Vissa dödsfall betyder mer än andra och vissa begravningar betyder mer än andra. För den enskilda människan är det naturligtvis betingat av i vilken relation hon stått till den som avlidit. När landets statschef dör berörs de flesta invånare på något sätt, såvida man inte är ärkerepublikan. Det är svårt att i efterhand avgöra vilken – vilka regenter som genom tiderna sörjts ”mest” i ett enskilt land men man kan nog utgå ifrån att drottning Elisabet I:s död försatte engelsmännen i allmänhet i ett tillstånd av chock och sorg. De Londonbor som bevittnade begravningsprocessionen och, i än högre grad, de hovmän och funktionärer som deltog i ceremonin i Westminster Abbey 28 april 1603, måste ha haft känslan att världen upphört att existera.[1]
För det första hade kvinnan som nu vigdes till graven regerat länge, nära 45 år. Det var visserligen inte rekord ens på den tiden – Edvard III hade regerat i 50 år och Henrik III i 56, men för majoriteten av de samtida var Elisabet den härskare de mindes. De få som till äventyrs kunde relatera till hennes bror Edvard och systern Maria ville helst glömma deras sorgliga reglementen, med dess nederlag, förödmjukelser och förföljelser av oliktänkande. Elisabet var deras drottning och nu var hon borta. För det andra framstod hennes eget liv som något av en saga eller en sedelärande berättelse ur Skriften, om de yttersta och de främsta. Denna kvinna hade börjat sitt liv som oväntad och i högsta grad ovälkommen prinsessa 70 år tidigare. Hennes mor avrättades innan hon fyllt tre och själv hade hon i sin ungdom mer än en gång ådragit sig de styrandes onåd. Ofta hade man väntat att hon skulle föras till schavotten. Nu gick hon i graven som ”The Wurgin queen”, Jungfrudrottningen, något av sitt rikes skyddsgudinna och personifikation. Dessutom innebar hennes död ovillkorligen slutet på en epok, inte bara hennes egen utan också hennes familjs. När ätten Tudor nära 120 år tidigare besteg den engelska tronen kunde ingen säga hur länge de skulle hålla sig kvar på den – Som Shakespeares ”Rikard III” kunde de fråga sig om deras ära skulle leva blott en dag eller längre. Det rike de vunnit på slagfältet var sönderlitet efter år av inbördeskrig. Även om de drömde om att återta de besittningar man haft i Frankrike under medeltiden, var England mot slutet av 1400-talet ett obetydligt, halvt barbariskt rike utan någon större betydelse i Europa. Ett drygt sekel senare hade det besegrat den spanska armadan och tagit de första stegen mot ett kolonialt välde i Den nya världen. Drottningen som nu fördes till graven symboliserade även denna nya storhetstid. Men nu var ätten Tudor utslocknad. Om några dagar skulle en ny konung anlända för att ta sitt arv i besittning, en kung från ett land många engelsmän såg som barbariskt och vars mor dessutom blivit avrättad av kvinnan som nu lades till sista vilan i Westminsters katedral, vad skulle framtiden bära med sig under Maria Stuarts son? Bland de närvarande fanns en svensk adelsdam, dessutom på platsen som närmast sörjande. Det var Helena Snakenborg, som periodvis varit drottningens närmaste förtrogna. Hon hade kommit till England som medföljande i en svensk ambassad i början av Elisabets regering och genom ett tilldragande sätt och fördelaktiga giftermål blivit både drottningens väninna och medlem av hennes släkt. Vilka tankar rörde sig i hennes huvud denna dag?[2]
En dryg vecka senare anlände den nye kungen, Jakob I av huset Stuart. Om den dynasti han grundade kan mycket sägas men genom att låta placera systrarna Maria och Elisabet, Henrik VIII:s båda döttrar, i samma kapell i Westminster och genom att flytta sin halshuggna mor till samma kyrka, markerade han slutet på det ”inbördeskrig” som så länge rått inom familjen. Så slutade en orolig men storslagen epok i Englands och hela Storbritanniens historia. En ny tid stod för dörren.
[1] För
detaljer kring begravningen, se https://www.youtube.com/watch?v=rJ7nrMF0Fow&feature=youtu.be&fbclid=IwAR3yCiT2F3FZSlTGy3qX2Oy4AD03Mp71dyFXN_GQgB-H0VQX3AyuALetunk
[2] Den
intresserade kan läsa mer om Helena Snakenborg i Gunnar Sjögrens bok Helena snakenborg, en svenska vid Elisabet
I:s hov(1973).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar