När man
studerar kungahusens historia inser man snabbt att det är ett krävande yrke att
vara monark, oberoende av hur mycket makt kungen har. Men även tronföljare kan
befinna sig i en svår situation. Detta gäller särskilt om regenten avsätts, då tronföljarens
läge ofta blir extremt utsatt. I familjer med stor inbördes rivalitet, som i
Gustavianernas ätt, kan den äldste sonen utsättas för svåra påfrestningar även
utan statskupper eller andra omvälvningar. Om man vågar sig på att försöka
bedöma vilken europeisk tronföljare genom alla tider som haft det svårast och
fått det grymmaste ödet, är frågan om inte ”förstapriset” går till Alexej av
Ryssland, Peter den stores äldste son och den ende som uppnådde vuxen ålder.
Alexej
föddes 19 februari 1690, enligt juliansk tideräkning. Hans far var själv knappt
mer än pojke, ännu inte fyllda 18 år men hade ändå nyligen avsatt sin
förmyndare, halvsystern Sofia, och själv tagit makten i landet. Hur glad än
tsaren visade sig över sonens födelse var han för upptagen av krigslekar och
praktiska studier i sjömanskap och skeppsbyggnad för att på allvar intressera
sig för honom. De första åren lämnades pojken därför helt i händerna på sin
mor, en kvinna av bojarsläkt med konservativ läggning, totalt oförstående inför
makens reformiver. Sonen fick lära sig allt om kyrkan och de heliga skrifterna
men inte så mycket annat. När Alexej var nio år reste fadern ut på en lång färd
i Västeuropa och under tiden bröt uppror ut i hemlandet. Efter hemkomsten slog
tsar Peter snabbt ner upproret men det gav honom insikt om att han försummat
sonens uppfostran i de nya västerländska tekniker och färdigheter han önskade
införa i Ryssland. Från en dag till nästa skulle nu undervisningen läggas om.
Modern förvisades från hovet och sattes i kloster och nya lärare ordnades;
personer som kunde informera tronföljaren om vad en tsar borde känna till i ett
västcentrerat Ryssland. Ambitionerna var höga: Tronföljaren skulle lära sig
franska, tyska, matematik, befästningskonst mm. Det bästa hade kanske varit om
Peter fullföljt sin plan att sicka sonen till ett västeuropeiskt hov. Så blev
dock inte fallet utan pojken stannade i Ryssland, omgiven å ena sidan av en
”västlig falang” under ledning av fadern, å andra sidan en konservativ
gruppering som lutade sig mot gamla ryska traditioner med stark betoning på
religion och som för Alexej förknippades med modern, som han inte fick träffa. Lärarna
konstaterade att pojken var begåvad: Han var intresserad av främmande språk,
ville gärna se andra länder och tyckte om matematik. Med tiden kom han också
att föra sig väl i dans och andra höviska konster. Men till skillnad från
fadern var han fysiskt svag. Han blev lätt sjuk och visade ingen böjelse för
krigsövningar. Undervisningen blev också allmänt kaotisk eftersom lärarna samtidigt
hade andra uppdrag i tsarens tjänst. Var de av någon anledning borta lämnades
Alexej vind för våg. De utländska lärarna kom också lätt i konflikt med
konservativa ryska hovmän. Den högste övervakaren av undervisningen var tsaren
själv. Hans sätt att mana sonen att göra sitt bästa var knappast stimulerande.
Vid ett tillfälle förkunnade han offentligt för den tonårige tronföljaren: …”Om
du inte vill handla efter min vilja kommer jag inte längre att erkänna dig som
min son och jag skall be Gud att han straffar dig både i den här världen och i
den nästa”. Det behöver knappast tilläggas att Alexej var rädd för sin far. Då
han en gång blivit tillsagd att rita en befästning, var han så nervös för
Peters bedömning av resultatet att han sköt sig själv i handen för att komma
undan sin uppgift. Alexej gjorde visserligen aldrig öppen revolt mot fadern men
alla visste att han innerst inne tog avstånd från vad Peter stod för. Eftersom
han var tronföljare väckte detta hopp om bättre tider för de präster, munkar
och adelsmän av gamla bojarsläkter som fått se sin makt beskuren under Peters
regim. Med eller mot sin vilja blev Alexej medelpunkten för oppositionen. Detta
irriterade naturligtvis tsaren som bestämde att hans son nu äntligen skulle
skickas på resa utomlands, närmare bestämt till Dresden där Rysslands allierade
i kriget mot svenskarna, August den starke, satt som kurfurste. Sonen fick
stränga order att fortsätta med sina språkstudier och också att studera
geometri och befästningskonst. Detta hände 1710. Alexej var nu tjugo år.
Studierna i utlandet kom dock mest att ägnas religiösa frågor, både rent
praktiskt och historiskt. Eftersom han inte fått lov att ta med sig en ortodox
präst skrev Alexej på hemliga vägar till sin biktfar därhemma och bad honom
sända en gudsman, för säkerhets skull maskerad till hovman. I sina studier av
kyrkohistoria markerade tronföljaren särskilt berättelser om furstar vilka
straffats för att orättmätigt ha förgripit sig på kyrkan. Han tycks ha
stått i brevkontakt med sin mor, alltjämt internerad i kloster, och hennes
släkt. Mellan de andliga studierna ägnade sig Alexej också åt världsliga
njutningar som kvinnor och supande.[1]
En gång skrev han till sin biktfader i Ryssland: ”Alla har tömt sina bägare för
er välgång. Ni får ursäkta om det blir svårt att läsa detta brev. Vi var
berusade när vi skrev det”. Resan till Västeuropa var inte enbart avsedd att
förkovra Alexej i olika avseenden utan också att skaffa honom en gemål ur de stora
furstehusen. Bortsett från den förste ”falske Dimitri”, som drygt 100 år
tidigare gift sig med en polsk adelsmans dotter, var detta något unikt i
tsarrysslands historia. Den ”lyckliga” blev den tyska prinsessan Charlotte, några år
yngre än Alexej och med nära släktband till hovet i Dresden. Hennes syster var
gift med ärkehertig Karl av Österrike, som snart skulle bli kejsar Karl VI.[2]
På detta sätt knöts en förbindelse mellan husen Romanov och Habsburg, som
säkert kunde komma till gagn i framtiden. Dessutom hoppades tsar Peter förstås
att äktenskapet skulle göra sonen mer västvänlig. Naturligtvis accepterade både
brud och brudgum äktenskapet, såväl konvenans(Charlotte), som fruktan för
fadern(Alexej), gjorde något annat omöjligt. Bröllopet stod i staden Torgau vid
Elbe i oktober 1711. Även om den första tiden tycks ha varit relativt lycklig,
blev äktenskapet ett av de sorgligaste i kungahusens historia och detta i hård
konkurrens. Var inte Alexej borta på uppdrag eller på hälsoresor till kurorter
så var han ute med kamrater på suporgier. Dessutom mötte han med tiden en ung
flicka av bondesläkt som kommit till Ryssland som krigsfånge och som han förälskade sig i.
Efter det var hustrun ännu mindre värd för honom. Charlottes underhåll kom inte
som det skulle och ibland levde hon i ren fattigdom. Taket i sovrummet läckte.
Ändå fick paret två barn, dottern Natalja och sonen Peter,[3]
Några dagar före sonens födelse hade Charlotte råkat falla i en trappa. Sedan
barnet kommit till världen drabbades hon av svåra plågor och avled efter en dryg
vecka i oktober 1715. Hon blev 21 år. Egendomligt nog tycks Alexej ha sörjt sin
hustru. Kanske var hon trots allt honom inte helt likgiltig, eller fruktade han
följderna för sig själv? När Alexej kom hem från begravningen fann han ett brev
från tsar Peter, ett brev som på modern svenska kan sammanfattas med
uppmaningen: ”Skärp dig för fan”! Fadern skildrade först hur han fått kämpa för
att bryta den inringning Ryssland befunnit sig i då han själv kom till makten,
avskuret från all handel som det var av de giriga svenskarna. Peter hade
hoppats, ja, förväntat sig, att sonen skulle gå i hans spår. Men icke! Alexej
var komplett ointresserad av krigskonst och överhuvudtaget av allt som var
nyttigt för en härskare. Hur skulle han någonsin kunna styra ett land om han
inte var intresserad av krig: Han skulle bli beroende av andra, som en
fågelunge som blir matad. Man behövde faktiskt inte föra krig själv för att ha
intresse av det, se på Ludvig XIV som hade dött helt nyligen. Han hade inte
alltid själv lett trupperna i fällt men han hade engagerat sig både i
krigskonsten och i sitt lands industrialisering och på så sätt gjort det
franska kungariket: ”mer blomstrande än något annat någonsin har varit”.[4]
Peter hade hur som helst gjort vad han
kunde för att ruska upp sin odugling till son, helt utan effekt. Kort sagt, om
Alexej inte genast bättrade sig skulle han strykas ur tronföljden. Peter hade
minsann varken skonat sig själv eller sitt folk när det gällde Rysslands bästa,
varför skulle han då skona en odåga som sonen? Han skulle i alla fall ha
tålamod ett tag till. Detta var inget
tomt hot: ”Jag ger hellre tronen åt en hederlig främling än åt en ovärdig son”.
förklarade Peter. Alexej rådfrågade nu sina vänner, som rådde honom att helt
enkelt avsäga sig tronen med hänvisning till dålig hälsa. Kanske de också
antydde att ett sådant tillkännagivande inte behövde gälla för alltid. I de
dagarna blev Peter sjuk i samband med en fest till ära för den son han just
fått med sin andra hustru Katarina, hon som senare blev Katarina I av Ryssland.
Även om halvbroderns födelse syntes försvaga Alexejs ställning i tronföljden,
innebar faderns sjukdom å andra sidan att den stärktes. Om Peter dog var det inget tvivel vem
som skulle efterträda honom. Alexej följde sina vänners råd och avsade sig kort och gott tronen i ett brev till fadern. Men Peter var inte nöjd. Han hade trott att
sonen skulle försvara sin rätt till tronen, lova att bättra sig… Vad som helst,
bara inte detta nedläggande rakt av av det egna arvsanspråket. Det var säkert
ett trick från Alexejs sida i väntan på att fadern skulle dö. Och även om det
inte var det så visste Peter alltför väl vilka konservativa krafter som stod
bakom sonen; de ortodoxa prästerna, den gamla ryska adeln, alla de som Peter satt åt sidan. Man kunde lätt räkna ut vad de skulle ta sig för när den fruktade
tsaren väl var död och deras skyddsling skulle lyda dem i allt, hållningslös
som han var. Nej, detta kunde Peter den store inte tolerera! Från tsaren, som
nu tillfrisknat från sin sjukdom, utgick ännu ett brev till Alexej, där denne
anmodades att antingen uppföra sig som en värdig tronföljare eller omedelbart
gå i kloster. I annat fall skulle han betraktas som förrädare och behandlas
därefter. Den stackars unge mannen, snart 26, visste att han aldrig skulle bli
god nog åt fadern, men han fasade för tanken att för alltid gå i kloster. Hans
vänner rådde honom dock att göra just det: Allt skulle säkert ordna sig med
tiden. Att gå i kloster behövde inte vara något livstidsstraff. Alltså skrev
Alexej ännu ett brev till fadern i samma underdåniga ton som det förra och
tillkännagav sin önskan att bli munk. Han signerade: ”Er slav och mycket
ovärdige son Alexej”. Den här gången sökte tsaren själv upp sin pojke. Han
vägrade fortfarande tro att grabben verkligen menade allvar: ”Du är så ung. Det
är inte lätt att gå i kloster vid dina år. Tänk på saken ett tag till. Du får
ett halvår på dig”. Därmed reste Peter till Västeuropa för att sköta kriget mot
den envise Karl XII, som fortfarande vägrade att erkänna sig besegrad. Mötet
mellan far och son ägde rum i januari 1716. I augusti samma år hade Alexej
fortfarande inte hört av sig till tsaren med ett bestämt besked om vad han
tänkte göra. Peter skrev till Alexej från Köpenhamn: ”Jag har väntat i sju
månader. Du har inte hört av dig med besked. Nu får du bestämma dig. Antingen
reser du hit inom en vecka eller så går du genast i kloster. I så fall, tala om
i vilket kloster du tänker inträda. Det måste bli ett slut på detta”![5]
Alexej fattade nu beslutet att helt sonika rymma från sin familj. Planen hade i
själva verket diskuterats sedan en tid. En av Alexejs förtrogna hade rest till
Wien, där prinsens FD svåger nu residerade som kejsare, och ansett sig få garantier
för att tronföljaren skulle bli väl mottagen. Samtidigt varnade budbäraren sin
herre: När han väl lämnat Ryssland fanns det ingen återvändo. Att resa hem
skulle betyda döden. Sagt och gjort, i slutet av september 1716 lämnade Alexej
Petersburg och satte kurs mot Wien. Med sig hade han pengar, som han lånat
under förevändning att resa till sin far. I hans följe ingick den flicka av
enkelt ursprung som de senaste åren varit hans älskarinna. Hon var klädd som
page. Alexej själv som officer. Det ödesdigra steget var taget. Rysslands
tronföljare hade blivit politisk flykting.[6]
[1] Detta
tycks ha varit de enda intressen han delade med sin far tsaren.
[2]
Charlottes syster blev småningom mor till kejsarinnan Maria Teresia och alltså
mormor till drottning Marie Antoinette.
[3] Peter
blev senare tsar Peter II av Ryssland men dog redan 1730. Natalja dog två år
tidigare.
[4] Att
Ludvig XIV på sin dödsbädd i september 1715 tvärtom manat sin efterträdare att
”inte ta efter min smak för krig” var något Peter förteg eller, troligare, inte
kände till.
[5] Detta
citat är inte ordagrant återgivet, men innebörden är korrekt förmedlad.
[6] Denna
text bygger på Robert K. Massie, Peter
den store, hans liv och värld(svensk översättning 1986/1993), kapitel
51-52, och Henri Troyat, Peter den store(svensk
översättning 1981/1993), s. 186-201.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar