Ipatievs hus i dåvarande Sverdlovsk, som nu åter heter Jekaterinburg, 1928.
Mord på kungar är ingen ovanlig företeelse genom historien. Under medeltiden och den tidiga tidigmoderna epoken fick man som kung räkna med att det fanns fiender som inte drog sig för att begagna våld eller gift för att lägga beslag på tronen. När kungen dog uppstod lätt rykten om förgiftning. Under oroliga perioder har det i vissa länder, som i medeltidens England eller renässansens Italien, nästan varit regel att statsöverhuvudet blivit mördat eller åtminstone avsatt. En avsatt kung är å andra sidan av naturliga skäl särskilt utsatt för mordanslag från de nya makthavarna. Man kunde därför tro att en kung som blivit avsatt i en folkrevolution, där man som regel inte bara byter statschef utan också statskick, nästan oundvikligen skulle bli mördad. Faktum är att det i sådana fall mera sällan handlar om regelrätta mord, på sin höjd om justitiemord. Karl I av England och Ludvig XVI av Frankrike och hans gemål dömdes alla till döden i en rättegång. Hur summariska och uppgjorda dessa processer än kan ha varit, gavs ändå svaranden möjlighet att direkt eller genom ombud försvara sig mot de anklagelser som riktades mot dem. I synnerhet Marie Antoinette lyckades med detta så väl att hon vann åhörarnas sympati. Vid en revolution är det heller inte självklart att kungabarnen dödas. Inget av Karl I:s barn delade hans öde, trots att flera av dem periodvis var i parlamentets händer. Av de två barn till Ludvig XVI som var i livet i juli 1789 dog av allt att döma ett(kronprinsen), i fängelse. Dottern Marie Therese överlevde och släpptes småningom fri.[1] I fallet Nikolaus II av Ryssland visades emellertid ingen nåd eller rättvisa. Varken han eller hans hustru fick tillfälle att försvara sig inför domstol eller blev ens formellt anklagade för något brott. Också deras barn, det yngsta en sjuklig pojke på nära 14 år, dödades. Mordet på tsarfamiljen är alltså inte bara grymt ur rent human synpunkt, det är unikt i sitt slag i Europas historia. Det är inte konstigt att det också blivit ett av de mest sägenomspunna kungamorden genom tiderna. Frågan hur många av familjen som verkligen bragtes om livet har ställts ända sedan morgonen efter mordet. Sakligt hållna böcker har skrivits med innebörden att åtminstone tsaritsan och döttrarna rimligen måste ha förts från Jekaterinburg levande, oavsett vad som sedan kan ha hänt.[2] Flera personer har, vilket i och för sig inte är ovanligt i dylika sammanhang, sagt sig vara någon av tsarparets barn: Mest känd är utan tvekan den kvinna som i drygt 60 år påstod sig vara storfurstinnan Anastasia, den yngsta av tsardöttrarna. De obetydligaste detaljer i denna mordgåta kan förses med frågetecken. Ett exempel: Bland de tjänare och andra anställda som följde familjen i fångenskap fanns barnens lärare i franska, schweizaren Pierre Gilliard som med tiden kommit att spela en viktig roll, inte bara som informator utan också som vän och hjälpare för både barnen och tsarparet. Enligt hans memoarer, som ofta citeras i böcker om tsarfamiljen, skildes han från sitt herrskap på järnvägstationen i Jekaterinburg i april 1918. I gripande ordalag beskriver han hur en av tsardöttrarna sjönk till knäna i gyttja, egenhändigt släpande på en tung väska: ”Jag kunde inte ana att jag aldrig skulle få se dem igen”.[3] Knappt tio år senare, på vårvintern 1928, besökte dåvarande prins Lennart av Sverige(kusinbarn till tsar Nikolaj) Schweiz. Mest för nöjes skull bestämde man att han skulle passa på att studera franska. Vid universitetet i Lausanne hittade man en lärare, som visade sig vara ingen mindre än tsarbarnens gamle informator Gillliard. Greve Lennart berättade senare att Gilliard visat honom material från tiden i exil, bland annat en skiss över rummet där tsarfamiljen mördats. Därefter skriver greve Bernadotte: ”Själv hade han(läraren), befunnit sig omedelbart intill rummet ifråga och han var fortfarande förvånad över att exekutionsgruppen inte gjorde slut på honom också för att tysta ett obehagligt vittne”(min kursivering).[4] Informatorn beskrev också hur tsaritsan kastat sig framför sin son för att skydda honom mot soldaternas skott under massakern. Mannen som enligt sina memoarer skildes från sina skyddslingar under så gripande former på järnvägsstationen blir plötsligt ögonvittne till mordet. Förvirringen hjälps inte upp av de olika tidräkningarna. I början av 1918 infördes den gregorianska kalendern i Ryssland, men tsarparet använde fortfarande den gamla julianska, som på 1900-talet låg 13 dagar efter den i västerlandet vid denna tid allmänt vedertagna gregorianska ”nya stilen”. Enligt den nya stilen kom de därför till Jekaterinburg 30 april 1918, medan de själva ansåg att det var 17 april.[5] Om vi inte är fullt säkra på vilka ur tsarfamiljens uppvaktning som var i huset när de dödades och om till och med dateringen för händelseförloppet kan orsaka förvirring, vad vet vi då egentligen om vad som hände? Den frågan kan och bör naturligtvis ställas inom all historieforskning men är särskilt viktig när det gäller mord eller andra former av brott. De fakta som återges i historiska verk beträffande tsarfamiljens tre sista knappa månader i livet är hur som helst samstämmiga, vilket i och för sig kan bero på att källorna är desamma. Familjen och de tjänare man fått behålla sattes i förvar i ingenjören Nikolaj Ipatievs hus på en av Jekaterinburgs högsta punkter. Ingenjören, som var bekant med en av stadens ledande bolsjeviker, hade fått order att snabbt lämna sin bostad, som behövdes för ”särskilda uppgifter”. Man uppförde murar mot gatan och målade över fönstren, så att ingen kunde se ut eller in. Huset hade två våningar och var vackert och rymligt. Det kunde säkert ha varit trevligt att bo i för en större familj, om inte fängelseatmosfären varit så påtaglig. Inte nog med att man hade byggt plank mot gatan och målat över fönstren, av vilka vissa efter en tid ändå fick öppnas för fisk luft. Vakterna fann också nöje i att trakassera sina fångar. Sådant är ju inte ovanligt och än mer frestande är det om fången råkar vara före detta kejsare. Ingen står så lågt som en fallen konung. De flesta vakterna var dessutom fabriksarbetare med väl inlärda kunskaper om ”blodsugaren ”Nikolaj” och hans familj som så länge parasiterat på folkets arbete. Äntligen var rollerna ombytta. Den förste kommendanten älskade att neka till de önskemål som fångarna kunde ha och räknade ibland upp för sina underlydande allt han sagt nej till under dagen. ”Dra åt helvete”, var ett svar som fångarna kunde vänta sig. Kommendanten kunde stjäla deras mat mitt under måltiderna och de måste ständigt frukta att få ovarslat besök av sina vaktare. Inne på toaletten hade man ritat oanständiga teckningar av tsaritsan och hennes legendariske rådgivare, ”gudsmannen” Rasputin. Naturligtvis snattade man också fångarnas dyrbarheter, av vilka flera förvarades för sig. Detta sista var det enda som kunde göra tsaren upprörd. Annars var han lika lugn och stillsam som vanligt(åtminstone utåt). Med tiden tycks dock vakternas attityd ha förändras. De lärde sig att bortse från sina fångars forna höghet och började betrakta dem som de människor de var. Särskilt gällde det i förhållande till tsaren, vars blidhet och artighet måste ha åstadkommit vissa svårigheter för den som tänkte sig honom som en blodtörstig folkfiende. Då var hans gemål tacksammare i det avseendet. Hon var trött och sjuklig efter alla sorger och bedrövelser och hade aldrig trivts med främlingar. Dessutom trodde hon obetingat på tsarens upphöjdhet och kunde inte se på dessa människor som annat än förrädare och brottslingar. Vakterna hade intrycket att hon var äldre än sin man.[6] Säkert var det svårt att i längden inte känna sympati med de fyra storfurstinnorna, tsarens döttrar. Även om vakterna tvingade dem att spela revolutionära sånger på pianot fanns det säkert de som själva hade döttrar i samma ålder. Och pojken, den blödarsjuke tronföljaren som efter det senaste anfallet inte kunde gå… Flera vakter berättade senare, visserligen under förhör hos de vita, att de med tiden börjat önska att tsarfamiljen skulle undkomma.[7] Men även om vaktmanskapet i Ipatievs hus efter hand blev mer vänligt inställda till sina fångar, gick historien vidare utanför dess väggar. Bolsjevikerna hade visserligen makten i Moskva men deras välde var ännu inte tryggat. Lenin hade i mars 1918 lyckats få fred med centralmakterna genom fördraget i Brest-Litovsk. Det var inte någon hedervärd fred ur rysk synpunkt. De polska besittningar Ryssland haft i över 100 år gick förlorade, liksom det mesta av Peter den Stores baltiska erövringar från 1700-talet och Finland. Dessutom förlorade man Ukraina och Vitryssland, liksom nuvarande Armenien och Georgien. Tyskarna hade, åtminstone i någon mån, blivit Rysslands herrar. Inom de territorier man hade kvar rasade inbördeskrig. Olika grupperingar som betecknades med samlingsnamnet ”de vita”, trots att det enda de förmodligen hade gemensamt var att de hatade bolsjevikerna, kämpade om makten i landet. Dessutom hade ett stort antal krigsfångar från nuvarande Tjeckien och Slovakien slutit sig till bolsjevikernas fiender och gått till offensiv i Uralområdet, obehagligt nära Jekaterinburg. I detta läge blev frågan vad som borde ske med tsarfamiljen akut. Som levande utgjorde de onekligen ett trumfkort för Lenin i förhållande till de västliga monarkierna, vars medlemmar alla på något sätt hade släktband till Romanovs. Enligt Radzinskij var Lenin av den uppfattningen att fångarna måste hållas vid liv så länge Jekaterinburg förblev i bolsjevikernas händer. I annat fall skulle de dödas.[8] Andra partitoppar, främst Trotskij, önskade länge en rättegång mot den avsatte tsaren men för flera kommunister var en sådan överflödig. Liksom jakobinerna i Frankrike ett drygt sekel tidigare betraktade de sin forne härskare som brottslig inte främst för vad han gjort utan för vad han var: Feodalsamhällets överklass har ingen plats i ett samhälle styrt enligt marxistisk ideologi, särskilt inte dess högste ledare. Om han inte avrättas är revolutionen inte genomförd i strikt mening. En rättegång skulle också ha gett tsarparet möjlighet att tala för sin sak. De som kunde sin revolutionära historia mindes kanske hur Marie Antoinette en gång nästan lyckats vända stämningen i rättsalen till sin fördel med ett både värdigt och gripande försvar.[9] Något sådant kunde inte tillåtas inträffa denna gång, varken av ideologiska eller praktiska skäl. Beslutet om ”avrättningen” tycks ha fattats någon gång kring månadsskiftet juni-juli 1918. Det stod då klart att Jekaterinburg inte skulle kunna hålla ut mot ”de vita” och i den situationen måste tsaren dö. Man beslutade också att resten av familjen skulle dela hans öde, även om man utåt länge hävdade att de ”förts till en säker plats”. Man gav också sken av att beslutet fattats av de lokala bolsjevikerna på platsen men numera är forskningen ense om att det ytterst var Lenin och hans nära medarbetare som satte igång händelseförloppet, trots att frågan om tsarens öde också behandlades på lokal nivå. I Ipatievs hus byttes vaktstyrkan och kommendanten ut vid denna tid. På ytan innebar det faktiskt en viss lättnad för fångarna. Bevakningen skärptes visserligen och nya galler sattes för fönstren men det var också slut med vakternas snatterier av deras ägodelar. Den nye kommendanten(en FD urmakare och fotograf vid namn Jurovskij), behandlade dem visserligen kyligt men hövligt och visade också deltagande intresse för den sjuke tronföljaren. Vid samma tid lyckades också någon komma i kontakt med fångarna genom brev. En kortare brevväxling uppstod mellan Ipatievs hus och den okände, som undertecknade sig ”En officer”. Brevskrivaren sade sig representera en grupp officerare ”som inte förlorat samvete eller pliktkänsla inför tsar och fosterland”. Man ville hjälpa fångarna att fly och begärde detaljer om huset och familjens vanor. Tsaren tackade sina trogna men påpekade de stora risker och svårigheter som var förknippade med en flykt. Han avvisade bestämt tanken på att någon skulle riskera sitt liv för deras skull eller att blod skulle utgjutas. Kanske anade han att det hela sannolikt var en provokation från bolsjevikernas sida.[10] Den långa tiden av väntan och osäkerhet började tära på fångarna. En präst som några gånger fått lov att besöka dem tyckte efter det sista mötet att de verkade ”utmattade”. Detta var 14 juli 1918(nya stilen). Två dagar senare, på kvällen 16 juli, kallade kommendant Jurovskij till sig chefen för vaktstyrkan utanför huset: ”Inatt skall vi skjuta dem allesammans”, sade han. ”Säg åt dina män att inte oroa sig om de hör skottlossning”. Senare på natten bad kommendanten tronföljarens läkare säga till familjen att klä på sig: De måste ”för sin säkerhet” tillbringa natten i husets källare. Läkaren lydde uppmaningen och efter en stund kom alla ut ur sina rum. Utom de sju medlemmarna i själva tsarfamiljen fanns nu en kammarjungfru, en betjänt en kock och doktorn själv i huset. Alla dessa gick, vad det verkar, ned i källaren utan att ana oråd. Sedan man väl kommit dit och tsaritsan och tsaren(med tronarvingen i famnen), fått sätta sig på stolar, hämtade kommendanten sina medhjälpare.[11]. Han förklarade sedan helt kort att Uralsovjeten beslutat att döda familjen. Nikolaj II tycktes helt förvirrad: ”Vad, vad”, sade han och såg från sin familj till kommendanten. Jurovskij upprepade vad han sagt och gav order om eld.
Att gå närmare
in på det förmodade fortsatta händelseförloppet vore lika tidsödande som
beklämmande. Låt oss nöja oss med att säga att tsarparet tydligen dog först.
Döttrarna var svåra att träffa eftersom de hade diamanter insydda i sina
kläder, vilket vakterna inte kände till. Åtminstone några av barnen tycks ha
levt under transporten till den gruva där liken enligt planerna skulle
begravas. Frågan om vad som egentligen hände har som sagt ställts ända sedan
morgonen efter mordet. Idag tycks ingen betvivla att alla i familjen och
tjänstefolket miste livet den där fruktansvärda natten. Men ändå… All
förvirring i samband med mordet. Det faktum att kvarlevorna enligt King, sedan
graven först hittats och slutgiltigt grävts ut 1991,tydligen låg utan kontroll
den första tiden på avdelningen för kriminalpatologi i dåvarande
Sverdlovsk(senare åter Jekaterinburg), kan få en lekman att undra: Vet vi
verkligen allt om vad som hände? Vad som är helt säkert är att sista
anteckningen i tsaritsans dagbok enligt nya stilen är daterad 16 juli 1918.
Därefter upphör anteckningarna.[12]
[1]
Prinsessor är som regel bättre skyddade än prinsar vid en statsvälvning.
Rikard III av England mördade av allt att döma sina brorsöner i Towern men lät
å andra sidan deras systrar löpa och mottog flera av dem vid sitt hov. På samma
sätt separerades Erik XIV:s son Gustav från familjen efter faderns fängslande,
medan systern Sigrid tilläts växa upp hos sin mor och med tiden mottogs vid
farbroderns hov. I detta fall har ojämlikheten mellan könen uppenbart varit
till kvinnornas fördel. Å andra sidan är drottningen som figur regelmässigt
mera utsatt för oppositionens smädelser och hat än kungen, som på sin höjd
beskrivs som envis och svag.
[2] Anthony
summers och Tom Mangold, Tsarens gåta,
nya dokument om familjen Romanovs öde, svensk översättning 1978.
[3] Denna
text bygger huvudsakligen på Greg Kings bok den
sista kejsarinnan, Alexandra Fjodorovnas liv och död(svensk översättning
1995), kapitel 44 f, och delvis på Eduard Radzinskijs bok Herre, fräls och försona Ryssland, Nikolaj II - hans liv och död(svensk
översättning 199)2, del II-III. Båda böckerna återger Glliards berättelse om
avskedet från familjen, hämtad ur hans memoarer.
[4] Lennart
Bernadotte, Käre prins, god natt(1977),
s. 206.
[5] Kanske
för att i någon mån anpassa sig till en ny tid daterade de hädanefter sina
dagböcker på två sätt; först datum enligt juliansk tidräkning, sedan den gregoriansk
inom parentes. Detta gör det onekligen svårare för eftervärlden att hålla reda
på vilken dag en viss händelse inträffat. King håller sig konsekvent(också före
1918) till nutida gregoriansk tidräkning i sin biografi över tsaritsan, medan
Radzinskij som ju är ryss väljer den julianska. Han återger tsarparets dubbla
datering i dagböckerna. Det tycks dock som tsaren snart återgått till enbart
juliansk datering medan hans hustru konsekvent fortsatt med dubbel datering.
Förmodligen beror detta på att hon var född ”i det gregorianska västerlandet”,
medan hennes man var van vid juliansk datering sedan barndomen.
[6] I själva
verket var hon fyra år yngre.
[7]
Motsvarande sympatiyttringar visade sig hos vakterna i le Temple i Paris, där
Ludvig XVI och hans familj satt fångna under franska revolutionen.
[8]
Radzinskij, s. 355.
[9] Se http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/10/jag-gjorde-det-inte-med-flit-marie_17.html.
[10] Både
King och Radzinskij berör dessa brev, som fortfarande förvaras i
”Romanovarkivet” i Moskva. Båda utgår från att det rör sig om en provokation,
avsedd att bevisa förekomsten av en monarkistisk sammansvärjning och på så sätt
motivera det förestående mordet. Radzunskij, som själv granskat breven, ger en
längre redogörelse för hur de skall ha illkommit och namnger också de troliga
författarna(Radzinskij s. 343-45 och King 393-95) Liknande provokationer
förekom förövrigt i samband med både Maria Stuarts och Marie Antoinettes avrättning..
[11] Tio man
av vilka sex uppges ha varit ungrare(förmodligen frigivna krigsfångar), och
fyra ryssar.
[12] Tsarens
dagbok slutar av någon orsak några dagar före mordet. Den i mina ögon lättast
överskådliga och mest sammanhängande redogörelsen för händelserna natten 16-17
juli 1918 och för de utredningar, forskningar och utgrävningar som senare
bedrivits återfinns i King kapitel 46-47.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar