I dagarna
har miniserien ”Gustav III:s äktenskap”(2001), gått i repris i svensk TV. Vi
får följa Kungens kamp med sig själv och hovet för att få mod att möta och ha
samlag med sin drottning, den danska prinsessan Sofia Magdalena. Gustav III:s
privatliv och eventuella sexuella preferenser hör förmodligen till de mest
omdebatterade frågorna i Sveriges kungliga historia: Var kungen homosexuell,
var han far till sin egen son…? Förvisso
finns det andra svenska kungar som fått sitt kärleksliv eller brist på kärleksliv
analyserat både en och två gånger men ”tjusarkungen” torde, möjligen i
konkurrens med Karl XII, inta första platsen i genren. Det är i och för sig
inte underligt att kungars sexvanor tilldrar sig särskilt intresse. En kungs
främsta plikt var för inte länge sedan att få barn. Dynastin måste föras
vidare. Dessutom är regenten sitt lands främsta representant och vi vet alla
hur spännande det är att följa och fantisera kring kändisars privatliv. Att
Gustav III hade både fysiska och psykiska svårigheter att skapa en ”normal
relation” med sin hustru är hur som helst historiskt dokumenterat. Det kan
noteras att han långt ifrån var ensam om detta i sin samtid. Att kungligheter
hade problem med sitt privatliv i äldre tid är förstårligt, alldra helst som
själva begreppet ”privatliv” i praktiken var ett okänt fenomen vid ett stort
hov, allting skedde offentligt, i synnerhet under 16 -1700-talet. Ett nygift
kungligt par kände i regel inte varandra före vigseln och kontrahenterna var
ofta unga och oerfarna. Det bästa man kunde hoppas på var att mannen hade någon
form av sexuell erfarenhet. Att kvinnan – prinsessan skulle ha haft intimt
umgänge före äktenskapet var otänkbart och kunde diskvalificera henne från att
någonsin bli gift, i alla fall med en jämbördig man. Två främlingar förväntades
med andra ord fortast möjligt genomföra något av det intimaste som kan tänkas
mellan människor, samtidigt som minst en av parterna i stort sett förväntades
vara helt okunnig i saken vid första försöket.
Det framstår närmast som ett under att så många kungliga äktenskap genom
århundradena ändå fullbordats relativt friktionsfritt. Tiden kring franska
revolutionen, cirka 1740-1790, sticker emellertid ut i statistiken. Påtagligt
många europeiska furstehus har problem med olyckliga äktenskap och kungar som
av fysiska eller psykiska skäl har svårt att få närmare personlog kontakt med
sina hustrur, vilket i sin tur leder till att arvingarnas legitimitet
ifrågasätts. Drottningarna lyckas å andra sidan i regel skaffa sig kompensation
på annat håll, vilket ibland får mer eller mindre vådliga följder.
Kristian VII
av Danmark, bror till Gustav III:s hustru Sofia Magdalena, led av depressioner
och mådde allt sämre. Han lär ha haft för vana att slå sönder inredningen i
sina palats, kanske därför att den inte slog tillbaka. 1766 giftes han bort med
den engelska prinsessan Caroline Mathilde, som inom några år levde i närmast
öppet förhållande med makens läkare Struensee, vilken i praktiken styrde
Danmark enväldigt. Av de två barn som föddes i äktenskapet med kungen anses det
fullt bevisat att prinsessan Lovisa Augusta i själva verket var dotter till
livläkaren.[1] I början
av 1772 störtades drottningen och hennes älskare, han avrättades, hon
landsförvisades.
När den unga
furstinnan Sophie av Anhalt-Zerbst anlände till Ryssland vintern 1744 för att
gifta sig med dess tronföljare Peter fann hon en visserligen ganska sympatisk
men ack så outvecklad yngling på 16 år, mera benägen att leka med tennsoldater
och ställa till med pojksträck än att umgås intimt med kvinnor. Då hon själv
ännu var en flicka på 15 spelade det kanske inte så stor roll i början men
efter bröllopet, hävdade hon senare, kom hon fram till att hennes make inte var
värd att satsa på: Han var helt enkelt inte intresserad av henne som kvinna,
även om de tycks ha umgåtts på vänskaplig fot den första tiden. ”Om du försöker
älska honom blir du bara olycklig”, sade hon till sig själv. ”Tänk på dig
själv, min fru”. Den något sånär funktionsdugliga relationen mellan man och
hustru fortsatte flera år men någon arvprins eller prinsessa kom ej till
världen. Efter åtta år fick Sophie, som för länge sedan antagit den ortodoxa
tron och därvid erhållit nytt namn, missfall. Hon hade då en tid haft nära
kontakt med en ung, vacker hovman, greve Sergej Saltykov. Hur långt deras
relation gått är osäkert och frågan huruvida Storfurst Peter överhuvudtaget var
i stånd att avla barn är omdebatterad. Han var fysiskt svag och hade haft flera
sjukdomar, exempelvis smittkoppor, som mycket väl kan ha gjort honom steril.
Han skall dessutom ha haft för trång förhud, vilket dock botats med en enkel
operation. Efter ytterligare ett missfall nedkom den unga prinsessan till slut
med ett barn i september 1754, sonen Paul.[2]
Barnet omhändertogs av kejsarinnan Elisabet, moster till storfurst Peter. Att
modern blev uppenbart försummad i samband med förlossningen kan ha bidragit
till hennes extremt dåliga relation till sonen resten av livet. I sinom tid
skulle hon störta sin make, överta hans tron och troligen låta mörda honom.
Hennes kärleksliv med otaliga älskare blev legendariskt. Den forna prinsessan
Sophie kom att gå till historien som Katarina den stora.
Inte heller
den österrikiska ärkehertiginnan Marie Antoinette blev särskilt imponerad av
sin tilltänkte make, Frankrikes tronföljare Ludvig, vid ankomsten till
Versailles på våren 1770. Han var visserligen inte lika barnslig som storfurst
Peter men blyg, tystlåten och en smula klumpig. Det tog sju år innan
äktenskapet fullbordades i fysisk mening och frågan är om det skulle ha lyckats
ens då om inte prinsens(nu kung Ludvig XVI:s) svåger, kejsar Josef II, ingripit
och vid ett besök i Frankrike uppmanat kungaparet att ta sig i kragen och komma
till skott. Med total brist på diskretion beskrev han i ett brev sin syster och
svåger som ”fullständiga klåpare” när det handlade om praktiskt sex. Hur som
helst hade hans oförblommerade sätt tydligen effekt, ty inom kort var drottningen
gravid och nedkom hösten 1778 med en dotter, Marie Therese. Hon skulle i tidens
fullbordan få fyra barn. Ett av dem, sonen Louis Charles, misstänktes länge i
själva verket vara son till den svenske greven Axel von Fersen och även om
DNA-test nu lär ha bevisat att så inte är fallet står det utom allt tvivel att
drottningen och adelsmannen hyste varma känslor för varandra.[3]
I detta
perspektiv framstår Gustav III som stark och målmedveten. Av den redogörelse
som hovstallmästare Munck författade några månader efter kronprins Gustav
Adolfs födelse i november 1778 framgår att det var kungen själv som, om än med
stor vånda och tvehågsenhet, tog kontakt med honom för att be om hjälp.[4]
Även om kungen säkert inte var mer hågad att ha samlag med sin hustru än sina
kollegor i Danmark eller Frankrike, fanns det en skillnad mellan honom och de
andra. Gustav III hade visserligen ärvt sin tron på samma sätt som andra
furstar vid samma tid. Men han hade inte ärvt makten. Genom statsvälvningen
1772 hade kungen nästan på egen hand och på en enda dag gjort sig till rikets
mäktigaste man. Han var visserligen inte helt enväldig än så länge men ingen
enskild maktfaktor kunde kuscha honom så som rådet eller sekreta utskottet hade
gjort med hans far under frihetstiden. Att i det läget av blygsel eller
okunnighet inte vara i stånd att avla barn med sin egen hustru var en svaghet
Gustav III inte hade råd med. Det handlade minst lika mycket om det nya
styrelseskickets prestige som om att föra dynastin vidare. Att överlåta
uppgiften åt någon av de yngre bröderna, vilket kungen en tid försökt göra
genom att gifta bort hertig Karl med kusinen Hedvig Elisabet Charlotta, var i
det långa loppet ingen lycklig lösning. Om projektet misslyckades, vilket
verkade troligt sedan hertigen på ett år inte kommit längre i sitt äktenskap än
kungen på nio, hade ingenting förändrats. Om kungens svägerska å andra sidan
slutligen blev havande och nedkom med en son, innebar detta en maktförskjutning
till hertigens förmån och ett potentiellt hot mot kungens säkerhet. Om han till
äventyrs i en avlägsen framtid lyckades göra sin hustru gravid skulle deras
barns arvsrätt vara långt osäkrare om det redan fanns en äldre kusin. Därför
fattade Gustav III sommaren 1775 beslutet att, hur pinsam processen än kunde
bli i flera bemärkelser, så snabbt som möjligt avla en tronarvinge. I efterhand
kan man undra om han skulle vara stolt eller generad över att eftervärlden
gjort skådespel av det följande förloppet.
[1]
Författaren P O Enqvist hävdar i romanen ”Livläkarens besök”, som åtminstone
delvis framstår som en dokumentär berättelse med angivna källor, att Kristian
VII hade samlag med sin hustru en enda gång, vilket resulterade i sonen
Fredriks födelse 1768. Som kuriosa kan nämnas att Lovisa Augustas blivande man,
Fredrik Kristian av Holstein-Augustenburg, en kort tid var påtänkt som svensk
tronföljare 1810 innan han konkurerades ut av marskalk Bernadotte.
[2] Vem som
var Paul I:s biologiske far har aldrig utretts med säkerhet. Saltykov tycks
länge ha ansetts som den troligaste kandidaten men inte heller tsar Peter III
tycks helt utesluten https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_I_av_Ryssland.
Angående Katarinas relation till Saltykov och uppgifterna om den blivande Peter
III:s fysiska tillstånd, se Marie Tetzlaff, Katarina
den stoea, kvinnan, makten och kärleken(svensk översättning 1995), särskilt
s. 72-73 och 75. Beträffande Pauls födelse se s. 83-85.
[3] Det är
möjligt att Ludvig XVI själv tvivlade på att Louis Charles, som föddes 1785 och
förlänades titeln hertig av Normandie, var hans biologiske son. Enligt
populärhistorikern Herman Lindqvist, som tycks utgå från att prinsen faktiskt
var son till Fersen, skrev kungen i sin dagbok då pojken kom till världen:
”Drottningen har nedkommit med hertigen av Normandie. Allt gick till som när
min son föddes”. Se om detta bland annat https://www.oppetarkiv.se/video/1366923/hermans-historia-1991-sasong-1-avsnitt-3-av-4 (15 minuter in i programmet) och författarens
böcker om franska revolutionen och Axel von Fersen. Om orden i dagboken är
korrekt återgivna och prinsen ändå var kungens son, verkar det som om
drottningen sammanlevt parallellt med sin make och älskare, kanske för att
skydda sig mot obehagliga följder. Onekligen en spännande tanke. Beträffande
Josef II:s besök i Frankrike och dess effekter på kungaparets relation, se
Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002), s.
152-54.
[4] Muncks
berättelse återges i Oscar Nikulas bok Adolph
Fredric Munck, en hovgunstlings uppgång och fall(1991 bilaga 1), s.
327-339.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar