Ni som följer min blogg har kanske märkt att jag gärna skriver om olika händelser och personer ur ovanliga vinklar och att jag ibland ger porträtt av mindre kända personer med kunglig anknytning. Jag hoppas på så sätt väcka intresse för olika dynastiers historia och lyfta fram detaljer som inte ingår i allmängodset hos de redan intresserade. En mindre känd historisk person som borde få mer uppmärksamhet i Sverige är storfurst Paul(Pavel), Alexandrovitj av Ryssland. Hans dotter Maria var en kort tid gift med prins Wilhelm, son till Gustav V. Deras son Lennart blev känd som ägare av blomsterparadiset Mainau i Bodensjön. . Därför ligger både storfurstinnan Maria och hennes bror Dimitri, som deltog i mordet på den beryktade Rasputin under första världskriget, idag begravda på den svenske grevens slott i Tyskland. Storfurst Paul, som i januari 2019 varit död i 100 år, är alltså i högsta grad en del av Sveriges kungliga historia.
Storfursten
Paul Alexandrovitj, som föddes 1860, var yngste son till tsar Alexander II och
dennes hustru Maria. Föräldrarna hade varit gifta i nära 20 år och de många
graviditeterna hade gjort modern alltmer sliten och trött. Vid tiden för Pauls
födelse stod tsaren i begrepp att genomföra avskaffandet av livegenskapen och i
privatlivet började han alltmer intressera sig för andra kvinnor. Som det ofta
händer i stora familjer kom det yngsta barnet att ty sig till de syskon som
stod honom närmast i ålder, brodern Sergej och systern Marie.[1] Under
uppväxtåren var de yngre barnen ofta på resa med sin mor mellan olika kurorter.
Som brukligt var för yngre prinsar i Ryssland planerade man en militär karriär
för Paul men hans informator som var kulturellt begåvad ingav honom också
intresse för teater och dans. Under hela sitt liv beskrevs han som artig, lugn
och tillbakadagen, i motsats till flera av sina äldre bröder. Medan Pauls
utbildning fortgick i stillhet mörknade himlen alltmer kring tsardynastin.
Först dog den äldste brodern Nikolaj, som betraktats som en framstegsvänlig man
och som många hoppas på som tronföljare. Sedan följde tsarens skandalomsusade
förhållande med en ung dam ur högadeln som efter Pauls mors död 1880 slutade
med ett lika skandaliserat giftermål.[2]
Samtidigt utsattes tsarfamiljen för flera revolutionära attentat och i mars
1881 dödades slutligen tsar Alexander vid en bombattack i Petersburg. Storfurst
Paul var då drygt 20 år. Faderns död och brodern Alexander III:s tronbestigning
tycks inte ha påverkat prinsens tillvaro på längre sikt. Den nära relationen
till Sergej bestod och då denne några år senare gifte sig med den tyska
prinsessan Elisabet(Ella), av Hessen-Darmstadt sammanbodde de tre en tid. Efter
ytterligare några år gifte sig Paul själv år 1889 med den 19-åriga grekiska
prinsessan Alexandra. Hon beskrivs som glad och varmhjärtad och paret tycktes
lyckligt och harmoniskt. Men äktenskapet blev kort. Året efter giftermålet
föddes dottern Maria(Marie i familjen) och förlossningen var svår. Följande år,
1891, var Alexandra åter gravid och visades på svågern Sergejs lantställe
utanför Moskva. Till följd av ovarsamhet inleddes födslovärkarna två månader
för tidigt. Barnet, sonen Dimitri, klarade sig men modern avled några dagar
efter förlossningen. Den förtvivlade Paul stod ensam. I livet. Han var nu drygt
30. Medan allt detta hände hade Pauls äldste överlevande bror regerat Ryssland.
Alexander III:s hårda metoder i jakten på sin fars mördare och kanske även hans
rent fysiska uppenbarelse och styrka, som ingav både respekt och fruktan, hade
pacificerat den politiska oppositionen mot enväldet och på ytan skapat
stabilitet i riket. Problemen fanns dock kvar och revolutionära attentatsmän låg
ständigt på lur för att förinta så många medlemmar av den kejserliga familjen
som möjligt. Tsar Alexanders hälsa blev allt svagare och i oktober 1894 avled
han. Sonen Nikolaj, storfurst Pauls brorson, efterträdde honom som Nikolaj II.
Strax därefter inträffade den stora omvälvningen i storfurstens liv. 1895
träffade han Olga Valerianovna Pistohlkors, några år yngre än han själv och
gift med en adjutant till en av hans äldre bröder. Mannen var dessutom kapten
vid Pauls eget regemente. Paret hade redan tre barn men storfursten och Olga
blev förälskade och inledde ett förhållande. Beskrivningen av hur detta
uppdagades verkar närmast hämtad ur en halvdålig fars. En dag uppenbarade sig
fru Pistohlkors på en hovbal iförd juveler som tillhört storfurst Pauls mor,
Alexander II:s hustru. Änketsaritsan Maria, mor till Nikolaj II, kände igen ädelstenarna,
blev rasande och kastade ut kaptenshustrun från balen.[3] Under de närmaste åren efter detta intermezzo
levde Paul under långa perioder borta från hovet med sin Olga, som han vid det
här laget hunnit få barn med. Så småningom lyckades man få till stånd en
skilsmässa från kapten Pistohlkors, mot att Paul lovade att inte gifta sig med Olga.
När detta sedan ändå skedde i oktober 1902 utestängdes Paul från Ryssland,
miste sina militära utmärkelser och förlorade vårdnaden om sina barn i första
äktenskapet. Enligt Radzinskij var det tsar Nikolajs mor som främst drev på för
att hennes svåger skulle förvisas. Det är möjligt att episoden med ädelstenarna
fortfarande retade henne. Kanske tyckte hon också att storfursten svikit sin
döda hustrus minne.[4] Man kan
å andra sidan inte utesluta att också tsaren irriterat sig på farbrodern.
Nikolaj avskydde bråk och kontroverser av alla slag men han var en ”städad” man
som visste vad som passade sig och dessutom tsar av Ryssland och i denna
egenskap närmast att se som Guds befallningsman i det stora riket. Att hans
farbror tagit en gift kvinna med flera barn och av icke kunglig börd till
älskarinna och sedan gift sig med henne måste ha sårat hans rättskänsla djupt.
Vilket å andra sidan inte hindrar att tsaren våndades över vad han tvingades
göra. Paul var den av hans fyra farbröder som stod honom närmast. De var nästan
jämnåriga – Nikolaj var bara åtta år yngre. De tre andra hade en tendens att
topprida sin brorson och predika för honom hur han borde styra sitt välde. Så
icke storfurst Paul. Därför var det säkert med sorg i hjärtat som tsaren
förvisade sin frände ur riket. Paul fick dessutom inom kort efterföljare. Under
de närmaste åren skulle ytterligare två storfurstar berövas sina titlar och
förvisas på grund av opassande giftermål.[5] Paul och Olga tillbringade exilen i Paris, där
de levde ett socialt rikt liv med ett eget litet hov av tjänare och i nära
kontakt med sina tre barn, Vladimir, Irina och Natalia.[6] Genom en
bayersk furste ordnade storfursten också en titel åt sin och Olgas son. År 1912
fick paret besök av Pauls dotter Marie, som stod i begrepp att bryta upp från
sitt omöjliga äktenskap med den svenske prins Wilhelm. Hon hade med sig sin
lille son Lennart, som lär ha haft trevligt med sina halvmostrar Irina och
Natalia. Vartefter tiden gick hävdes bannstrålen från Ryssland och lagom till
krigsutbrottet 1914 tilläts Paul återvända hem med sin nya familj. Detta skulle
snart visa sig ödesdigert.
Vid
hemkomsten var det en fördel att storfursten genom sin exil inte varit
inblandad i de senaste årens intriger och gräl kring styrelseskick, oroligheter
bland folket och tsarparets intima umgängeskrets. Därför kunde Paul ordna
furstetitlar åt sin hustru och sina barn, som nu fick tillnamnet Paley. Paul
försökte få krigstjänst men hans svaga hälsa, som delvis var ett arv från hans
mor, gjorde att han låg sjuk under långa perioder. När han slutligen kom ut i
kriget på våren 1916 med kavallerigenerals rang gjorde han dock så bra ifrån
sig att han tilldelades ST Georges korset av fjärde klassen, en hög utmärkelse.
På grund av sin fortsatt dåliga hälsa flyttades han på hösten samma år till en
mindre slitsam tjänst vid tsarens högkvarter.[7]
Allteftersom revolutionen närmade sig steg spänningen både ute i landet och
inom den kejserliga släkten. Initierade personer som visste att Paul stod
tsaren nära bad honom att varna Nikolaj för vad som höll på att hända, övertala
honom att bryta med den farlige Rasputin, anta en ny konstitution eller
åtminstone byta ut de ministrar som nu satt i ledningen för riket. Naturligtvis
var detta lika utsiktslöst att uppnå för Paul som det varit för andra
ministrar, officerare och storfurstar som sagt samma sak de senaste åren.
Kanske anade han det på förhand, kanske inte. Hur som helst skrev hans hustru i
sina memoarer att han återvänt hem från ett möte med tsarparet som ”en slagen
man”. Till råga på allt fick storfursten några veckor senare uppleva att
Dimitri(hans son i första äktenskapet), tagit saken i egna händer och med en
grupp sammansvurna mördat Rasputin. Även om själva gärningen säkert gladde
honom var Paul nu far till en man som i synnerhet tsaritsan betraktade som
förrädare, nästan helgerånare. Dimitris liv skonades men han förvisades från
hovet och från rikets båda huvudstäder Petersburg och Moskva.[8] En kort
tid senare bröt revolutionen ut.
Nästan 70 år
senare, 1985, skulle Pauls dotter Irina berätta sina minnen av den tid som
följde för systersonen Lennart Bernadotte på slottet Mainau i Bodensjön. Hon
gav honom också ett exemplar av de memoarer hennes mor Olga skrivit. Greve
Bernadotte återger berättelsen i andra delen av sina egna memoarer.[9] Texten är gripande och hållen i en starkt personlig ton. Även om greven
själv knappast har några personliga minnen av sin morfar är det en djupt berörd
människa som skildrar en nära släktings sorgliga öde. Vad som tydligast framgår
är storfurst Pauls lugn genom hela den process som följde på
februarirevolutionen och Lenins maktövertagande på hösten 1917. Jämsides med de
trakasserier familjen fick utstå och som bland annat omfattade stöld,
skadegörelse och hot sökte gamla vänner och släktingar, bland dem en dotter
från Olgas äktenskap med kapten Pistohlkors, regelbundet övertala dem att rädda
sig. Fursten vägrade, om av fruktan eller stoiskhet får lämnas därhän.
Slutligen fördes han till Peter-Paul-fästningen där han, tillsammans med några
andra storfurstar arkebuserades 30 januari 1919. Storfurst Paul Alexandrovitj,
Alexander II:s yngste son och Lennart Bernadottes morfar, blev 58 år gammal.[10]
[1] Marie
gifte sig senare med Alfred, andre son till drottning Victoria av
Storbritannien. Sergej blev guvernör i Moskva. Kontrasten mellan den burduse,
brutale Sergej och den lugne försagde Paul är så påtaglig att man kommer att
tänka på regeln inom fysiken att olika sorters elektricitet dras till varandra.
[2] Paul
skall ha levt så skyddat att han inte visste något om sin fars älskarinna. Med
tanke på Katarina Dolgorukovas alltmer dominerande roll vid hovet är det nog
troligt att han kände till hennes existens men kanske inte hennes exakta
status. Med tanke på de fortsatta händelserna i Pauls eget liv kan man kanske gissa att faderns exempel, oavsett när han fick reda på det, inte varit utan sin verkan. (För vidare läsning om tsarfamiljens förhållanden under Alexander II:s
sista levnadsår kan hänvisas till Eduard Radzinskijs bok Alexander II, den siste store tsaren(svensk översättning 2007), och
till http://bosonshistoria.blogspot.com/2017/03/drottningen-som-namngav-mariehamn.html.)
[3] Enligt
uppgift skall storfursten och hans älskarinna ha försökt hålla sin relation
hemlig. Om det är sant och episoden på balen ändå ägt rum, måste man konstatera
att de båda visat total brist på omdöme.
[4]
Prinsessan Alexandra av Grekland var brorsdotter till änktsaritsan Maria.
[5] 30 år
senare skulle Pauls dotterson prins Lennart av Sverige bli den förste av tre
prinsar att berövas sina titlar av kung Gustav V på grund av icke kungligt
giftermål, trots att kungen personligen var mycket fäst vid Lennart och såg
honom som sitt favoritbarnbarn. Angående änketsatitsan Marias inställning till
Pauls nya giftermål, se Eduard Radzinkij, ”Herre,
fräls och försona Ryssland”, Nikolaj II – hans liv och död(svensk
översättning 1992), s. 65.
[6] Vi måste
komma ihåg att detta att ”vara föräldrar” i vår tids mening inte var någon
självklarhet för kungligheter så sent som i början av 1900-talet. Man kan undra
om inte tsar Nikolaj, som trivdes allra bäst tillsammans med familjen, gärna
hade levt samma liv som farbrodern i Paris.
[7] Så här
långt bygger min text huvudsakligen på https://en.wikipedia.org/wiki/Grand_Duke_Paul_Alexandrovich_of_Russia.
Jag beklagar djupt att ingen av de böcker jag i skrivande stund har tillgång
till ger en mer utförlig beskrivning av storfurst Pauls levnadsöde före 1917.
[8] I
efterhand visade det sig att denna dom räddade Dimitris liv.
[9] Lennart
Bernadotte, Mainau min medelpunkt
kapitlet ”Rysk återklang med vemod och värme”(1995).
[10] Med
undantag för Vladimir, storfurstens äldste son i äktenskapet med Olga,
överlevde alla Pauls barn från båda äktenskapen. Olga och hennes två döttrar
flydde för en tid till Sverige och sedan vidare till Frankrike. Olga dog 1929,
Irina 1990 och Natalia 1981.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar