Madame de Montespan trodde inte sina öron. Hur vågade någon, ens en gudsman, tala så till kungens favorit! Men rösten var obeveklig: ”Ni skandaliserar Frankrike. Gå, Madame! Vänd ert syndiga leverne ryggen och kom sedan och kasta er för Kristi tjänares fötter”.
Denna scen utspelades 10 april 1675 i församlingskyrkan i Versailles, det slott som i allt högre grad framstod som kung Ludvigs huvudresidens.[1] Madame de Montespan var sedan drygt åtta år kungens maítresse-en- titre.[2] Hon var känd för sin skönhet, sitt luxuösa leverne och sin spirituallitet. Hennes repliker lär ha varit så giftiga att känsliga hovmän inte vågade passera hennes fönster av rädsla för att få en gliring i ansiktet.[3] Denna 10 april 1675 hade hon emellertid kommit till kyrkan för att undfå syndernas förlåtelse inför påskhelgens obligatoriska inmundigande av Kristi lekamen och blod. Att prästen, dessutom en präst av lägre rang, vägrade motta hennes bikt var inte bara kränkande för hennes värdighet som adelsdam och kunglig favorit – det markerade att hon i kyrkans ögon var förtappad, så djupt fallen i synd att Gud i avsky vände sig från henne. Även om Madame de Montespans tid vid kungens sida inte var helt avslutad i och med detta, utgjorde intermezzot i kyrkan början till slutet på hennes tid som mätress.
Faktum är att Ludvig XIV, denna absolutismens personifikation för alla tider, i hög grad var medveten om kyrkans och Guds makt över kungarna. Även om han i sin politik höll på sin självständighet i förhållande till påven visste han att Gud stod över honom och att han, liksom alla dödliga varelser, en dag måste svara för sina gärningar inför denne konungarnas konung. Detta förhållande markerades särskilt under påsken. En troende katolik förväntas då ta nattvarden och som kung av Frankrike var det obligatoriskt att vid mässan på påskafton offentligt genomföra ritualen. Att göra detta samtidigt som alla visste att man öppet samlevde med en älskarinna, dessutom en gift sådan, var å andra sidan detsamma som att begå dödssynd. Juridiskt kan det jämföras med att begå mened i domstol. Därför avstod kungen vanligen från att ta nattvarden under påsken, eller åtminstone från att göra det offentligt inför menigheten. Men detta år, 1675, utförde han ritualen offentligt och lyssnade med särskilt stor andakt till den nitiske och fromme biskop Bossuet och jesuiten Bourdaloue, då de predikade för honom att en kungs första plikt är att tjäna Gud och framstå som gott exempel för sina undersåtar. Det lär ha gjort våldsamt intryck på monarken, som skall ha utropat: ”Det har jag aldrig hört talas om”.[4] Ändå finns det skäl att undra hur uppriktig Ludvigs ånger var och om inte scenen i kyrkan, då Athénais avvisades av prästen, delvis var uppgjord på förhand och enligt kungens önskan.
För det första fortsatte kungen att träffa både sin favoritmätress och andra kvinnor och för det andra verkar det underligt att en präst av lägre rang i kungens eget slott utan vidare avvisar hans sedan nära tio år allmänt erkända älskarinnas bikt inför påsken, en ritual hon tycks ha genomgått regelbundet under sina år ”i synd”, utan någon anmärkning från de vördade fädernas sida. Det kan förstås hända att biskop Bossuet långt om länge tappat tålamodet med sin världsliga överhet och befallt sin underordnade att ta i på skarpen med Athénais, just för att ställa kungen i dålig dager och tvinga honom att rannsaka sig själv. Men det kan finnas en annan förklaring. Saken var den att det under de senaste åren dykt upp en ny, allt ljusstarkare stjärna på det firmament där Ludvig XIV utgjorde den obestridliga solen. Det var en kvinna som i sig själv hette Francoise d´Aubigné och som vid denna tid gick under namnet Madame Scarron. Hennes släkt var visserligen adlig men fadern både protestant och en, som det verkar, allmänt avsigkommen person. Därför föddes Francoise i närheten av det fängelse där han för tillfället satt internerad. Hon döptes i moderns katolska tro men uppfostrades i faderns protestantiska, vilket säkert bidrog till att hon senare blev en vidsynt katolik som kunde acceptera människors smärre avsteg från Guds rättrådiga väg utan att själv dela dem. Flickan kom under bättre bemedlade släktingars vård och så småningom, då fadern blivit fri och utnämnts till guvernör i Franska Västindien, följde hon honom dit tillsammans med sin mor och sina bröder. Efter några år återvände familjen till Frankrike, där Fracoise, 16 år gammal, genom bekantas assistans fick tillträde till salongerna i Paris. Här träffade hon Paul Scarron, en giktbruten författare över 20 år äldre än hon själv. Trots detta gifte de sig eftersom Fracoise inte kunde tänka sig att gå i kloster, så katolik hon var. Efter makens död 1660, då hon var 25 år, återupptog Francoise sitt liv i societetens utkant. Hon hade lätt att få vänner och en av dem var Athénais de Montespan, kungens älskarinna. Kanske tack vare sin egen torftiga barndom hyste Madame Scarron emellertid ett särskilt intresse för obemedlade barn med förnämt ursprung. På en avsidesgata i Paris öppnade hon ett hem för sådana barn. Hemmet var hygieniskt och välskött och Madame Scarron en visserligen bestämd men också ömsint styvmor. Bland de barn som togs in var kung Ludvigs barn med Athénais och det hände att fadern ibland besökte dem i det undanskymda huset. När kungen såg den ömhet med vilken föreståndarinnan vårdade sina skyddslingar blev han rörd och inbjöd henne inom kort att ta med sig hans utomäktenskapliga barn till hovet och bli deras guvernant där. Efter någon tvekan accepterade hon. Detta inträffade 1674, då Madame Scarron var omkring 40 år. Ludvig XIV visade sin tacksamhet genom att ge guvernanten en hög lön, vilket gav henne möjlighet att köpa egendomen Maintenon några mil från Versallies. Sedan dess kallade sig Francoise Madame de Maintenon och under det namnet blev hon känd i historien. Även om hon än så länge inte blivit kungens älskarinna hade den nya Madame de Maintenon, som hon uttryckte saken, ”uppnått en speciell ställning” vid solkungens hov.
Det var mot denna intressanta bakgrund som scenen i kyrkan i Versailles, där Athenais de Montespan nekades bikt påsken 1675, utspelades. Frågan är om prästen och hans överordnade biskop Bossuet agerat på eget initiativ eller om Ludvig XIV på ett diskret sätt bett dem hjälpa honom att göra sig fri från en kvinna han så smått börjat tröttna på men vars dragningskraft var så stark att han inte ensam förmådde bryta med henne.[5]
[1]
Versailles blev dock franska kungafamiljens huvudslott först 1682.
[2]
Officiellt erkänd älskarinna. Bland bekanta och vid hovet gick hon under namnet
”Athénais” (Athena), för sin spirituallitets skull. Det är också under detta
namn Madame de Montespan är känd i historien.
[3] Även då
hon gick för långt vände hon kritiken till sin fördel. Under en resa råkade
drottningens vagn välta i en bäck: ”Ser man på, drottningen dricker”, utropade
mätressen. Kung Ludvig rynkade ögonbrynen: ”Madame, hon är er drottning”. ”Nej,
Sire. Hon är er drottning”, replikerade
Athénais.
[4] Herman
Lindqvist, Ludvig XIV, solkungen(2011),
s. 150. Med tanke på att kungens fromma, om också inte helt världsfrånvända, mor
uppfostrat honom i religionens bud bör orden, om Ludvig verkligen yttrat sig
så, nog ges innebörden: ”Det har jag aldrig reflekterat över”.
[5] Denna
text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), kapitel 8-9. För
den intresserade kan nämnas att Athénais de Montespan stannade vid hovet i
många år men att hennes ställning blev allt svagare. Slutligen gick hon ”i pension”
i ett kloster men utan att avlägga några löften. Hon avled 1707. Madame de
Maintenon blev så småningom kungens älskarinna och, av allt att döma, hans
morganatiska hustru. Deras förhållande byggde dock, i motsats till relationen
med Athénais, mer på vänskap än sexuallitet. Maitenon överlevde kungen och dog
först 1719.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar