ett långt, meningslöst krig ha orsakat hundratusentals människors lidande och död.

För att besvara frågan rättvist måste man ställa den i förhållande till något annat, den dåtida synen på liv och död. Historikern Peter Englund gör något liknande i sin essä ”På rundtur i labbet”, som, med utgångspunkt från SS-mannen Kurt Gersteins växlingsrika liv diskuterar Förintelsen, dess framväxt, bakgrund och effekter. Efter kriget fanns, enligt Englund, en tendens att se det som hänt som ett slags återgång till ett barbariskt förflutet. Mänskligheten hade, av någon olycklig blunder, tagit ett steg tillbaka från upplysningens ljus till ett föregivet grymt medeltida mörker. Enligt Englund är detta ett djupt felaktigt resonemang som delvis kanske används för att bortförklara det fruktansvärda som hänt i läger som Treblinka, Belzec eller Auschwitz. Förintelsen är en typisk företeelse för 1900-talet. Även om medeltidens människor kan förefalla grymma, måste deras handlingar ställas i förhållande till dåtidens syn på smärtan. Framtill årtiondena kring mitten av 1800-talet var smärtan ett fullt naturligt inslag i den europeiska vardagen. Den var något man inte kunde komma undan, vare sig det handlade om ett illa läkt benbrott eller tandvärk. I en träffande formulering skriver Englund: ”Smärtan togs för given och man var bekant med den på samma självklara vis som man umgicks med döden.”. Ett sätt att hantera den här ständigt närvarande plågan var att tåligt uthärda den men också att själv orsaka andra, både människor och djur, smärta. Att utstå och utdela lidande betraktades som ett tecken på styrka, manlighet. Att som pojke pina smådjur tycks enligt Englund ha fungerat som en form av genomgångsrit till ”de vuxna männens värld”. Först upplysningstidens filosofer och framför allt utvecklandet av läkekonsten under följande århundrade, som innebar att smärtan inte längre var ofrånkomlig, åstadkom en förändring i synen på både smärtan i sig och hur människor borde förhålla sig till varandra. Englund skriver: ”Det verkar vara först mu, när smärtan går att undvika, som människor verkligen börjar frukta den. Och det är när man fruktar plågorna som grymhet blir till en allvarlig brist i den mänskliga karaktären”[1]. Karl XII kan sägas personifiera just den syn på smärta som Englund beskriver. Kanske var han dess sista eller rentav enda fulländade representant genom tiderna i Europa. Kungens förmåga att uthärda fysisk plåga, eller åtminstone en övermänsklig skicklighet i att dölja vad han kände, är välbekant. Varken efter den ödesdigra skottskadan i foten under belägringen av Poltava eller benskadan vid Krakow sju år tidigare tycks han en enda gång ha beklagat sig högt. Snarare var han, som alltid då någon sårades, benägen att släta över vad som hänt med det karaktäristiska ”Lappri”. I den klassiska bilden av kungen ingår också mycket riktigt en benägenhet att under ungdomsåren plåga och döda djur, bland annat kalvar.[2] Som Englund antyder i citaten ovan var döden på samma sätt som smärtan en självklarhet för den tidigmoderna människan. Jordelivet var tungt och hårt och betraktades närmast som ett övergående tillstånd inför livet efter döden. Det väsentliga var inte att bevara livet utan att göra sig förtjänt av Himmelriket. Många barn dog tidigt: Karl XII var själv den ende överlevande av fem söner i kungafamiljen under perioden 1682-87. Ännu 100 år senare var situationen likartad. I Bellmans epistlar är den oundvikliga döden ett ständigt återkommande tema. Här är det viktiga dock inte så mycket att bereda sig för döden som att försöka njuta av livet den tid man har kvar. Ännu i början av 1800-talet betraktades avrättningar närmast som ett folknöje. Då det en dag i juli 1818 visade sig att hängningen av en falskmyntare inte ägde rum den dagen, vare sig det nu berodde på ett misstag eller att avrättningen uppskjutits, blev de anställda på Årsta gård utanför Stockholm enligt sin härskarinna fru Reenstierna ”flata” över att ha gått förgäves.[3] Mot slutet av Karl XI:s tid, den längsta fredsperioden i Sverige under 1600-talet, svalt åtskilliga människor ihjäl på grund av missväxt: På sina håll dog hela socknar ut.[4] Döden var alltså ständigt närvarande på ett helt annat sätt än i vår tid och de ”hundratusentals människor” som enligt Dick Harrison fick sätta livet till därför att Sveriges kung ”älskade kriget mer än freden” hade troligen i flera fall ändå inom relativt kort tid avlidit i obotliga sjukdomar, svältkatastrofer eller andra former av tragedier. Därmed inte sagt att inte människor kunde sörja sina döda eller frukta dödens olika former likaväl som i vår tid. Karl XII själv vägrade i förstone acceptera sin äldre syster Hedvig Sofias död sedan han fått budet strax efter nederlaget vid Poltava. Länge satt han ensam i sitt tält och vägrade träffa någon.[5] Visst flydde de som kunde för den fruktade pesten år 1710 men antagligen mera för den nimbus av mystik och skräck som omgav denna oförklarliga sjukdom än av ren dödsskräck. Döden kom man inte undan och ytterst var den sänd av Gud. Såväl bonde som soldat och kung visste detta: Döden träffar den som Gud bestämt. För Karl XII var hans första plikt som kung rimligen inte att bevara sina undersåtars liv från allt ont, såsom en regeringschef med underlydande ministrar tycks förväntas göra i vår tid. Om någon hade frågat honom vilken hans viktigaste uppgift var då en fara hotade landet, hade han med säkerhet svarat: ”Att skydda mitt rike och dess besittningar”. Undersåtarna ingick visserligen som en osviklig del i ”riket” men för Karl XII betydde det förmodligen i första hand de landområden som hans företrädare lagt under sig och som nu hotades av rovgiriga grannar. Kungen hade förövrigt i det längsta lyckats skydda vad som idag omfattar Sverige och Finland. Det var inte förrän efter Poltava som kriget mer konkret berörde dessa områden; först danskarnas anfall mot Skåne 1709-10, sedan den ryska ockupationen av Finland under 1710-talet och slutligen, efter kungens död, invasionen av Stockholms skärgård 1719. De svåra problem som oundvikligen följde av kriget, nöden, familjerna som stod ensamma och kanske tvingades lämna sina hem, sjukdomarna, var inte något kungen i första hand kunde förväntas engagera sig i. Han hade kriget att bestyra. Det andra fick man reda ut vid tillfälle. Även om detta för oss kan förefalla cyniskt, kanske till och med totalitärt, var det sannolikt så Karl XII resonerade. Han var för övrigt inte ensam om detta. Hans kollega Ludvig XIV av Frankrike förde samtidigt med stora nordiska kriget ett kontinentalt krig för att knyta Spanien till Frankrike, av allt att döma länge utan att fundera särskilt över vad detta kostade hans undersåtar. Det rörde sig dessutom om ett expansionskrig, inte ett försvarskrig. Karl XII:s motståndare vid Poltava byggde för sin del en ny huvudstad på ockuperad mark i stort sett över krigsfångars och andra slavarbetares lik. Han drog sig inte heller för att ”i rikets intresse” ta livet av sin egen son. Det är därför minst sagt anakronistiskt att framställa Karl XII som något sorts krigshetsare och, som professor Harrison, med utgångspunkt från kungens beslutsamhet att fortsätta en ”meningslös”(?) strid anklaga honom för de många offren av människoliv och dessutom hävda att han ”älskade kriget mer än freden”.  Den allmänna synen på liv och död i kungens samtid, liksom det faktum att andra absolutistiska kungar förde långa krig utan nämnvärd tanke på kostnader i materiellt eller mänskligt avseende gör en sådan anklagelse meningslös. Vad beträffar Karl XII:s ”kärlek” till krig respektive fred vet vi för lite om vad som ytterst drev honom för att med säkerhet kunna avgöra saken. Vad man kanske med större rätt kan anklaga Karl XII för, med utgångspunkt från tiden, är att denne, trots alla sina ansträngningar att bevara det svenska stormaktsväldet, efterlämnade ett land berövat nästan alla sina besittningar, med otaliga av sina bästa krigare och tappraste soldater antingen som krigsfångar, fördärvade av krigs- och köldskador, eller döda i drabbningar eller sjukdomar. Det är möjligt att detta hade kunnat undvikas om kungen förstått att föra krig vid förhandlingsbordet likaväl som på slagfältet.                                                                            



[1] Peter Englund, Brev från nollpunkten, historiska essäer, ”På rundtur i labbet”, Uppläsning av Torsten Wahlund(1997).   
[2] Peter From, Katastrofen vid Poltava Karl XII:s ryska fälttåg 1707-1709, uppläsning av kenneth Mildoff(2012). Angående kungens beteende efter benskadan vid Krakow och berättelserna om hans grymhet mot djur i ungdomen, se Bengt Liljegren, Karl XII en biografi(2000-2004), s. 60(not 15), och s. 121. 
[4] Göran Rystad, Kar XI en biografi(2001), s. 369-70 . Angående Karl XII:s bröders födelse och död, se s. 295-96.
[5] Liljegren, s. 208.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar