Alla vet vi att förhållandet mellan barn och föräldrar kan vara nog så komplisserat. Är det dessutom fråga om relationen kung - tronföljare kan följderna av ett ansträngt förhållande bli rent explosiva, kanske leda till inbördeskrig, vilket i och för sig inte förutsätter ett personligt hat mellan parterna. Yrket som regent är ett av de exklusivaste som finns. Att styra ett land och samtidigt försöka skapa vad vi skulle kalla en normal relation till sin familj ät svårt. I några fall, som ryska tsarfamiljen före revolutionen, kan det rent av visa sig ödesdigert att alltid sätta de närmaste anhörigas behov i första rummet. En despotisk eller dominant ledare kan å andra sidan lämna ett tungt arv till sin efterträdare. Det är ett faktum, även om det direkta sambandet inte fastställts vetenskapligt, att regenter som dominerar sin tid och omgivning ofta får söner som blir avsatta eller på annat sätt drabbas av olycka. Av de tre svenska kungar som avsatts i modern tid har två haft fäder som i verklig mening dominerat sin tid och som det av olika skäl måste ha varit svårt att efterträda.[1]
Erik XIV levde i nästan 30 år i skuggan av en far som, om än efter år av opposition och uppror, påtvingat såväl kyrkan som folket och adeln sin vilja och gjort sig till rikets enväldige herre. När han slutligen avled stod en ny generation adel redo att beträda den politiska scenen, den nya protestantiska kyrkan saknade fast ordning och striden mellan katolskt och protestantiskt var ännu inte avgjord.[2] Vad folk i allmänhet tänkte och kände vid Gustav Vasas död är svårare att säga men säkert erfor de en känsla av osäkerhet vid att den hand som så länge styrt dem och som trots bristfälliga kommunikationer i stor utsträckning lyckats få grepp om deras tillvaro nu inte längre fanns där.[3] Hur glansfull konung Eriks fasad utåt än verkade, måste det rimligen ha känts som en tung börda att axla arvet efter en furste som kung Gustav. De många yngre bröderna från faderns senare äktenskap och deras personliga maktambitioner gjorde inte saken bättre. Inom mindre än tio år var Erik XIV avsatt, hatad och föraktad av aristokratin och periodvis halvt vansinnig. Han dog i ensamhet och sorg, troligen förgiftad.[4]
Gustav III hade i en för kungar brydsam tid lyckats både bevara och stärka sin makt. Med charm och politisk fingerfärdighet men också med hårda nypor när så krävdes var han mot slutet av sitt liv nästan lika allsmäktig som Gustav Vasa hade varit, även om ständer och tidens strömningar tvingade honom att i sin politik visa större återhållsamhet och försiktighet. Att vara arvtagare till denne solkung, som endels betraktades som gudomlig, endels brottslig, var tveklöst en tung börda. Att dessutom tvingas uppleva att fadern skjutits av konspiratörer gjorde det inte lättare. Då fadern låg på sitt yttersta hade den blivande kungen författat utkastet till en avsägelseakt, som hans lärare dock förstört.[5] Gustav IV Adolf kom under sin regering att framstå som stel, otillgänglig och envis intill hallstarrighet. I grund och botten skrämde honom de revolutionära tiderna och tanken att kanske dela faderns öde. Faderns fiender var på förhand negativt inställda till sonen, anhängarna väntade sig stordåd av sin hjältes efterföljare. Ingen blev i slutänden riktigt nöjd, trots att den unge fursten strävade att göra sitt bästa och alltid satte kompetens före börd. 17 år efter faderns död avsattes Gustav Adolf och sändes i exil. Han hade då suttit på tronen dubbelt så länge som Erik XIV.[6] Liksom denne avled han ensam, visserligen inte i fångenskap men trött på livet och på människorna.
Den engelska medeltiden uppvisar flera exempel på maktfullkomliga kungar som efterträtts av svaga söner. Edvard I var vid sin död år 1307, efter 35 år på tronen, en hårsmån från att skapa ett enat Storbritannien. Det enda som tycktes återstå var ett sista fälttåg mot de uppstudsiga skottarna.[7] Men mitt under inmarschen i grannlandet rycktes kungen bort av döden. Han efterträddes av sin son och namne, Edvard II. Denne visade sig vara en vek man i händerna på sina gunstlingar. Säkert kände han sig osäker inför tanken att efterträda sin beundrade och fruktade fader och kom därför att benhårt hålla fast vid dem han såg som sina vänner, oavsett deras börd eller beteende gentemot sin omgivning.[8] Då Edvard avsattes 1326 hade flera av de landområden fadern lagt under sig eller, som i Gascogne, kämpat för att behålla kontrollen över antingen helt gått förlorade eller minskat avsevärt i omfång. Skottarna hade återvunnit sin självständighet. Edvard II mördades troligen, efter att ha suttit fången på olika engelska slott i ett år.[9] Också Rikard II och Henrik VI efterträdde maktfullkomliga, beundrade monarker men fick själva eländiga slut i fångenskap. Båda blev kungar i mycket unga år men medan Rikard liksom Edvard II var ett verktyg i händerna på sina gunstlingar, var Henrik tillbakadragen, svårmodig och periodvis sinnessjuk. Hans oförmåga att leva upp till förväntningarna att fortsätta faderns segerrika krigarbana och definitivt lägga Frankrike under England ledde slutligen till att han avsattes och mördades.[10]
I Ryssland, där det ofta är svårt att skilja storhet från galenskap, har ”stora ledare” haft för vana att själva eliminera söner som ansetts otillräckliga som efterträdare. Ivan den förskräcklige, den förste att beteckna sig som "alla ryssars tsar", slog på 1500-talet egenhändigt ihjäl sin äldste son under ett raserianfall och Peter den store lät tortera och misshandlade av allt att döma delvis själv sin äldste son till döds, i grund och botten därför att han inte delade sin fars värderingar och intressen. Katarina den storas son, Paul I, överlevde visserligen sin legendariska moder men var en osäker, obalanserad man som, förstårligt nog med tanke på omgivningen, var misstänksam och grym i sin maktutövning. Slutligen mördades han av sina egna officerare.
Det finns också exempel på omvända förhållandet, dvs. att en svag ledare efterträtts av en stark son. Edvard I av England och Gustav III av Sverige, som omnämns ovan, växte båda upp i lägen där monarkin var försvagad och kanske till och med allvarligt hotad. Varken Henrik III av England eller Adolf Fredrik hade i längden mod eller kapacitet att hävda kungamaktens ställning. Vid mitten av 1260-talet satt den engelske kungen och hans son båda i fångenskap en kort tid innan Edvard lyckades fly och besegra deras fiender. Kronprins Gustav fick vid tio års ålder uppleva hur han och föräldrarna bevakades av de misstänksamma ”hattarna”. Deras vänner avrättades eller gick i landsflykt och ersattes med personer som knappast var annat än spioner. Adolf Fredrik konstaterade resignerat att han troligen skulle avsättas, kanske dödas. 15 år senare lyckades hans äldste son i det närmaste på egen hand och på en enda dag överflygla rådet, sekreta utskottet och ständerna och själv ta makten i sin hand.[11]
Som avslutning kan nämnas en legendarisk kung som faktiskt hade en politiskt stark far till företrädare. Alexander den stores far, Filip II av Makedonien, enade i stort sett hela det dåtida Grekland under sin spira och beredde sig just att tåga mot perserna då han plötsligt mördades 336 F. KR. Alexander både beundrade och kände avstånd till sin far, som han tyckte lade beslag på all ära för egen räkning. Vid en fest föll den berusade Filip till golvet, varvid sonen utropade: ”Se på honom! Han vill erövra Persien och kan inte ens ta sig upp ur en soffa”, Det är sannolikt att Alexanders mor var delaktig i mordet på sin make. Ändå slutade sonen inte att i officiella sammanhang prisa Filips förtjänster och beredde sig att bygga en ny grav i egyptisk pyramidstil åt honom då han själv avled.[12]
[1] Med
”modern tid” avses här 1523 och framåt.
[2] Ett
utkast till svensk kyrkoordning förelåg redan 1561, men antogs efter
modifieringar först 10 år senare.
[3] Gustav
Vasas brev till fogdar och andra ämbetsmän är väl bekanta. Han kunde befalla
att hästarna på Öland icke skulle utfodras med spannmål. Det räckte med
gräsbete: ”Vid vårt straff och vrede”.
[4] Erik XIV
avsattes i själva verket 29 september 1568, på dagen 8 år efter faderns död.
[5] Om detta
skriver Herman Lindqvist i sin bok ”När riket sprängdes och Bernadotte blev
kung”, Historien om Sverige del VII(1998).
[6] Gustav
IV Adolf arresterades nästan på dagen 17 år efter skottet på maskeraden och
avsade sig tronen 29 nars 1809, på dagen 17 år efter sin fars död. Det är
fascinerande att både Erik och Gustav Adolf fråntogs makten samma dag som deras
fäder avlidit.
[7] Edvard
hade å andra sidan fört krig mot flera skotska ledare i tio år utan att helt
lyckas lägga grannriket under sin krona. Det är alltså möjligt att kriget
fortsatt även om han vunnit ännu en seger.
[8]
Favoriten Piers Gaveston, en lågadlig man från de engelska besittningarna i
Gascogne, beskrivs som oerhört fräck och framfusig, drag som av tradition
förknippas med hans hembygd, Han dödades 1312 av de engelska baronerna. Nästa
favorit, Hugh de Spenser den yngre, använde rena våldsmetoder för att komma
över egendomar han åtrådde. Han avrättades 1326 sedan kungen störtats.
[9] Alison
Weir ifrågasätter dock detta i sin bok om Edvard II:s drottning Isabella, Isabella she – wolf of France, gueen of
England(2005).
[10] Rikard
II:s far avled medan hans egen far, Edvard III, ännu var i livet. Rikard blev
kung vid 10 års ålder och avsattes efter drygt tjugo år på tronen. Henrik VI
var nio månader gammal då fadern, den store krigaren Henrik V, avled.
[11] För
ytterligare information om kung Edvard I och hans barndom kan rekommenderas Marc
Morris biografi A great and terrible
king, Edward I and the Forging of Britain(2000). Om de politiska förvecklingarna
vid Adolf Fredriks hov och hur dessa påverkade den blivande Gustav III, se
Gardar Sahlberg, Mera makt åt kungen(1976).
[12] Bengt
Liljegren, Alexander den store(2005).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar