Han måste ha
anat att avgörandet var nära redan då han kom. Det hade varit hans stora dröm i
flera år, enda sedan den gången i kapellet hemma i Petersburg. Visserligen hade
han som vilken ung man som helst haft sina små äventyr sedan dess men mer än så
kunde det aldrig bli, varken som furste eller som man kunde han tänka på att
göra någon av dem till sin hustru och drottning. Det fanns bara en kvinna för
honom, hon och ingen annan! Men
skulle hon säga ja? Hon måste göra
det! De älskade ju varandra. Men det måste ske snart. Han visste att många var
emot deras kärlek. Kanske den gamla drottningen redan sökte nya friare åt sin
dotterdotter. Hans egen far tycktes må allt sämre – Åh Gud! Han fick inte dö!
Om så ändå skedde måste saken vara ordnad innan han själv besteg tronen. Om han
misslyckades nu skulle hans högsta önskan aldrig gå i uppfyllelse…
Det var
egentligen inget större bröllop, bara en av många föreningar mellan två ganska
obetydliga representanter för var sin furstefamilj. Men i det sena 1800-talets
Europa, där inget större krig utkämpats sedan tyska kejsardömet bildats drygt tjugo
år tidigare och där den nya tekniken och förbättrade infrastrukturen avsevärt
underlättat resorna, var sådana händelser ett utmärkt tillfälle för medlemmarna
i de europeiska dynastiernas exklusiva klubb att råkas på vänskaplig fot.
Därför kom de nu alla, i alla fall de flesta, till Coburg för att bevista bröllopet
mellan HH storhertig Ernst av Hessen-Darmstadt och HH Victoria Melitta, dotter
till hertigen av Edinburgh. De flestas tankar var dock upptagna med ett annat
presumtivt äktenskap, det mellan brudgummens syster prinsessan Alix och
Rysslands tronföljare Nikolaj. Några, som storfurstinnan Ella, syster till Alix
och deras kusin kejsar Vilhelm, såg positivt på tanken. Andra, som drottning
Victoria, fylldes av motvilja, rentav skräck. Även Alix anade troligen att det
definitiva beslutet var inne, men visste hon på förhand vilket beslut det
skulle bli? Nikolaj bör ha känt sig som de flesta friare som äntligen beslutat
sig för att göra slag i saken, fylld av förväntan men dödsrädd att få korgen.[1]
Det hela
hade börjat med ett annat bröllop 10 år tidigare. På försommaren 1884 gifte sig
storfurst Sergej, yngre bror till tsar Alexander III av Ryssland, med Elisabet,
dotter till dåvarande storhertigen av Hessen-Darmstadt. Man kan i förbigående
undra varför detta giftermål överhuvudtaget kom till stånd. Storfursten var
känd som en brutal sälle med för tiden men också i våra dagar motbjudande sexuella
böjelser, Han var knappast mer älskad i sin egen släkt än i Moskva, där han var
generalguvernör. Elisabet(Ella i släkten), var en vacker, charmig kvinna på
tjugo år. Det fanns inte något direkt behov att avla fler arvingar till nästa
generation av familjen Romanov. Tsar Alexander hade redan tre pojkar, hans bror
Vladimir lika många. Kanske hoppades man helt enkelt att kunna stadga storfursten
genom äktenskap eller att släta över hans böjelser inför världen. Hursomhelst
fick paret på drygt tjugo år inga barn och även om Ella aldrig beklagade
sig(tvärtom), tycks deras äktenskap inte ha varit lyckligt.[2]
Det historiskt bestående värdet av Sergejs giftermål visade sig bli det möte
som skedde under bröllopsfestligheterna. Bland gästerna fanns naturligtvis
Sergejs brorson, tronföljaren Nikolaj och Ellas yngsta syster Alix. Nikolaj var
16, Alix 12. Nu inträffade något som enligt förnuftigt lagda människor bara
händer i sagorna: Nikolaj såg Alix vid altaret i Vinterpalatsets kapell, där hon
stod vid Ellas sida under vigseln, och blev förälskad. Efter det fanns ingen
annan kvinna för honom under resten av livet.[3]
De båda ungdomarna var tillsammans så ofta de kunde – De lekte och pratade med
varandra. Vid ett tillfälle skrev de sina namn på ett fönster i en liten
paviljong till palatset Peterhof utanför Petersburg. Han gav henne en brosch i
present men av blygsel eller kanske som markering av sin värdighet gav Alix
tillbaka den några dagar senare. Så var festligheterna slut och den 12-åriga
prinsessan återvände till Hessen. Troligen var hon inte lika säker på sina
känslor som Nikolaj tycks ha varit men säkert hade hon vid hemfärden med sig
minnet av en glad och snäll kille som det var trevligt att vara tillsammans med.
Åren gick. 1889 kom den hessiska prinsessan tillbaka till Ryssland för att
hälsa på släkten. Nu var hon 17 år och(enligt King); ”en strålande vacker
prinsessa med en bestämd egen vilja”. Nikolaj(Nicky i släkten), hade blivit
officer vid gardet och gjorde sig bra i uniform. Åter träffades de så snart de
kunde. Vid ett tillfälle arrangerade den ryske tronföljaren en fest för sitt
hjärtas dam i Alexanderpalatset utanför Petersburg. Endast ungdomar ur släkten
var inbjudna.[4] Åter
reste Alix hem. Men på första sidan i Nikolajs dagbok för år 1889 satt ett foto
på prinsessan inklistrat. Nästa år kom hon tillbaka men då hade de inte tid att
träffas. Nicky var i tjänst vid sitt gardesregemente. Han klagade bittert att
han inte hade tid att besöka sin farbror och faster då Alix var där: ”Herregud,
vad jag vill resa”, skrev han i sin dagbok. ”Om jag inte får träffa henne nu,
måste jag vänta ett helt år och det är så svårt!!!”
Det tycks ha
varit vid den här tiden som Nikolaj på allvar beslutade att en dag gifta sig
med Alix. I december 1890 nämnde han i dagboken att han med sin mor diskuterat
”familjelivet för dagens ungdom ur samhällets högsta klasser”. Man hade efter
hand kommit in på ”det som mest av allt berör min själ. Den dröm jag lever för
dag efter dag”. Denna dröm var ”att en dag gifta mig med Alix H(Hessen), som
”jag älskat länge”. Nicky hade talat om saken med sin far tsaren mer än ett år
innan anteckningen skrevs men ”ingenting har förändrats, vare sig till det
bättre eller det sämre.” Det enda hindret han själv kunde tänka sig var
religionen, eftersom Alix var protestant och han ortodox. Vad den presumtiva
bruden beträffade var han ”nästan säker på att mina känslor är besvarade”. Vad
Alix verkligen tänkte och kände vid denna tid är en annan fråga. Det mesta av
hennes papper från tiden före 1917 förstördes i samband med revolutionen men
det som finns kvar tyder inte på annat än att hon verkligen var fäst vid sin
tillbedjare. Som vi skall se tycks hon ha varit överlycklig då saken väl var
avgjord och längre fram skulle hon, kanske i större utsträckning än som var
lämpligt, på allt sätt söka hjälpa och trösta sin man och ständigt försäkra
honom om sin kärlek. I själva verket tycktes hindren för ett äktenskap mellan
Nicky och Alix i förstone oöverstigliga. De flesta som kunde göra anspråk på
auktoritet i deras liv var nämligen negativa till förslaget. Tsar Alexander III
och hans danskfödda hustru ansåg inte Alix fin nog för Rysslands tronföljare.
Av någon anledning föredrog tsaren dottern till Frankrikes tronpretendent,
trots att huset Orleans avsatts gott och väl 40 år tidigare och republiken
återinförts i Frankrike. En syster till tyske kejsaren var också tänkbar men
hon var tydligen så ful att den eljest foglige Nicky satte sig på tvären:
Hellre gick han i kloster, förklarade han bestämt. Hans mor skulle förmodligen
ogillat de flesta tänkbara svärdöttrar och särskilt en tyska. Trots att Hessen
lidit lika mycket av Bismarcks expansionspolitik som Danmark hade den forna
prinsessan Dagmar svårt att smälta tanken på en svärdotter från det nya
kejsarriket. På Alixs sida verkade det lika hopplöst men av andra skäl.
Drottning Victoria, som älskade att arrangera äktenskap för barn och barnbarn
och inte för inte kallades Europas mormor, var överhuvudtaget inte förtjust i
tanken att någon av hennes ättlingar hamnade i Ryssland, särskilt inte som
hustru till tsaren och allra minst den dotterdotter som blivit hennes favorit
sedan först modern och senare fadern avlidit. ”Tillståndet i Ryssland är så
uselt att något fruktansvärt kan hända när som helst”, skrev drottningen 1890
och hon lade sina släktingar på hjärtat att se till att dotterdotterns
kontakter med den ryske tronföljaren begränsades eller helst inte förekom alls.
Detta visade sig dock svårt eftersom storasyster Ella helhjärtat stödde tanken
på ett äktenskap mellan Alix och ”brosonen” Nicky. För henne kunde den förälskade ynglingen
utgjuta sina känslor och hon gjorde vad hon kunde för att underlätta en
framtida konvertering för sin lillasyster.[5]
Det var inte heller lätt att hindra de unga tu från att umgås eftersom de
regelbundet möttes vid något av de bröllop som ständigt firades bland de
europeiska furstehusen. Till drottning Victorias harm vägrade talet om ett
framtida äktenskap mellan Alix av Hessen-Darmstadt och Nikolaj av Ryssland att
upphöra. Med tiden minskade också bärkraften i motståndet. En viktig orsak var
att Alexander III försvagades alltmer. Nu gällde det att snabbt få till stånd
ett äktenskap för den blivande tsaren. Normalt brukade en rysk tronföljare vara
gift och ha flera barn långt innan han besteg tronen och eftersom ingen tycktes
kunna få Nicky att ändra sig, började alltfler acceptera det oundvikliga. Då
kom en kalldusch från den tilltänkta bruden. Alix visste att hon måste
konvertera till den ortodoxa tron för att bli tsaritsa. Hennes syster hade
visserligen gjort det efter en tid i sitt nya land och många andra tyska
prinsessor(som Katarina den stora), hade gjort detsamma. Men Alix var för stark
i sin protestantiska tro för att utan vidare följa i deras spår. Därför skrev
hon på hösten 1893 ett brev till den ryske tronföljaren där hon bad honom ge
upp tanken på en framtida förening. Åter tycktes allt förlorat. Den kärlekskranke Nicky klagade i sin dagbok: ”Alla mina vackraste drömmar om framtiden
rasar inför detta oöverstigliga hinder”. Ändå gav den allt sjukare fadern honom
tillstånd att anhålla om den hessiska prinsessans hand. I april 1894 var det
dags för ett nytt bröllop, det ovan omnämnda mellan Alixs bror storhertig Ernst
och dottern till hertigen av Edinburgh. Som vanligt skulle flertalet europeiska
furstar delta, naturligtvis inberäknat brudgummens yngsta syster och Rysslands
tronföljare. Alla förstod att avgörandet var nära. De möttes andra dagen och ”det
samtal mellan oss som jag så länge längtat efter och samtidigt fruktat så”,
inleddes. Alix vägrade fortfarande att byta religion. Hon grät och viskade till
honom att det var omöjligt. De skildes åt. Nästa dag(19 april enligt
västeuropeisk tideräkning, 7 april enligt rysk), stod bröllopet mellan
storhertig Ernst och hans brud men ingen verkade riktigt märka det. alla var
fokuserade på vad som hänt, eller inte hänt, mellan Nikolaj och Alix. På
kvällen samma dag besökte Wilhelm II, Tysklands kejsare, sin hessiske kusin.
Han ville gärna se Rysslands blivande tsar gift med en tysk prinsessa och
påpekade nu den politiska nyttan av ett sådant äktenskap. Också Ella besökte
sin syster och talade antagligen om den tröst hon funnit i den ortodoxa
religionen. På morgonen nästa dag tog sig Kejsar Wilhelm an Nikolaj. Kanske
han börjat ge upp eller tvekade inför ett nytt frieri men Wilhelm handlade. Han
gav den unge mannen ett ceremonisvärd och några blommor samt skickade honom att
åter fria till sin hjärtanskär.[6]
Nu kapitulerade Alix. Senare mindes hon ”de ljuva kyssar jag längtat efter så
många år”. Hon var lycklig, trots att många under de närmaste dagarna såg henne
med tårar i ögonen. En av hennes ungdomsvänner berättar hur hon satt och gjorde
sig redo för lunchen då Alix kom in i rummet: ”Jag ska gifta mig med Nicky!”,
utropade hon glädjestrålande och gav sin väninna en kram. Till och med drottning
Victoria gladdes åt de ungas lycka. I sin dagbok berättar hon att hon sett dem tillsammans
och att Alix verkat mycket glad: ”Jag kysste dem båda”, skrev drottningen. Nu
fick Allix tillbaka broschen Nicky gett henne den där gången för tio år sedan.
Den här gången behöll hon den och den skulle följa henne i fångenskapen efter
revolutionen. Så inleddes det kanske på en gång sorgligaste och lyckligaste
äktenskapet i de europeiska kungahusens historia.
[1] Den
redogörelse som här följer bygger främst på Greg Kings bok Den sista kejsarinnan, Alexandra Fjodorovnas liv och död(svensk
översättning 1995), kapitel 4 och 7 och på Eduard Radzinskij, Herre fräls och försona Ryssland, Nikolaj II
– hans liv och död9svensk översättning 1992), kapitel 1. De föesta citaten
ur Nikolajs dagbok är hämtade ur den senare.
[2] Sergej
och Ella kom dock med tiden att ta hand om två av storfurstens brorsbarn. Ett
av dessa, flickan Maria, giftes1908 bort med prins Wilhelm av Sverige. Deras
son var Lennart Bernadotte. Angående storfurst Sergejs personlighet, se Staffan
Skotts bok Romanovs. Tsarsläkten. Vilka
var de? Vad blev det av dem? (1989), s. 75 f.
[3] Detta är
i och för sig inte helt sant. Nikolaj skulle under sin ungdomstid ha åtminstone
en ”väninna”, en ung ballerina. Men det tycks inte råda något tvivel om
att Alix efter mötet 1884 var den enda han kunde tänka sig som hustru. Efter
giftermålet förblev han henne bokstavligen trogen intill döden..
[4]
Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo blev senare huvudresidens för Nikolaj och
Alexandra. Härifrån fördes de i fångenskap efter revolutionen 1917.
[5] Ella
utgör ett utomordentligt exempel på de tilltrasslade äktenskapsallianserna
mellan olika furstehus. Som redan nämnts var hon gift med den blivande Nikolaj
II:s farbror och därmed hans ingifta faster. Sedan hennes yngre syster
slutligen gift sig med sin Nicky blev
Ella också hans svägerska och storfurst Sergej ingift svåger med, sin köttslige
brorson
[6]
Beskrivningen av Wilhelms roll i frieriet återfinns hos King, s. 76.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar